April april! (Och en lite försenad Machu Picchu-berättelse)

First things first: JAG ÄR HEMMA! Där blev ni allt lurade va? Jag är inte alls i Lima som jag skrev i mitt förra inlägg, utan kom hem redan i fredags med samma flyg som Sofia och Martin. Vad var då anledningen till denna lilla charad? Jo, så här var det:

Min kära mor fyllde 50 igår och i lördags hade hon sin stora 50-årsfest på Odinsborg i Uppsala, en fest som jag till min och (framförallt) hennes stora besvikelse skulle missa. När då idén att åka hem tidigare pga sinande pengar dök upp i mitt huvud för ett par veckor sedan (tror jag bestämde mig i San Pedro och bokade i Uyuni) så insåg jag att detta hemåkande skulle bli så mycket roligare om jag tajmade det så att jag hann hem till mammas 50-årsfest och då höll det hemligt så att jag kunde överraska henne ordentligt. Resultatet ser ni nedan:

Har aldrig sett mamma reagera så förut!

Det hade som ni förstår inte kunnat gå bättre! Mamma anade absolut ingenting, och blev superglad! Själva festen var sen väldigt lyckad, med god mat, bra liveband och fina tal (syskonen och jag hann till och med öva in ett litet musiknummer med text till mamma).

Kunde geotagga Stockholm i Uppsala??

Det är som vanligt både skönt och konstigt att vara hemma. Har hunnit gå på fotbollspremiär (tyvärr med tråkigt resultat men med trevligt sällskap i Martin och Lumpan x3) men annars mest tagit det lugnt, packat upp, mekat cykel och kontaktat gamla arbetsgivare om jobb under våren. Nu är det tillbaka till vardagslunken igen för ett par sista månader av “sabbatsår”, för i höst är det KTH som gäller! Även om denna resa blev lite kortare än tänkt (och jag vill absolut tillbaka till Sydamerika någon gång) så känner jag mig ändå lite smått klar med resande för denna period i mitt liv, och väldigt redo att börja högskolan!

Men nu ska jag inte tråka ut er mer med historier om mitt mundana hemmaliv, här kommer en liten krönika om de allra sista dagarna av resan innan vi åkte hem:

Tidigt som fasen på morgonen på trekkens fjärde och sista dag gick vi upp för att ta oss upp till Machu Picchu i gryningen. Martin och jag och de andra i vår grupp gick de typ 1400 trappstegen upp, men Sofia hade den otroliga oturen att få feber kvällen innan så för att inte äventyra sin hälsa mer än nödvändigt tog hon bussen upp (inget man gjorde frivilligt då den var orimligt dyr).

Martin och jag och de andra började med att gå tillbaka cirka 20 minuter i våra fotspår från gårdagen, tills vi kom till bron över Urubambafloden strax efter 5 när den öppnade:

Kolmörkt var det!

På andra sidan började snart klättringen, och i ett tilltagande regn började vi klättra. Martin och jag höll ett rätt bra tempo, och snart hade vi lämnat de andra bakom oss (#skryt). Efter drygt 40 jobbiga minuter var vi uppe, nästan precis samtidigt som Sofia kom fram med bussen (hon vaknade samtidigt som oss men hade behövt köa lite till bussen). Vid det här laget var framför allt Martin som vägrat sätta på sig sin regnponcho pga varmt helt genomblöt, och regnet strilade ihärdigt. Efter att ha väntat några minuter på de andra blev vi uppsamlade av Jimmy (“it’s da Jimmy”) vår guide för dagen, och vid typ kvart över sex gick vi in på själva Machu Picchu-området!

Först väntade ännu en klättring i bara cirka 5 minuter, innan vi kom ut på en platå med utsikt över själva staden. Eller utsikt och utsikt, än så länge kunde vi bara skymta ruinerna mellan de molnridåer som låg här uppe på 2400 meters höjd. Men det var nog så magiskt!

Som en spökstad eller något ur en saga!

Uppe på höjden började Jimmy guidningen med att berätta lite om Machu Picchus (uttalat Machu Pixchu på Quecha, inkaindianernas språk) historia. Staden tros vara byggd i mitten av 1400-talet som ett semesterresidens för Pachacuti, inkan som gjorde inkaimperiet till det gigantiska rike det var. När spanjorerna kom och krossade inkariket med en kombination av överlägsna vapen, sjukdomar och en hel del tur så tog de sig till nästan alla inkastäder och förstörde dessa, men till Machu Picchu lyckades befolkningen spärra inkaleden så att spanjorerna aldrig kom dit. Staden övergavs sedan runt 1550 varpå den föll i glömska och täcktes av tät djungel. År 1911 “upptäcktes” den igen av en amerikansk arkeolog vid namn Hiram Bingham (med hjälp av folk från den närmaste som var fullt medvetna om att här fanns det en gammal ruin), och rensades på regnskog så att man återigen kan se och besöka denna fantastiska ruinstad som ligger uppe på en bergstopp omgiven av stup och ännu högre toppar. Sedan 1983 är staden med på UNESCO:s världsarvslista, och den räknas som ett av världens sju nya underverk. (Slut på historielektion.)

Efter historieföreläsningen tog Jimmy med oss genom regnet in i själva staden! Där vi pausade först var på terasserna i jordbruksdistriktet, men nu tog vi oss igenom stadsporten in i det urbana distriktet. Här gick vi runt i kanske en timme och fick se flera av stadens mest prominenta byggnader: soltemplet, inkapalatset och det stora torget.

Soltemplet i förgrunden, stupet ner till dalen i bakgrunden.

Efter en dryg timme var guidningen slut, och trötta och blöta kurade vi ett bra tag under ett tak i förhoppning om att regnet skulle sluta eller i alla fall avta.

Staden fortfarande dimhöljd, vädret fortfarande regnigt.

Vid kvart i tio insåg vi att vi inte kunde vänta längre, då vi hade biljetter för att klättra upp på Machu Picchu Mountain senast kl 10. Efter en tur förbi entrén för att gå på toa tog vi oss bort till berget och började klättra de 600 höjdmeterna upp (i sällskap med Fran, Olivier och Justin, de andra skulle ta bussen tillbaka redan kl halv två och behövde gå ner), men blev snart fundersamma på grund av vädret. Skulle det verkligen vara värt det att klättra typ 1500 trappsteg upp om berget ändå var helt insvept i moln (för det var det fortfarande, rena ärtsoppan)? För de andra blev svaret nej, men jag var i min galenskap villig att gambla och fortsatte därför uppåt ensam! Klättringen var kämpig men också ganska häftig, även om den hade varit nog så mycket häftigare med klart väder! Nu såg man mest stigen och trapporna framför sig och ett stup som försvann i dimma på ena sidan, och jag grämde mig en del över de vyer jag inte fick se.

Strax efter elva kom jag äntligen upp till toppen av berget och möttes där av en tjock vit dimma i alla riktningar. Bestämde mig dock för att stanna till 12 då bergstoppen stängde i hopp om att det skulle klarna, och hade sällskap i detta av bland annat ett gäng kanadensiskor som vi gått vår guidade tur med.

En något besviken grabb.

Vi väntade otåligt och minuterna gick utan någon skönjbar förändring i sikten. Vid fem i tolv började vissa ge upp och gick ner, men jag och några till kände att vi lika gärna kunde stanna hela vägen. Och tro det eller ej, men en minut i tolv så hände det!! Molnslingorna drogs plötsligt isär och vi såg hela vägen ner till dalen med Urubambafloden, och bakom en stor molnslöja kunde man slutligen skönja själva Machu Picchu! Någon supervy fick vi inte och det var helt omöjligt att fånga på bild, men det var ändå en otrolig känsla att faktiskt få se en skymt av stan så långt ovanifrån!

Bakom den dumma dumma molngrejen i mitten ligger Machu Picchu, och i verkligheten kunde man faktiskt se delar av stan. Men omöjligt på bild som sagt.

Ändå ganska nöjd med vad jag sett begav jag mig neråt igen, i sällskap med kanandensiskorna, och tillsammans sprang vi faktiskt hela vägen ner! Både snabbare och roligare så, även om mina vader fick betala för den språngmarschen de kommande dagarna…

Man fick vara flink med fötterna för att inte halka!

Väl nere sa jag adjö till kanadensiskorna och begav mig mot själva staden igen, som bara var någon minuts promenad från ingången till vägen upp till berget. Vid det laget hade det klarnat rejält här nere, och när jag kom fram till terasserna där vi började vår guidning möttes jag av vyn som kanske främst var det vi hade kommit hit för och som jag drömt om länge att få se: Machu Picchu i all dess prakt!

Helt ofattbart magiskt var det att blicka ut över denna glömda inkastad med bergstoppen bakom och stupen på båda sidor. Att tänka sig att här fanns en civilisation som hade avancerade jordbrukstekniker och fantastisk arkitektur, och tänka hur de ens kunde ha byggt denna fantastiska stad på bergstoppen… obeskrivligt faktiskt!!

Snart hittade jag Martin och Sofia och de andra, kurandes under ett tak, och tog därifrån lite fler bilder i nya perspektiv:

Titta vad söta de var i sina ponchos! Notera även diset som plötsligt drog in.

Det liknade verkligen inget annat man tidigare sett.

De andra hade redan gått runt lite i staden och kände sig rätt klara, men innan de gick ner gick vi en kort promenad bort till Puente Inca, inkabron som är en del av inkaleden som Machu Picchus sista invånare enligt legenden flydde över. Bro över vadå, tänker ni? Jo, över ett gap i muren som de byggt längs den lodrätt stupande bergssidan:

Helt knäppt! Tänk att vara den som byggde den muren. Man ser också inkaleden fortsätta iväg åt höger i bild.

Efter bron så gick de andra ner, trötta på regnet och på att inte ha ätit ordentligt, men jag valde att stanna en och en halv timme extra för att hinna utforska lite mer av staden. Gick runt i den urbana delen av staden i ruiner som vid det här laget (typ klockan tre på eftermiddagen) var helt tomma på folk. Kan också ha råkat ignorera lite avspärrningar och skyltar för att se ännu fler delar av staden som man egentligen inte fick vara i… Sjukt häftigt att vara ensam och gå runt i dessa 500 år gamla ruiner, en historieupplevelse som blöta fötter och ihållande regn inte kom i närheten av att förstöra! Förstås också väldigt svårt att förmedla i bilder, men här kommer lite snapshots av vad jag såg:

Här ser man alla terasserna som de alltså använde för odling av olika grödor.

En annan vy över staden som blev ganska häftig, lite mer nerifrån sådär.

Helst ville jag aldrig gå därifrån, men vid halv fyra började det bli bråttom för att hinna ner till Aguas Calientes och äta middag innan tåget gick tillbaka, och motvilligt begav jag mig neråt igen. Fick sällskap med en pratglad skotska på väg neråt, och när vi kom ner till floden igen hade skyarna förstås klarnat ovanför oss och vi såg blå himmel… Lite surt var det att ha så förbaskad otur med vädret (både dagen innan och efter hade strålande sol nästan hela dagen), men förutom den missade utsikten från berget så gjorde det faktiskt inte så mycket! Tvärtom så gav molnslöjorna faktiskt en extra magisk effekt, och vi fick våra fantastiska vyer över staden idag. Sammanfattningsvis så var både Sofia, Martin och jag otroligt nöjda, och efter en pizzamiddag satte vi oss på tåget tillbaka till Cuzco.

Två tröttisar på ett tåg som faktiskt höll riktigt hög standard!

Kanske berättar om våra sista dagar i Cusco och Lima och om vår strapatsrika hemfärd i ett annat inlägg, men nu är det hög tid att avsluta detta! Vill nog sammanfatta resan lite också, så ett blogginlägg till blir det nog allt.

Tills dess!

 

I inkans fotspår

På ett hostel i Lima, kl 21 på kvällen. Ensam! 

Så har till slut mina, Martins och Sofias resdagar tillsammans nått vägs ände! Mina kära kamrater åkte till flygplatsen tidigt som tusan i morse för att flyga hemåt, och jag är ensam kvar i Perus huvudstad. Det känns konstigt och ensamt (och oplanerat, fram hit hade vi en väldigt utstakad väg men nu har jag ännu inte bestämt mig vad jag ska göra), men också spännande! Ni kommer förstås få höra vidare om mina äventyr i ensamhet så småningom, men till och börja med måste jag ju berätta om det sista jag hann göra i sällskap med de andra: Titicacasjön, Cusco och framför allt Machu Picchu! 

Vi åkte alltså från La Paz med bussen tidigt på morgonen i tisdags förra veckan, och efter cirka fyra timmars färd var vi framme vid Titicacasjön! Denna sjö på typ 3400 meters höjd som är ungefär lika stor som Vänern (tror jag), och ligger omgiven av höga berg. Redan från bussen fick man riktigt schyssta vyer över sjön, och så småningom kom vi fram till ett ställe där man var tvungen att korsa sjön för att komma vidare:

Så himla coolt med en gigantisk sjö mitt bland bergen! 

Bussen fick åka sin egen flotte medan vi åkte båt! 

Från överfarten. Sjön sög verkligen tag i en! 

Efter att ha åkt över det lilla sundet kom vi strax fram till den lilla staden Copacabana (som alltså delar namn med Rios berömda strand). Här hade vi nu 6-7 timmar innan bussen vidare mot Cusco gick på kvällen. Dessa valde vi (efter visst krångel med en shady biljettförsäljare) att lägga på en båttur ut till en ö som hette Isla del Sol och låg typ mitt i sjön, en timmes färd från Copacabana. Vi gjorde två stopp på ön, det första på en del med trappor upp på ön som var väldigt brant, vilket innebar en fantastisk utsikt över sjön:

Långa trappor var det… 

…men belöningen var fantastiska vyer som denna! 

Efter drygt en timme på första stoppet åkte vi vidare en kort liten bit till en annan del av ön där det fanns inkaruiner. Titicacasjön tros vara där inkakulturen hade sitt ursprung (i inkafolkets legender kom den första inkahärskaren, Manco Capac, upp ur sjön och ledde folket på en vandring), och här var en gammal ruin som vi gick runt i. På den här delen av båtturen träffade vi också på en annan svensk: en tjej som hette Lina och var ute och backpackade själv i fyra månader. Alltid kul att träffa andra svenskar och kul att utbyta erfarenheter! 

Martin och Sofia fick förklara min klättermani för Lina. 

Därefter gick färden tillbaka till Copacabana, där vi sa adjö till Lina (som skulle stanna en natt till), köpte mat på en restaurang och sen satte vi oss på bussen till Cusco. Själva bussresan var i vanlig ordning inte så mycket att orda om (förutom att de peruanska gränsvakter var misstänksammast hittills mot Sofias provisoriska pass), och vid sextiden på morgonen kom vi fram till ett regnigt Cusco! Nu hade vi alltså gjort samma resa som Manco Capac en gång gjorde, och här nått inkarikets gamla huvudstad, full av historia och även en populär bas för utflykter till Perus överlägset mest populära turistmål: Machu Picchu! 

Vi tog taxi till det hostel som vi denna gång varit smarta nog att förboka, och efter att ha sovit ett par timmar begav vi oss ut på stan för att leta upp en resebyrå som anordnade en Machu Picchu-tur. Vi insåg rätt snart att den klassiska vandringen kring inkaleden nog inte var att tänka på: dels var det ganska tajt med platser eftersom vi inte hade bokat innan, men framför allt var det ohyggligt dyrt (450 dollar för fyra dagar!). Vi nöjde oss istället efter lite efterforskningar med något som de kallade “Inca jungle trail”, som kostade hälften så mycket men ändå innehöll en del vandring och lite annat kul som downhillcykling och zipline! 

Cusco var fint! 

Resten av dagen lades på lite trekkingförberedelser: köpa regnkläder och snacks, packa om väskorna (att bära på alla 13 kilo under trekken kändes inte så najs) och sedan en ganska tidig kväll i säng för att orka upp morgonen efter. 

Morgonen efter vaknade vi strax innan sju, hängde på låset till hotellfrukosten och blev upplockade av en minibuss från resebyrån vid typ halv åtta. Nu väntade en kanske tre timmar lång bussresa upp till ett bergspass på typ 3800 meters höjd. Högst upp i passet var bergen helt inneslutna i moln, och när vi klev ur bussen möttes vi av ett strilande duggregn. Varför klev vi av bussen mitt i det regniga bergspasset undrar ni? Jo, för att cykla mountainbike nerför berget förstås! 

Vi snörade på oss varsin cykelmundering som synes ovan, valde en cykel och sen bar det av nerför berget! Hela vägen var på asfalterade serpentinvägar så det var inte så galet som man skulle kunna tro, men kul som attan var det! Det var nerför hela tiden i stort sett två timmar så man behövde knappt trampa men fick ändå upp rätt bra fart! Dessutom hade man hela tiden fantastiskt bra utsikt över floddalen som vi så småningom skulle ner i:

Var ju tvungen att ta en utsiktsselfie. 

Ännu ett sagolandskap! 

Efter cirka två timmars cykling hade vi tagit oss drygt 2000 höjdmeter ner och var framme i den lilla byn Santa Maria, där vi skulle spendera natten. Trötta och blöta om fötterna (vägen vi cyklat på korsade vid upprepade tillfällen små floder och bäckar) åt vi lunch och tog sen en eftermiddagslur. Efter denna gick vi ut och utforskade den lilla byn, en promenad som slutade med en sån där härligt unik backpackingupplevelse: en barfotafotbollsmatch på en asfaltsplan med cirka alla byns barn! Vi spelade tills solen helt hade gått ner och det var för mörkt att fortsätta, fick blåsor under fötterna (jättesmart inför morgondagens vandring) och hade svinkul! Med oss och spelade var också två andra från vår vandringsgrupp på nio personer en amerikan vid namn Justin och en fransos som hette Olivier. De var trevliga, och framför allt Olivier lärde vi känna riktigt bra under trekken! 

Nästa dag vaknade vi i ottan, tejpade om våra trasiga fötter (Martin var klart värst däran med en jätteblåsa mitt i trampdynan) och fick sedan vid frukosten träffa vår guide för tre dagars vandring: en kort kille vid namn Gustavo som började varje mening med “it’s da”. Citat från morgonens briefing: “It’s da walk, eight hours! It’s da first 3 hours up, then it’s da lunch, then it’s da monkey house…” osv. Kanske elakt att göra sig lustig över någon annans engelska, men vi höll i alla fall god min, och hade väldigt trevligt med Gustavo hela trekken! 

Efter frukost började vi då dagens långa vandring! Som Gustavo berättat var den 8 timmar lång och mycket gick uppför, men först var det faktiskt ganska platt medan vi följde den vilt forsande Urubambafloden:

Lagom lerigt efter regn dagen innan. 

Det forsade verkligen helt galet! Fick senare höra av Gustavo att vattnet var brunt pga alla regnen i bergen som släpar med sig lera och grus. 

Snart började det dock bära uppåt, och vi kom efter någon timme till den “riktiga” inkaleden som snirklade sig upp på bergskedjan. Det här var alltså inkarikets motorvägar, där både transport av människor och varor samt kommunikation med löpare skedde. Häftigt att återigen då i inkornas fotspår! Vi klättrade ständigt uppåt, förbi både plantager med kokablad (helt lagligt i Peru) och små rastställen där vi fick smaka både choklad och inca tequila och hälsa på otroligt söta apor:

Riktigt brant ner på sidan! 

Fick en apkompis! Det här var en av de bättre behandlade aporna som ändå fick springa rätt fritt, en annan av de vi såg var helt hemskt fastkedjad och det hela kändes mycket olustigt.

Innan lunch kom vi till den allra högsta punkten på inkaleden, där floden plötsligt var 700 meter nedanför oss, med ett schysst stup rakt ner: 

Det här var bara en försmak. 

Squad goals förstås. 

Martin fick gratis terapi för sin höjdskräck! 

“Om jag hoppade nu skulle jag nog dö…”

Lite klättring med stup på båda sidor piggar alltid upp! 

Efter denna höjdpunkt (hehe) bar det återigen neråt hela vägen ner till Urubambafloden igen. Där åt vi lunch på en liten restaurang innan vi fortsatte gå, och snart kom vi fram till en hängbro där vi återigen behövde korsa floden:

Bron kändes i alla fall hyfsat säker, trots några saknade plankor här och där… 

Elliot, en australiensare som var i vår lilla grupp. 

Sofia slog nog rekord i balla ställen att stå på händer på! 

Väl över floden gick vi vidare en bit genom steniga landskap precis vid stranden (otroligt vackert), innan vi kom fram till nästa ställe där vi behövde korsa, den här gången med linbana! 

Man fick påminna sig själv ibland om att njuta av dessa otroliga landskap. 

Mina och Martins ben dinglar under den snabba överfarten! 

Gustavo hade en lagom kaxig position under färden. 

På andra sidan linbanan låg en tunnel genom berget, och denna gick vi genom för att sedan bara gå en kort bit till innan vi kom fram till dagens belöning, ett gäng varma källor att bada i. Där kopplade vi av i drygt en timme, och därefter kunde man välja att gå eller åka buss upp den sista lilla biten till Santa Teresa, byn där vi skulle tillbringa natten. Endast Olivier, Elliot och jag var galna nog att göra detta (att åka buss upp kändes som fusk tyckte vi!) och vi belönades med en cool vandring i nästan kolmörker som bara tog en halvtimme. 

I Santa Teresa åt vi middag och hade någon slags improviserad fest med bara vår lilla grupp på nio personer (som förutom oss tre och tidigare nämnda Olivier, Justin och Elliot bestod av två tyskar som hette Olli och Tim och en spanjor som kallades Fran). Gustavo var väldigt glad i att vi skulle dricka inca tequila, men M, S och jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på att mer vandring väntade dagen efter. Samma sak kan nog inte riktigt sägas om resten av vår grupp, som tydligen hade kommit in i vårt rum vid tvåtiden på natten och spelat musik (fick höra om detta dagen efter då jag sov igenom hela grejen?? Kanske inte är så konstigt att jag sover igenom mina alarm hemma…). 

Ett glatt gäng vid middagen! 

Morgonen efter åkte vi efter frukost iväg för att göra turens andra lilla extremsportsaktivitet: ziplining! Tvärs över flodravinen hade det spänts upp flera hundra meter långa vajrar, och fyra gånger fick vi flyga över floden i världens fart! Askul och sjukt hisnande i magen! Hade inte mobilen med mig så tog inga egna bilder, men här kommer några som jag fick skickade till mig från de andra:

Justin fick åka uppochner! 

Tvärs över dit åkte vi! 

Tim kommer farande. 

Efter ziplinen tog vi buss till en plats som hette Hidroelectrica där vi åt lunch innan vi påbörjade den sista biten av vandringen: längs tågspåren fram till staden Aguas Calientes som ligger precis under Machu Picchu. 

Här fick vi också vår första lilla glimt av inkaindianernas berömda stad, i form av en liten bit av en byggnad som syntes nerifrån dalen:

Ser ni den lilla byggnaden två små fönstren mitt i dalen mellan de två topparna? 

På spåret som vi vandrade vid kom det titt som tätt tåg åkande, och då fick man se upp och stiga åt sidan:

Trots detta var det en ganska angenäm vandring, och efter typ 2,5 timme kom vi fram till Aguas Calientes. Staden/byn var full av restauranger och hotell (världens turisthubb för Machu Picchu förstås) och låg väldigt häftigt precis vid floden. 

Lagom trötta efter två tuffa dagar. 

I Aguas Calientes tog vi in på hostel, åt farvälmiddag för Gustavo som inte skulle med upp till Machu Picchu, och gick sen och la oss tidigt då vi skulle klättra upp till Machu Picchu innan soluppgången följande dag. Det får ni dock läsa om i ett senare inlägg (kanske redan imorgon, har ju mycket tid nu när jag är ensam), för detta börjar bli väldigt långt och jag börjar bli väldigt trött… Så ni får ge er till tåls för berättelsen om inkastaden! 

På återbloggande :-*

I saltöknens sagovärld

Samma hostel i Cusco, 5 dagar senare. 10.10 på morgonen, i väntan på två tröttisar. 

Tillbaka till Cusco och tillbaka till stabilt wifi! Ni ska få höra allt om vår Machu Picchu-resa snart, men först ska jag äntligen ladda upp följande inlägg om Bolivias saltöken:

När vi lämnade berättelsen så tillbringade vi en natt i den lilla staden Uyuni i södra Bolivia, efter två krävande men häftiga dagar på resa genom Atacamaöknen. Skönt med ett varmt hotellrum och en dito dusch, men särskilt länge fick vi inte sova då vi gick upp vid 4 på morgonen för att hinna till saltöknen innan soluppgången. 

Lagom sömndruckna satte vi oss återigen med vår jeep, och guiden började köra mot Salar de Uyuni, världens största saltöken. Ett område stort som Skåne ungefär, täckt av ett flera meter tjockt lager av salt. Det är också en av jordens plattaste platser, med en höjdskillnad på mindre än en meter över hela området (slut på faktaruta). 

Färden till öknen tog bara en dryg halvtimme, och precis när himlen började ljusna i öster körde vi ut över en del av saltöknen som var täckt av mellan 2 och 10 cm vatten. Detta tillsammans med det vita saltet skapade en helt otrolig spegeleffekt, och vi stannade mitt i ett drömlandskap av regnbågsfärgat gryningsljus:

Det här var vyn åt väster, alltså motsatt håll mot där solen snart skulle gå upp. Helt otroligt! 

Och så här såg det ut åt öster, med en allt mer orangegul himmel. 

Två gullisar i ett sagolandskap. 

Topp 5 selfiebakgrunder någonsin. 

Rädda för att bli blöta om fötterna stod vi först kvar i bildörrarna och tittade, men efter ett tag kunde vi inte hålla oss utan gick ut på det vattentäckta saltlagret för att se ännu bättre:

Och sen gick solen upp! Plötsligt bröt en liten liten skärva av ljus fram där himlen varit orange i nästan en halvtimme:

Fångade det första ögonblicket! 

Onni posade snyggt vid solljuset. 

Med soluppgången försvann också den magiska regnbågseffekten av gryningsljuset, och vi förflyttades från drömvärlden till verkligheten, som dock var nog så vacker den med. Men när kommer man se en sådan syn igen? Kanske aldrig. 

Vackert men ack för verkligt. 

Med solen uppgången klev vi strax in i jeeparna igen för att åka till en torrare del av saltöknen, där det var lättare att gå runt och få en bild av det gigantiska vita och platta landskapet. Vi blev släppta av guiden (som jag som ni kanske märkt tappat namnet på) på slätten en bit från en byggnad som var restaurang och salthotell, där vi åt frukost efter att ha gått runt ett tag. 

En promenad över det vita i morgonljuset. 

Kalla och frusna men ändå squad goals. 

Bredvid restaurangen fanns en samling flaggor (ingen svensk tyvärr) och Martin ville flaxa som dem! 

Självklart var både huset och inredningen gjorda av salt. 

Efter frukost tillbringade vi resten av dagen fram till lunch på olika platser i öknen, tagandes roliga bilder och filosoferandes över detta vita otroliga landskap utan slut. När man gick mot horisonten kändes det som att man skulle kunna fortsätta i all evighet utan att komma fram, och bara vara fast i detta oföränderliga landskap för alltid. 

Det tog liksom aldrig slut!! 

Självklart åkte selfiepinnen fram. 

Sofia stod på händer i öknen! 

Hoppbilder kunde man också roa sig med.

…och med roliga perspektivbilder. 

Words to live by osv. 

Onni: “Gör nånting roligt!” Vi: “Okej!” 

Platt.

En selfie med vår käre guide fick det också bli. 

Onni stod på huvudet! 

Hela gänget ovanpå jeepen! 

Efter att ha fyllt våra kameror med bilder (och väntat på dem i den andra bilen som troligen tog exakt alla möjliga roliga perspektivbilder som det över huvud taget går att ta) lämnade vi den vita omöjligheten och stannade lite kort vid ett ställe där vatten vällde upp från under marken och skapade en om möjligt ännu bättre spegeleffekt än den vi sett på morgonen:

Vattnet var lite djupare här så mina skor blev sjöblöta och saltiga, men det fick det vara värt! 

Till slut så lämnade vi då saltöknen, helt mätta på intryck. Efter kortare stopp på en marknad (M, S och jag köpte varsin stickad tröja!) och för lunch i Uyuni sa vi också farväl till vår guide och började planera för vår vidare färd i Bolivia. 

Tillsammans med Onni och de två tyskarna i den andra jeepen lyckades vi hitta en billig nattbuss till La Paz samma kväll, och vi hängde sedan runt i Uyuni resten av dagen i väntan på detta. Stan var ganska liten men hade flera restauranger och en riktigt bra marknad fylld med massa najs street food (jag provade lama, förvånansvärt gott!) och vi hade en angenäm eftermiddag innan bussen gick vid 20.30.

Ett fint klocktorn hade de också! 

Bussen tog bara drygt åtta timmar, så klockan fem på morgonen stod vi (tre svenskar, en finne och två tyskar) på en svinkall busstation i La Paz, utan att ha bokat något hostel och lagom trötta efter att ha sovit ganska dåligt på bussen. Som tur var räddade Lonely Planet dagen med ett hostel som låg bara 8 minuters promenad från stationen, och efter en frusen promenad genom en sovande stad kom vi fram och fick sova lite mer i ordentliga hostelsängar. 

Vid halv 10 gick vi upp och åt hostelfrukost, och i behov av att smida planer dröjde det enda till halv ett innan Sofia, Martin, Onni och jag lämnar hostelet (Julia och George, tyskarna, var morgonpiggare och gick lite tidigare). M, S och jag bestämde oss för att bara stanna en natt till i La Paz och ta bussen till Titicacasjön nästa morgon, så efter en kort anhalt på busstationen för att boka biljetter gick vi sen ut för att utforska stan tillsammans med Onni. 

Linslusen slog till igen. 

Efter lite promenerande och en billig lunch (typ 15 spänn för soppa och varmrätt!) bestämde vi oss för att det bästa sättet att uppleva La Paz nog var genom deras kollektivtrafik i form av ett linbanesystem! Staden är byggd i en dal med höga berg på alla sidor och har därför en svårbemästrat brant topografi som passar sig utmärkt för luftburen kollektivtrafik istället för spårburen, och från téleferricon (som den alltså hette) hade man utmärkt utsikt över staden! 

Det kändes som en skidlift typ! 

Fett vacker stad! 

C00lt gäng! B-) 

Vi åkte linbanan upp på berget, men där fanns inte så mycket att se så vi åkte raskt ner igen och gick förbi en vacker liten kyrkogård som låg vid en av mellanstationerna:

Det var massa små alkover med gravar, som nästan alla var fulla med gravgåvor och blommor. Sorgligt men fint! 

Därefter tog vi linbanan ner den sista biten och  gick tillbaka till hostelet, med en liten avstickare till ett museum på gatan bredvid som tyvärr var stängt. 

Gränden det låg i var fin i alla fall! 

Vår enda kväll i La Paz var sedan ganska lugn men trevlig: vi åt middag med Onni på en restaurang i närheten och drack sen öl och spelade biljard i hostelbaren som var tom sånär på oss. 

Stan var fin nattetid också! 

Vid elvatiden gick vi och la oss och sa hejdå till Onni, Julia och George, som ju varit våra kumpaner i nästan en vecka vid det här laget. Kul att kära känna lite andra backpackers rätt så bra, och tråkigt med avsked… “Easy come, not so easy go.”

Dagen efter åkte vi alltså buss till Titicacasjön, men det får ni höra om i ett senare litet inlägg för nu har Martin och Sofia äntligen kravlat sig upp ur sängen och vi ska gå och äta brunch! Vi hörs snart, förhoppningsvis kan jag komma ikapp i tid inom en inte alltför avlägsen framtid…

På återbloggande! 

Det fantastiska ökenäventyret, del 1.

Lobbyn på ett hostel i Cusco, Peru. 21.45 peruansk tid. 

Hej hallå bloggen! Jäklar i mig vad det hänt saker sen sist! Sen senaste inlägget slutade har vi varit i tre olika länder och upplevt en hel massa saker, men vi tar i vanlig ordning vid där vi slutade sist.

Tidigt på morgonen i torsdags förra veckan (den 16:e) alltså landade vi efter en kort flygresa följt av en timme buss i San Pedro de Atacama, en liten håla till turistort i norra Chile som i princip bara fungerar som avstampsplats för folk som ska på diverse äventyr i öknen, och så även för oss! Trots detta var San Pedro ganska charmigt i all sin turistighet, och vi hade en ganska angenäm och lugn dag som mest gick ut på att boka vår ökenfärd, köpa snacks och chilla på hostelet. 

Hostelrummet hade stråtak! 

Trots ett litet strömavbrott och ett ösregn lyckades vi laga egen middag, och gick och la oss nöjda, mätta och otroligt trötta. 

Dagen efter gick vi upp strax innan sju för att hinna äta egengjord frukost innan vi vid kvart i åtta blev upplockade av en minibuss som skulle ta oss den första biten på vårt äventyr in i Atacamaöknen. Det vi hade bokat var alltså en tur på tre dagar och två nätter genom natur som måste kvala in bland världens mest spektakulära, och första etappen gick med minibussen till den chilenska gränskontrollen. 

…där vi fick vänta i drygt 2 timmar pga att gränskontrollen av någon outgrundlig anledning var stängd. Vi hann i alla fall äta ordentlig frukost och bekanta oss med de andra i vår buss: en finne vid namn Onni, ett tyskt par som hette Julia och Georg samt två franska tjejer som hette Anastasia och Nathalie. Dessutom hade vi riktigt schysst utsikt över bergen som vi snart skulle åka över:

En vy av vad som komma skulle! 

Bortsett från en liten passpanik när gränskontrollen väl öppnade (Martins pass hade hamnat i hans hörlurspåse vilket tog oss läskigt länge att klura ut. Vi har haft nog med passproblem liksom!) så gick passagen bra, och vid typ halv elva-tiden åkte vi upp i bergen mot Bolivia! 

Vägen upp var fylld med vyer som dessa: höga knölar till berg som var helt snötäckta! 

Efter kanske en timmes färd kom vi då till den faktiska bolivianska gränsen! Denna låg på den nätta höjden av 5000 meter (höjdrekord för oss alla tre!)  och vi frös något väldigt i våra allt för tunna kläder! 

Martin, Sofia och vår finske vän Onni! 

Här bytte vi vår minibuss mot jeepar för att klara den tuffa terrängen, och vi hamnade i samma bil som Onni och de två fransyskorna. Vår förare var en glad boliviansk kille som knappt pratade ett ord engelska (jag som enda övriga spansktalande i bilen fick tolka så gott jag kunde i tre dagar) och loopade dålig latinamerikansk pop varje minut vi satt i bilen… Men trots detta tog han med oss på en helt vidunderlig tur genom nationalparkens helt sjukt mäktiga natur. Nu väntade tre dagar av den ena naturupplevelsen efter den andra, och så här i efterhand är det sjukt svårt att ens försöka sortera bland alla underbara minnen! Här följer i alla fall ett försök:

Resan såg i stort sett ut så att vi åkte jeep i runt en halvtimme, stannade i 15-45 minuter och tittade på något, och sedan vidare till nästa naturunder, med längre stopp för lunch och för middag och sömn på kvällen. 

Det första vi kom till efter gränsen var två laguner med grunt vatten på ~4800 meters höjd, med snöklädda toppar i bakgrunden.

Den första var den vita lagunen, som Martin beskådar här. 

Därefter var det den gröna lagunen, som jag nog tyckte var mer turkos,  men ändå ack så vacker. 

Vid båda dessa stannade vi i cirkus en halvtimme och beundrade samt tog mängder av bilder, och nöp oss i armen för att fatta att allt var på riktigt. Därefter fortsatte vi till en samling varma källor vid ännu en lagun, där vi badade i typ 38-gradigt vatten och sen åt lunch med utsikt över lagunen. 

A lunch with a view! 

Vid det här laget började man plötsligt känna av höjden ännu mer, vi befann oss oss fortfarande på 4500 meter och bara den lilla promenaden upp till lunchrestaurangen var plötsligt otroligt jobbig för konditionen. Sen är det där med höjdsjuka väldigt individuellt, och jag hade den äckliga turen att knappt bli påverkad alls förutom i konditionsväg, medan Martin och Sofia hade mycket större problem med huvudvärk och yrsel. För att lindra höjdsjukan kunde man tugga kokablad (faktiskt helt naturligt och lagligt!), något som faktiskt hjälpte och piggade upp. 

Efter lunchen gick färden vidare, först förbi några gejsrar och gasbubblande pölar. Här slog vi vårt höjdrekord igen, 5100 meter över havet! 

Man kanske ser på M och S att det var ganska kallt? Ångan där bakom är desto varmare!

Från gejsrarna åkte vi vidare till dagens kanske mäktigaste destination: La Laguna Colorada, den färgade lagunen, som uppifrån såg ut som en regnbåge: 

Avd. “saker som är svåra att fånga på bild”. 

Väl nere vid lagunen fick den en mer röd färg, och plötsligt såg vi att den dessutom var full av massvis av rosa små prickar, prickar som visade sig vara tusentals flamingos!! Där uppe på över 4000 meters höjd, mitt i ett i stort sett obevuxet ökenlandskap, levde alltså flera tusen flamingofåglar i en grund lagun som hade en färg som verkade höra hemma på en annan planet. Vare sig ord eller bild kan göra den upplevelsen rättvisa, men här kommer i alla fall några foton som försöker:

Ser ni fåglarna? 

Vi fick dem att flyga! 

Nog den bästa bilden jag fick på lagunens färg! 

Helt mätta i huvudet (och rejält frusna pga en bitande vind) satte vi oss sen i jeepen igen och åkte till dagens sista anhalt: den lilla byn Villa del Mar där vi skulle äta middag och sova, 3900 meter över havet. På hostelet samlades folk från flera jeepar som åkte genom nationalparken, och kvällen förflöt med god middag, fotboll på den lilla gårdsplanen med två små flickor från byn och stjärnskådning på en stjärnhimmel proppfull av stjärnor som jag aldrig sett förut (fast några bekantingar som Orion dök faktiskt upp!). Sen hade i alla fall jag en otroligt skön natts sömn trots kylan (Martin och Sofia vaknade med hjärtklappning pga höjdsjuka och sov tyvärr inte alls lika bra), innan vi vaknade nästa morgon till mer äventyr. 

Så här såg det lilla gästhuset ut. 

Dagen efter fortsatte som den förra slutat: den ena naturupplevelsen efter den andra. Första stoppet var en stenskog med vulkaniska stenformationer som bildade häftiga former och dessutom var väldigt klättervänliga:

Cool kille med cool bakgrund. 

Den här väggen fick klätterdjävulen att flyga i mig… 

…och efter en inte alltför svår klättring var jag uppe! 

Där uppe var det grym utsikt… 

…och där nere var de andra :))) 

Från dessa stenformationer åkte vi vidare till en annan formation som stod ensam mitt på slätten, och som dessutom var omgiven av massa lamor! 

Ni kanske har fattat vid det här laget att Martin är en linslus? 

…som sagt. 

Efter lamastenen väntade ytterligare stenlabyrinter, dessa med balla hål i:

Onni hittade en schysst viloplats. 

Stenen till höger visade sig vara sjukt klättervänlig… 

…så jag kunde förstås inte låta bli. Utsikten var najs! 

Efter detta åkte vi vidare via ännu en lagun där massa lamor betade:

De små var SÅ söta. 

Därefter kom vi till ännu en asball plats: La Laguna Negra, den svarta lagunen. För att komma dit var vi tvungna att gå bredvid någon form av flodutlopp som mitt i öknen kryllade av utstickande grönt liv:

Otroligt kontrast mot allt annat i öknen! 

Väl framme vid lagunen bjöds vi på en helt otrolig utsikt över dels lagunen själv men kanske framför allt över stenslätten bakom den:

Sofias tur att hitta en skön sittplats! 

Kolla på stenarna i bakgrunden! De är liksom så många och i såna många olika mönster att det nästan inte går att fästa blicken på dem. Helt sjukt. 

Ett grönt band mitt i allt det steniga. 

Efter den svarta lagunen åt vi lunch och kämpade mot solbränna och huvudvärk, innan vi åkte vidare mot dagens sista naturupplevelse: Anacondafloden i sin ravin. Någon gång i tiden måste den ha varit en ganska stor flod som karvade ut den kanske 2-300 meter djupa ravin den rann i, men nu var den ett betydligt mindre flöde som slingrade sig fram på ravinens botten: 

Inte alls läskigt att dingla med benen där! 

Fotocredd till vår tyska medresenär och kompis Julia!

Efter ravinen lämnade vi faktiskt nationalparken där vi upplevt allt detta, och efter 2 timmars bilfärd (med stopp i en liten gruvby) kom vi så till den lilla staden Uyuni där vi skulle tillbringa natten. En sista sak hann vi dock med innan vi åkte till hostelet inne i stan: att stanna i solnedgången och titta på tågkyrkogården som fanns precis utanför stan. Denna var en kvarleva från när gruvindustrin här var mycket större och Uyuni hade en tågfabrik. Tågen får fortfarande till Uyuni men inte alls i lika stor utsträckning, så utanför stan stod dessa rostiga och vackra gamla tågskelett. 

Selfiegudarna måste ju få sitt. 

Squad goals!

Maken till fotoljus får man leta länge efter. 

En balansgång ut i oändligheten. 

Vilket avslut på en magnifik dag! Från naturromantik till industridito, och det var med nöjda leenden som vi kom till Uyuni, åt middag, duschade och sen fick välbehövlig sömn på ett hostel i stan. 

Här måste jag faktiskt bryta i min berättelse och spara saltöknen till nästa inlägg, för det börjar i vanlig ordning bli ett väldigt långt inlägg och klockan har krupit över midnatt här i Cusco. Ska dessutom upp imorrn för vidare äventyr (närmare bestämt 4 dagars trek till Machu Picchu!!) så stannar här för både min och er skull. Lovar att skriva och dela bilder från saltöknen så snart jag kan, och förstås om alla våra senare äventyr! 

Tills dess, 

/Filip

Vals i Valparaiso

Hej igen! Här kommer ett sent omsider uppladdat inlägg om våra äventyr i Valparaiso och Santiago! 

Vi kom till Valparaiso med bussen från Mendoza i lördags (alltså den 11:e), och möttes av en pittoresk, backig och för dagen väldigt blåsig stad. Men otroligt vackert och mysigt! Valparaiso började som bara en hamn till Santiago men som alltid när det påbörjas handel och aktivitet på en plats så växer det upp ett samhälle runtomkring, och i Valparaiso har detta blivit till en oordnad, kaotisk, punkig och oerhört vacker stad som klättrar på kullarna och hyser 300 000 människor och 100 000 (!) gatuhundar. 

En gullis och en fin stad i bakgrunden. (Notera också Martins tacky tröja som han köpte för att ersätta den som försvann med väskan!) 

Så himla fint! 

Vi la vår första dag i Valpo på att äta god mat nere vid stranden, ta ovanstående snygga bilder i solnedgången och sen klättra upp för trappan igen till kullen där vårt hostel låg för att där äta barbecuemiddag. Trevligt samkväm på innergården som sedan utmynnade i världens party på gatan utanför hostelet då de inhyrda konstnärerna precis hade blivit klara med den väggmålning som nu prydde hostelets yttervägg! 

En av konstnärerna lägger sista handen vid målningen. 

Så här snygg var målningen i sin helhet! 

Valparaiso är ett av gatukonstens absoluta meckan, med dels graffiti men framför allt assnygga väggmålningar överallt i hela stan. Men mer om detta senare! Världens drag på gatan var det hursomhelst, med otroligt bra livemusik i form av ett litet band bestående av litet trumset, gitarr, sopransax och trumpet! Asnajs och supertrevligt häng med massa andra backpackers. 

Dagen efter gick vi upp hyfsat tidigt för att gå en gratis guidad tur genom stan! Vi hade en supergullig guide som hette Álvaro och han tog oss upp och ner för stadens kullar, dels med trappor men också med jättefina gamla hissar, vissa över 100 år gamla! 

Álvaro till vänster, hissen till höger. 

Turens höjdpunkter inkluderade förstås många av Valparaisos otroligt mysiga barrios (stadsdelar) och deras vackra gränder, många schysta vyer över stan och förstås mycket snygg street art:

Även tsunami-utrymningsskyltar fanns! 

Vacker stad!

Me ‘n street art

Där ser man den numera ganska lilla hamnen (mindre än tex Göteborgs hamn). 

Guideturen slutade nere i hamnen, så då passade vi på att ta en liten båttur för att se staden från vattnet och dessutom spana på lite sjölejon! 

Den som inte har flytväst måste vara korkad! 

Här ser man bra hur staden är byggd på olika kullar! 

Varför säger man stolt som en tupp när det borde heta stolt som ett sjölejon? 

Efter båtturen promenerade vi upp i stan igen med målet att hitta en restaurang med schysst utsikt där vi kunde käka lunch. Dessa förhoppningar kom dock på skam på grund av ett strömavbrott i hela stan förorsakat av en gigantisk skogsbrand! 

Helt vansinnig rökplym. 

Istället fick vi söka oss ner igen och hittade som tur var ett ställe vi gått förbi tidigare som sålde empanadas (fyllda och friterade brödknyten) och som lagade dessa med gasspis. Mätta och glada vände vi därefter hem till hostelet för att vila, innan vi gick ut och åt en riktigt najs och inte fasligt dyr middag på en mysig restaurang. 

Fett god tonfisk/biff/stenbit! 

Dagen efter var vår sista i Valparaiso, och vi utnyttjade den genom att vara uppe med tuppen och äta mysig frukost på ett café vi gått förbi dagen innan. Man blir lite trött efter ett tag på den klassiska hostelfrukosten som här består av vitt bröd, smör, sylt och kolakräm, så det var najs med omväxling! 

Efter vår lilla frukost gick vi ner till samma torg där vi påbörjade stadsturen dagen innan för att nu göra ytterligare en gratistur, men denna gång med fokus på gatukonsten! Vår guide denna gång var en ganska irriterande kille som hette Diego, som pratade en skrikig amerikansk engelska och var väldigt övertygad om hur bra han själv var, men han kunde i alla fall mycket om gatukonsten! Han berättade om hur den hade växt fram i Valparaiso, hur reglerna för var man fick måla såg ut och förstås en massa om de grupper och kollektiv som hade målat de saker vi såg. Här följer ett litet axplock:

Mycket Van Gogh-inspiration i denna. 

Gruppen som hade målat den här hette “Un Color Distinto” och var enligt Diego bland de hetaste grupperna just nu, vilket märktes för deras målningar var överallt! 

Den här var målad med asball prickteknik a la impressionismen. 

En av de ballaste muralerna tyckte jag! 

Efter avslutad gatukonsttur åt vi lunch på ett mysigt litet café och strövade sedan runt i staden innan vi klättrade upp för trappan till hostelet en sista gång, hämtade väskorna och tog sen en taxi till busstationen. Det smärtade lite att säga adjö till Valparaiso, definitivt en av de häftigaste städer jag varit i och ett sånt där ställe där man bara kan stanna hur länge som helst! Men Santiago och vårt småtajta schema kallade, så vidare blev det! 

Bussen till Santiago tog bara 1,5 timme, och nu väntade 2,5 softa dagar i Chiles huvudstad. Efter alla intryck i Valparaiso fick Santiago bli en lite lugnare episod, med välbehövlig vila och lite fix med allt möjligt.

Vårt hostel låg mitt i Bella Vista som är Santiagos mest bar- och restaurangtäta område, så det blev flera bra middagar och ett par najs utekvällar. 

Gullig Sofia med våra najsiga middagsutsikt första kvällen. 

Förutom att äta och dricka gott så hann vi med att tvätta kläder, shoppa lite nödvändigheter och förstås sightseea lite! Santiago var ganska mysigt men inte alls lika unikt och häftigt som Valparaiso. Men mysiga promenader var det ändå! 

Lagom stor flagga. 

Presidentpalatset, där den socialistiska presidenten Salvador Allende en gång tog sitt liv precis innan de kuppande militärerna stormade in. Vila i frid! 

Sist eftermiddagen/kvällen åkte vi bergbana upp på Cerro San Cristobal, en kulle i närheten av där vi bodde med en Mariastaty på toppen och sjukt bra utsikt över hela staden. Det är något visst med att se städer ovanifrån!! 

Drömmigt vackert! 

Selfiegudarna fick förstås sitt! 

Asnajs bergbana! 

Med detta och en sista middag tog vi sedan farväl till Santiago! Vi återvände till hostelet för att sova ett par timmar innan vi tog en taxi till flygplatsen för att flyga till San Pedro i norra Chile. Där var startpunkten på vårt ökenäventyr som vi i skrivande stund är mitt uppe i, men det får ni höra mer om (och se massa bilder på) en annan gång! 

På ökenbloggande, 

/Filip

Passproblem, vingårdar och buss över Anderna

På en buss från Valparaiso till Santiago, 16.30 måndag. 

Hej igen bloggen! 

Nu har det i vanlig ordning gått en himla massa tid och hänt en himla massa saker sen jag skrev sist, vi har varit i tre olika städer, bytt land och varit med om både det ena och det andra… Vi börjar där vi slutade sist, sista eftermiddagen i Buenos Aires! 

…som tog en väldigt tråkig vändning strax efter att jag skrivit klart mitt senaste inlägg. Någon timme därefter satt vi på ett Burger King efter en sen lunch och utnyttjade deras snabba wifi, när Sofia plötsligt sa några ord som man aldrig vill höra: “Vänta… Var är våra väskor??”. Både hennes och Martins tygkassar innehållandes Sofias pass och kamera respektive Martins Raybans och hörlurar var försvunna spårlöst, och av någon förövare syntes inte ett spår. Med mycket mer tur än skicklighet undvek jag att bli drabbad; min väska låg snällt kvar på stolen, men led förstås mycket med både M och S, sjukt onajs grej!

Vår sista dag i Buenos Aires fick därför läggas på samtal till ambassaden (nytt pass ASAP var förstås högsta prio), långa besök på polisstationen och diverse samtal till svenska polisen och försäkringsbolag. Dock har allting gått otroligt smidigt med passet, Sofia var på ambassaden morgonen efter och fick ett provisoriskt pass som funkade in i Chile, och på onsdag ska vi plocka upp ett nytt riktigt pass på svenska ambassaden i Santiago! Helt sjukt hur bra såna där institutioner funkar när man är utomlands!! 

Nåväl, detta om tråkigheter! Sista Buenos Aires-dagarna bjöd faktiskt också på en del riktigt najs upplevelser:

1. Efter våra timmar på polisstationen hamnade vi mitt i en kvinnodags-marsch på vägen hem (det var ju alltså 8 mars)! Sjukt najs att se, riktigt häftig stämning, många fina slagord och banderoller. Varm i hjärtat blev man! 

2. På kvällen åt vi riktigt bra nudlar (oväntat i Sydamerika ju) på en restaurang i närheten av där vi bodde, och hade sen en riktigt bra utekväll som avslutades med mysig promenad hem genom ljummet ösregn. 

3. Dagen efter medan Sofia och Martin var på ambassaden (jag fick tillåtelse att ta lite sovmorgon och slippa gå upp för att vara där vid 10) och shoppade nya tjocktröjor (de gamla försvann också med väskorna) så gick jag på Buenos Aires nationella museum för modern konst! Där hängde dels en del småtråkig tidig 1800-talskonst, men också en hel del impressionister från både Argentina och Europa och en massa najs Argentinsk modern konst från andra halvan av 1900-talet! Highlights här nedan:

Sjukt snygg arbetarrealism!

De hade en specialutställning med Xul Solar, en rätt cool argentinsk konstnär. 

Psykedeliskt! 

I torsdags kväll lämnade vi så till slut Buenos Aires och tog bussen västerut till Mendoza, en liten stad mitt i Argentinas största vindistrikt. 16 ganska softa timmar, tror att jag sov typ 10 av dem, med bekväma säten och inkluderad middag och frukost. Bussarna på den här kontinenten är verkligen najs! Om än lite dyra… 

I Mendoza (jamendoza?) tog vi oss till vårt förbokade hostel och lyckades efter lite krångel få våra sängar, varpå vi tog det söta lilla lokaltåget ut till vingårdarna! Planen var att hyra cyklar och trampa runt till flera gårdar, men eftersom bussen hade varit lite sen och hostelet som sagt lite krångligt så hade cykeluthyrningarna precis stängt när vi kom dit. Lite tråkigt eftersom detta var vår enda dag i Mendoza, men tack vare lite tur fick vi en najs upplevelse ändå! 

Vi gick nämligen bort till den första vingården för att ändå kolla läget, och även om den var stängd för vanliga visningar och provsmakningar så träffade vi där på en argentinsk snubbe som genast tog oss under sina vingar och såg till att vi istället fick lite bakom kulisserna-titt på lagringstunnorna, jäsningskärlen och framför allt druvpressarna! 

Sjukt gulliga små lokaltåg! 

66 hektoliter står det på ena tunnan, alltså 6600 liter eller typ 2200 bag-in-boxar. Helt sjukt. 

En söt gubbe i laboratoriet som ivrigt berättade på spanska om vad de gjorde och började ställa massa frågor om Sverige, var ändå stolt över att jag lyckades få det till en hyfsad konversation! 

Höjdpunkten var definitivt druvpressarna, där vi fick se hur de tömde flera lastbilar ner i gigantiska kärl och hur druvorna hypnotiskt långsamt sen trycktes mot pressen. Asballt! 

Så sjukt mycket druvor!! 

Försöker med en video på druvlavinen! 

Efter avslutat vingårdsbesök tog vi tåget tillbaka till hostelet och åt all you can eat-barbecuemiddag, bestående av mest kött (stackars Sofia) och med trevligt sällskap i form av diverse britter och amerikaner som också bodde på hostelet (det var ett väldigt typiskt backpackerhostel). Kvällen förflöt sedan med diverse dryckeslekar och drinkar, men vi blev inte jättesena i och med att vi hade en buss att fånga morgonen efter.

I lördags morse lämnade vi då till slut Argentina genom att ta bussen över Anderna in i Chile och hela vägen till Valparaiso vid Stilla Havet! Bussresan tog typ 8 timmar, varav de första 5 var genom sjukt häftiga och karga bergslandskap. Gränskontrollen gick bra (de var lite misstänksamma mot Sofias provisoriska pass till en början men sen var det lugnt) och så mycket mer finns inte att säga om bussresan, här kommer lite bergsbilder! 

Snöklädda toppar såg vi mest på avstånd, där vi åkte över var de lite lägre och med barkmark. 

Rena rama Mordor vid gränskontrollen. (I miljö alltså, inte i behandling av folk som ville över gränsen.) 

Helt ok serpentinväg ner i dalen på andra sidan gränsen! 

Oj! Nu är bussresan redan slut och inlägget har dessutom redan blivit väldigt långt, så jag tror att jag stannar här och skriver mer och berättar om våra äventyr i Valparaiso så snart jag kan! 

På återbloggande inom kort!

Buenos Aires = buenissima!

På ett fik i Buenos Aires, 14.20 onsdag. 

Oj vad lång tid det blev mellan inläggen här då! Jag skyller på avkoppling och dåligt wifi!

Nu har vi chillat i Buenos Aires i snart en vecka, och jag gillar verkligen den här staden! Vi har mest ägnat oss åt att promenera runt och se fina områden i staden och diverse turistattraktioner, samt att koppla av, äta god mat, dricka gott vin och leva lajf! Det här blir nog den längsta vistelsen på en enda plats på hela resan (iaf tills Martin och Sofia åker hem) och det är skönt att koppla av lite. 

I fredags (som ju var senast jag bloggade) gick vi efter att ha ätit brunch på. En promenad till ett område som heter Recoleta, där det finns ett jättefint mausoleum/kyrkogård. Vi gick runt i någon timme och tittade på gravarna som låg som i en liten stad, sjukt fint och förstås lite sorgligt. 

Fredag kväll tog vi det lugnt på hostelet och lagade egen middag (pasta med tomatsås och diverse grönsaker) och gick och la oss tidigt. 

Buenos Aires har för övrigt helt absurt breda gator på vissa ställen. 18 filer!! 

I lördags var vi vid Plaza de Mayo, ett torg mitt i stan vid Casa Rosado, ett gammalt palats där Evita Peron en gång talade till folket. Vi ville gå in i palatset men man behövde förbokade biljetter. 

Byggnadsställningar på monumentet i mitten också. 

Det pågick någon form av ockupation av torget, därav polisavspärrningarna och graffitin. 

Vi tittade in i en kyrka också, lite andlighet skadar aldrig lixx. 

Från Plaza de Mayo promenerade vi sen genom ett område som heter San Telmo, som är fullt av fina gamla hus och mysiga caféer. Vi fikade i en marknad som låg under tak, åt lunch på en hipp liten snabbmatsrestaurang och promenerade vidare genom staden. 

Dålig bild på sjukt mysigt ställe! 

Efter att ha gått igenom hela San Telmo hamnade vi i La Boca, ett lite fattigare men fortfarande väldigt mysigt område i stadens södra delar. Här fanns fotbollslaget Boca Juniors hemmaarena och massa färgglada hus och härliga gator. 

Danselång på spåret! 

Sö t och gullig på färgglad gata. 

I lördags kväll åt vi sedan någonting som jag längtat efter sen vi bestämde att vi skulle åka till Argentina: riktigt bra argentinsk biff!! Man säger ju att landet är känt för tre saker: tango, vin och kött, och både Martin och jag var otroligt taggade på köttet. Vi gick till en lite finare restaurang som var rekommenderad i Lonely Planet, där man fick en biff för drygt 200 kr. Vi fick vänta i typ en timme på att få bord, men oj vad det var värt det!! 

Två tröttisar halvvägs genom middagen. 

Jag åt en bife de chorizo, en ryggbiff med massa fett, och förstås muy jugoso (alltså blodig). Martin åt samma fast bara jugoso (medium rare). Otroligt gott, sjukt saftigt kött och fantastisk smak på både kött och fett!

Kolla på den liksom!! 

Till detta åt vi potatismos och drack rödvin, och Sofia åt kycklingfilé (hon har fått tumma lite på sin vegetarianism här i Sydamerika). Vi blev kvar på restaurangen till kl halv två när de stängde, och tog sen en taxi hem till hostelet. Det var faktiskt en lite jobbig grej med det hostelet: det låg ganska långt ifrån både trevliga områden och kollektivtrafik, så för att ta sig någonstans var man tvungen att gå 15 min eller åka taxi… 

Söndag var också en lugn dag, Martin och Sofia var lite småsjuka så vi tog det chill, traskade runt i Palermo i närheten av där vi bodde, åt sjukt god hamburgare och fikade på en takterrass i solen. 

Också löjligt gott. 

I måndags hade vi samlat ny energi och fångade dagen lite mer, till att börja med bytte vi hostel till ett som låg lite mer centralt, promenerade lite mer och åt glass, och på eftermiddagen/kvällen gick vi på en trumshow som hette La Bomba del Tiempo. Den var på ett kulturcenter i södra Palermo, och var en utomhusscen på en innergård där en slagverkargrupp på 15 pers varje måndag har en 2 timmars konsert med gästartister. Sjukt fett, asbra musik och världens ös med dans och öl och så vidare! Häftigast var nog när de gästades av en klarinettist som improviserade helt galet, ackompanjerad av underbara rytmer från trumslagarna. 

Rimlig storlek på öl osv. 

Håller tummarna för att det funkar med filmen! 

När showen var slut drog större delen av publiken vidare mot en klubb, men vi var inte så taggade på klubbhäng så vi köpte öl på burk istället och hängde på innergården på vårt nya hostel och spelade kort. La vie en rose, helt enkelt. 

Nu börjar detta inlägg bli väldigt långt, men kan avsluta med att berätta om en chill gårdag i en park, med picknickmat, bollkastning, bokläsande och glass. Ni kanske har märkt att vi äter mycket glass, Buenos Aires är en sjukt bra glass-stad! Det finns jättemånga glasskiosker överallt som säljer massa goda smaker (dulce de leche är vår favorit) för en billig peng, och vi frossar hejdlöst. 

Kort om idag också: vi hade planer på att åka båt över till Colonia de Sacramento i Uruguay, men biljetterna för idag var slut och imorgon blev de plötsligt sjukt dyra. Så nu sitter vi och fikar istället, får se vad vi gör med våra två sista dagar innan vi åker härifrån imorrn! 

Härnäst ska vi en kortis till Mendoza i västra Argentina, innan vi korsar gränsen till Chile och åker till Valparaiso och Santiago. Ska försöka blogga oftare om det, puss o hej! 

Las Cataratas mas maravilliosas!

På ett fik i Buenos Aires.

Hej från tangons hemstad, Argentinas hjärta och huvudstad! Hit kom vi igår eftermiddag efter ännu en 20 timmars bussresa från vattenfallen, och börjar nu göra oss ordentligt hemmastadda. Men vi tar saker i tur och ordning; vattenfallen först! 

I förrgår morse vaknade vi på vårt småsunkiga hostel i Puerto Iguazú, och begav oss strax till busstationen för att dels köpa biljetter till långbussen till Buenos Aires på kvällen, och sen förstås för att åka till vattenfallen som var själva skälet att vi var där! 

Bussen tog typ 30 min och släppte oss vid ingången till nationalparken som vattenfallen ligger i. Kanske borde säga någonting om vattenfallen (som alltså heter Iguazúfallen)  förresten, känns som att jag pratat massa om dom utan att berätta så mycket. De tillhör i alla fall världens sju nya naturliga underverk, är världens största vattenfallssystem med sin bredd på 2,7 kilometer och har ett genomsnittligt flöde på typ 1700 kubikmeter per sekund (det är alltså 1 700 000 liter för er som inte orkar göra matten). Det ni!! 

Nationalparken bestod av Efter att ha köat frustrerande länge till det lilla nationalparkståget fick vi till slut åka upp till den fetaste delen av parken: den delen av fallen som kallas La Garganta del Diablo, Djävulsgapet. Där fick man först gå typ 1,5 kilometer på gångbroar över floden, innan man kom fram till utsiktsplattformen som låg precis vid det gigantiska 80-metersdroppet med vrålande vattenmassor. Återigen får bilder och filmer tala för sig själva!! 

Helt helt sjuka vattenmassor!!

Obligatorisk selfiepinnebild. 

Kolla röken från när vattnet kommer ner! 

Två gullisar och massa vatten. 

Man blir som inte mätt på att titta!

Rökplymen syntes på helt sjukt långt håll! 

Efter att ha stirrat ner i Djävulsgapet en lång lång stund traskade vi tillbaka och tog tåget ner en bit i parken för att gå en annan trail och titta på andra delar av fallen. Vi hann precis komma fram till utsiktsplattformarna där man kunde se massa småfall när det började regna helt sjukt mycket! Inom typ 10 min var vi helt genomblöta, och fick traska tillbaka och ta bussen helt dyngsura. Men kul var det, och de lite mindre fallen var också sjukt fina! 

Vattenridåerna tar liksom aldrig slut! 

Som taget ur en dröm (notera ösregnet!) 

Väl tillbaka i stan gick vi till hostelet och bytte om, hämtade våra väskor och gick sen tillbaka till busstationen för ännu en lång resa. Denna kändes dock mycket kortare än den från Rio (7 timmar gör stor skillnad) och jag sov mer än halva vägen, och vi landade som sagt i Buenos Aires igår vid god vigör!

Efter lite krångel hittade vi till ett hostel, tog en promenad för sen lunch och fika och sen fick vi äntligen tvätta av oss resdammet och träna samt koppla av lite på rummet. Hostelet är lite småsunkigt men helt ok, och ligger nära massa fina parker som vi ska utforska. Planen är att stanna i Buenos Aires i typ en vecka, då verkar sjukt fint och det ska finnas mycket att se här!

Igår kväll promenerade vi typ en halvtimme till ett av de hippaste områdena som heter Palermo och åt middag på en billig men ganska najs restaurang. Sen gick vi vidare och hamnade på ett torg med massor av barer, där vi satt till klockan fyra och drack drinkar och spelade kort. 

Middag med världens omysigaste belysning. 

Första riktiga festkvällen igår alltså, som betalat sig med en bakisdag idag (hehe). Nu är klockan tre på eftermiddagen och vi sitter kvar på fiket där vi började äta vår frukostbrunch strax för ett, så ganska låg Carpe diem-nivå idag! Martin och Sofia håller på att titta på bussresor och flyg de kommande veckorna, och samtidigt som jag har skrivit detta inlägg har vi funderat och planerat lite. 

Det var nog allt för denna gång, berättar mer om våra Buenos Aires-äventyr snart! 

Besos y abrazos! 

Mera reseblogg!

Just ja, en sak som jag glömt säga: Sofia bloggar också från resan, så klicka in på http://sofiakaremyr-blog.tumblr.com om ni vill läsa mer om våra äventyr från ett annat perspektiv och se massa fler fina bilder! 

Puss! 

Samba! (Och en låååång bussresa)

Någonstans på den brasilianska landsbygden, på en buss mellan Rio och Foz de Iguaçu. 

Så var dagarna i Rio till ända! Efter fyra intensiva dagar i karnevalstaden åker vi nu inåt landet för nya äventyr, men först måste jag ju berätta om slutet av Riovistelsen!

Sist jag skrev var ju i lördags kväll, innan vi gav oss ut på stan. Den kvällen tog vi oss till Lapa igen, och åt middag på en restaurang som vi gick förbi på väg till Carmelitas-blocot häromdagen. Därefter gick vi vidare en bit och hamnade vid en trappa upp till Santa Teresa som var täckt av färgglad mosaik och full av festglada människor. 

Så här såg den ut i dagsljus när vi gick förbi den för några dagar sen… 

…och så här var det nu. 

Vi köpte varsin caipirinha och satt och smuttade på dem och pratade om allt mellan himmel och jord tills klockan plötsligt var halv tre och vi tog en taxi hem till hostelet. 

En detalj om hostelet som jag tror att jag glömt att nämna är att det låg precis mitt emot en nattklubb som spelade oerhört hög musik fram till klockan sex på morgonen, och självklart vette våra fönster rakt emot den… I början var det inte så farligt, men ju mer karnevalen kom igång desto högre verkar musiken ha blivit, och både lördag och söndag natt var det påtagligt svårare att sova… Ett tråkigt minus på ett annars väldigt najs hostel! 

På söndagen vaknade vi därför sådär lagom utsövda, men ändå taggade på att fånga dagen! På förmiddagen behövde vi hålla oss ganska nära hostelet för att kunna vara tillbaka till 12 då ett företag skulle komma och sälja oss biljetter till dagens stora happening: sambashow på Sambadromo! Hostelpersonalen hade kontakt med någon som sålde biljetter för 90 real (typ 270 kr) på en läktare, och det kändes sjukt värt för att få se något så unikt! 

Vi köpte biljetterna och åkte sen tunnelbanan söderut för att tillbringa eftermiddagen i Ipanema, med förhoppningar om lite strandhäng trots det ganska dåliga vädret. Med oss fick vi en trevlig amerikansk tjej från hostelet som hette Bianca, som också skulle på sambashowen på kvällen. 

I Ipanema åt vi lunch och tänkte sen gå runt lite, men blev istället fångade av den gigantiska folkmassan i det blóco som tydligen pågick där… Tänk er att behöva gå genom en massa fulla och festande människor utan att själv vara full eller särskilt festsugen? Typ som att vara på en nattklubb nykter eller på festival mitt i ett publikhav och bara försöka gå igenom det. Mycket spännande! 

Helt absurt mycket folk redan i tunnelbanan. Kändes som en fotbollsmatch eller som Läroverksfejden typ! 

Vi kom i alla fall till slut till sjön som ligger norr om Ipanema och fick lite andrum innan vi åkte tillbaka till hostelet för att vila.

Ser ni Cristo där uppe? 

Efter några timmars vila på hostelet begav vi oss sedan vid 10-tiden i sällskap mot den gigantiska sambadromen i sällskap med Bianca. Efter att ha behövt gå runt nästan hela arenan (som ju inte var särskilt liten) hittade vi till slut våra platser på sektion 13, i god tid innan den första showen började. 

Ser ni vilken snygg regnponcho Martin har på sig? 

Strax efter midnatt började sedan den första showen, och den var fantastisk! Sektion 13 var i slutet av den gigantiska paradarenan så det tog kanske 25 minuter innan de första i tåget kom till oss, men långt innan dess började hela läktaren stå upp och sjunga med i sambamusiken som loopades om och om igen. 

Ser ni hur stor arenan var?? 

Sen kom tåget till oss! 

I tåget gick dels stora grupper av folk som dansade i massvis av olika dräkter, dels sambadrottningar i fjädrar och utstyrslar och dels gigantiska ekipage till fantasifulla vagnar, den ena galnare än den andra:

Den här drakvagnen var kanske det coolaste jag sett. Drakarna RÖRDE på sig, och med jämna mellanrum hoppade en dansare in i munnen på en av dem!! 

Också en sjukt ball vagn! 

Gänget i mitten hade balla klänningar som snurrade runt dem! 

(Försökte ladda upp en video men uppkopplingen här ville inte, kanske försöker igen senare.)

Allting ackompanjerades av den mäktiga sambamusiken och folk som sjöng och dansade med, hela läktarna rörde sig typ! Otroligt mäktigt, häftigt, snyggt, coolt, adjektiven räcker inte till! Hoppas att bilderna kan göra det lite rättvisa, men jag rekommenderar verkligen att alla som kan ser det här någon gång i sitt liv. Det förkroppsligade verkligen karnevalen, och något liknande går nog inte att se någon annanstans på jorden! 

Vid 2-tiden var den första showen slut, och vi stannade till början av den andra men då den inte verkade lika najs och vi var helt absurt trötta tog vi en taxi hem till hotellet för att sova ett par timmar innan nästa dags bussresa. 

Nästa morgon sa vi hejdå till den supertrevliga hostelpersonalen och tog oss till busshållplatsen för att ta den buss som vi nu sitter på. Den är rätt najs med breda säten som går att fälla tillbaks riktigt ordentligt, men efter 20 timmar börjar man bli riktigt ordentligt trött på den… Hoppas vi är framme snart! 

En liten busselfie. 

FORTSÄTTNING: På en restaurang i Puerto Iguazú, Argentina (nytt land!) 20.30 på kvällen, lokal tid. 

Äntligen framme! Eller okej, vi kom fram till Foz du Iguaçu på den brasilianska sidan vid 2-tiden, efter bara 27 timmar i bussen. Därefter behövde vi ta en taxi över argentinska gränsen till vårt hostel, och sedan dess har vi degat, duschat, tagit ut argentinska pengar och äntligen ätit middag. Bussresan var inte så farlig men alldeles för lång, och det är sjukt najs att vara framme! Imorrn ska vi till vattenfallen, och sen får vi se när vi åker vidare till Buenos Aires! 

Får se när jag bloggar nästa gång, men lovar förstås massa vattenfallsbilder! 

P&K