Kommunistpropaganda och skyskrapor

Kommunistpropaganda och skyskrapor

Shanghai har fortsatt att leverera! Mina två sista dagar här i stan har flugit förbi i en rasande fart, och det känns tråkigt att jag ska åka härifrån redan imorgon. Men tiden är knapp, nya äventyr kallar och staden finns ju kvar!

Orkade oväntat nog inte upp för någon löprunda igår morse, utan sov lite längre istället och åt en soft frukost på hotellet. Vid densamma träffade jag Susan, en av de amerikanska studenterna som jag hängt med här tidigare. Hon hade varit på en endagstur till en stad som heter Hangzhou som ligger här i närheten, men nu var hon tillbaka för en sista dag i Shanghai innan hon skulle tillbaka till USA. Hon hade inga planer för dagen så jag frågade om hon ville följa med till det propagandaaffischmuseum jag tänkt besöka, och det ville hon.

Museet var helt sjukt häftigt, bland det coolaste jag sett hittills på hela resan! Till och börja med var det riktigt svårt att hitta dit, det inte är helt lagligt att visa upp alla dessa gamla affischer (kinesiska regeringen och censur vet ni). Följaktligen låg museet sjukt undangömt, när vi kom fram till adressen fanns där bara ett stort lägenhetskomplex, och vi behövde gå runt till baksidan av en av de bakre byggnaderna, gå in genom porten och sen ner i källaren, allt med extremt sparsam skyltning. Underground var bara förnamnet!

 
Det här är alltså ingången, tror man kan skönja en skylt till höger om dörren men den är långt ifrån uppenbar.

Väl där kunde vi sedan beskåda propagandaaffischer ända från andra världskriget till modern tid, med massvis med olika motiv från Koreakriget, Det stora språnget, Kulturrevolutionen och Maos död. Också mycket extremt intressant anti-amerikanskt och antikapitalistiskt bildspråk, och överallt förhärligande av kommunismens storhet och framgångar. Ett tidsdokument utöver det vanliga, och så häftigt och lärorikt att se hur de stora händelserna speglade sig i propagandan. Också kusligt att se allt detta förhärligande och dyrkande av Mao Zedong, en man med tiotals miljoner liv på sitt samvete… Lyckades ta lite bilder som jag hoppas gör planscherna rättvisa, och köpte dessutom två kopior av affischer som jag tyckte var särskilt häftiga!

   
Dessa två var alltså till stöd för amerikanska medborgarrättsrörelsen och proteströrelsen mot vietnamkriget, sjukt intressant!   

 Den store ledaren, med Lenin och Marx i bakgrunden.

 Susan och jag spenderade knappt två timmar på det inte särskilt stora museet, men det fanns så många planscher att se på och prata om! Jättestort tack till Bella som tipsade mig om det här, både Susan och jag var helt tagna! När vi sett oss mätta tog vi oss upp ur källaren och strövade sedan runt lite i området som kallas French Concession, då det var där fransmännen bosatte sig när de började handla med Kina. Området var gulligt med en klart europeisk prägel på husen, och vi hittade en sjukt billig restaurang där vi lunchade på riktigt bra dumplings.

Efter denna stärkande lunch begav vi oss tillbaka till hostelet där våra vägar sedan skildes åt (easy come, not so easy go) då jag ville till ett museum och Susan ville ladda batterierna innan sin flygresa. Museet jag gick till var Shanghais stadsmuseum, som innehöll en hel del kinesisk konst och massa statyer och bronsföremål. Inte det bästa museum jag varit på, men ändå intressant (och fritt inträde dessutom)!

  
  
Museet hade en rätt snygg utsida också.

På tillbakavägen från museet kollade jag på möjligheten att få biljetter till en kinesisk operaföreställning, men nästa gång de spelade var först lördag nästa vecka. Hoppas på bättre lycka i Beijing, vore häftigt att få se kinesisk opera! Resten av kvällen gick sedan åt till följande: en middag på en restaurang som var under förväntan (besviken på Lonely Planet), second dinner i form av grymma degknyten från en liten restaurang här i närheten (har ätit där tre gånger på fyra dagar, helt sjukt gott) och slutligen riktigt bra öl på en pytteliten mikrobryggeribar!

Stället hette Jackie’s Beer Nest och var knappt mer än ett hål i väggen, ett litet rum med ett stort bord i mitten och ölkranar längs med hela väggarna. Men vilket ölutbud sen! Exakt all öl jag druckit hittills på den här resan har varit ganska dålig ljus lager, men i Shanghai finns en växande ölfantast-kultur och det hör stället lyckades jag hitta i min aletörstande desperation efter en snabb googling! Jag drack en IPA bryggd med grönt te som var sjukt god, och hade ett mycket trevligt samtal med ägaren och de andra 4-5 gästerna. Jag blev kvar tills de stängde vid 10 och åkte sedan hem till hostelet för en tidig kväll för en gångs skull.

  
Definitionen av trångt men mysigt!

Lyckades sen till slut i morse med att gå upp tidigt (nåja, 8.30) för min planerade löprunda! Trots den relativt arla morgonstunden var det hyfsat mycket folk på gatorna, men The Bund var långt ifrån fullpackad och jag hade en riktigt trevlig joggingtur längs floden. Tyckte mig känna av smogen i luften dock, lungorna protesterade lite och min ork var inte vad den borde varit efter 9 dagars vandring på hög höjd i Nepal… Man tänker inte så mycket på smogen här, men den syns ibland och nu när jag ansträngde mig så märktes den plötsligt! Nåväl, morgonjoggen var som sagt trevlig trots detta!

Jag åt en stärkande frukost på hostelet och satte mig sedan och planerade resten av min vistelse i Kina, och skissade på sluttampen av min resa som kommer därefter. Planen ser numera ut som följer: imorgon åker jag härifrån i ottan till Huangshan, ett område 5 timmar härifrån med vidunderligt vackra berg. Efter en natt där tar jag sedan nattåget till Beijing (20 timmar i hard sleeper class, ska bli spännande…) för 3-4 dagar i huvudstaden. Därifrån bär färden sedan vidare till Xi’an, Guiling och slutligen Hongkong, innan jag lämnar Kina och åker till Vietnam runt den 21:a april. Efter en knapp vecka i Hanoi och Ha Long Bay flyger jag sen som sagt från Hanoi till Singapore för att träffa Adrian som får sommarlov precis i slutet av april, och vi ska hänga ett par dagar i Singapore för att sedan åka till Indonesien. Där möts jag sedan av Sebastian och vi hänger ett tag i Indonesien innan jag flyger hem, antagligen runt den 16:e maj som det ser ut nu. Började kolla på hembiljetter idag, känns väldigt avlägset men för billighetens skull kommer jag nog boka rätt snart. Många veckor av resan väntar dock!

Efter denna planeringsorgie begav jag mig sen ut på stan för att fånga allt jag kunde av min sista dag i Shanghai. Började med att gå till People’s Square som jag gått förbi ett par gånger, och strövade runt i parken ett tag innan jag gick in på Museum of Contemporary Art of Shanghai som låg i parken. Där pågick en utställning om en taiwanesisk arkitekt som heter Kris Yao, med diverse balla installationer och massa modeller av hus han ritat. Häftiga grejer!

  

 De vita pelarna hade tydligen former som han använt på sina byggnader.

Jag fortsatte sedan i arkitekturens tecken med en tur till Pudong där alla skyskraporna finns. Åkte upp i en av de högsta som heter Jin Mao Tower, och trots alla gigantiska grupper av skräniga kinesiska turister så var det rätt najs, lyckades få rätt schyssta bilder:

   
    

 Jag avslutade sedan dagen med att promenera längs Pudongs strandpromenad och blicka över mot The Bund på andra sidan:

  
På väg tillbaka till hotellet plockade jag upp riktigt bra streetfood till middag, och kvällen har sen runnit iväg bland packning, vykortsskrivande och bloggande. Nu har klockan hunnit bli halv ett igen och jag ska upp klockan fem för att hinna med bussen, har vi hört den förut?? Bussresan är som sagt fem timmar så förhoppningsvis kan jag sova, men ska definitivt bege mig i säng nu ändå. Shanghai har som sagt varit riktigt najs, en sjukt häftigt stad som känns som att den har hur mycket som helst att erbjuda! Tror att jag har lyckats skrapa ganska bra på ytan dock, och tar med mig många bra minnen härifrån!

Nu väntar bergen i Huangshan och därefter Beijing med palats och kinesiska muren, ser sjukt mycket fram emot fortsättningen av min kinavistelse! Får se om jag skriver från Huangshan, annars blir det ett långt inlägg när jag kommer till Beijing.

Tills nästa gång.

Shanghajad!

Shanghajad!

Hälsningar från Kina och andra sidan den kinesiska brandväggen (VPN äger)!

Har varit här i knappt tre dagar nu och hittills så tycker jag verkligen om både Shanghai som stad och Kina som land. Allt är renare och mer ordnat än Indien och Nepal, och folk är genuina på ett annat sätt än framför allt Indien. Sen kan de flesta inte särskilt mycket engelska och verkar mest irriterade när man försöker göra sig förstådd ändå, men det är ändå charmigt på något sätt. Framför allt är det lättare att hantera än den jobbiga blandningen av genuin och falsk trevlighet som var överallt i Indien, som jag skrivit om tidigare. Kommer ha 3,5 vecka till på mig att bilda mig en ordentlig uppfattning om Kina, men hittills så tycker jag som sagt om det!

Landade här i Shanghai runt tvåtiden i lördags lokal tid (Kina ligger 6 timmar framför Sverige om ni vill veta), tog mig igenom passkontrollen utan problem och åkte sedan maglevtåget från flygplatsen in mot stan. Helt okej ballt att susa fram i 300 knyck!

  Släng dig i väggen, Arlanda Express.

En kort tunnelbaneresa senare var jag framme på East Nanjing Road i centrala Shanghai, och efter vissa bekymmer så hittade jag till slut mitt hostel som jag hade bokat. Det heter Blue Mountain Bund Youth Hostel och är supermysigt, ligger bra till och är fullt av andra resande och backpackers!

  
Den för ovanlighetens skull ganska tysta och tomma lobbyn. 

Var oerhört trött när jag kom fram då jag sovit kanske sammanlagt 4-5 timmar på de två flygresor jag gjort, så började med att vila en stund på sängen i min sovsal. Bor alltså i ett litet rum med två våningssängar och de andra tre bäddarna ockuperas av främlingar, men har ett skåp att låsa in mina saker i och är inte så mycket på rummet ändå!

En av bäddarna hyste en amerikansk kille som hette Jed, och efter att ha hängt på hostelets terass ett tag gick han och jag ut och åt middag. Vi hamnade på ett ställe precis i närheten av hotellet och beställde in massa mer eller mindre konstiga smårätter, däribland en gryta med oxgroda och chili! Grodan var benig men god, och resten av maten var också riktigt bra. Jed var trevlig om än lite stereotypiskt amerikanskt arrogant, och vi pratade om politik och diverse annat.

Efter middagen gick vi tillbaka och hängde i hotellobbyn ett tag, och ett gäng andra amerikaner försökte få med oss ut och klubba, men jag valde att sova istället trött efter resan som jag var.

Vaknade vid niotiden igår morse, gick upp och åt frukost på hotellet. Bredvid mig på frukosten satt Alton, en av dem jag träffade kvällen innan, och han frågade om jag ville med och äta dumplings senare. Jag sa ja och vid 12-tiden gav vi oss av i en grupp på nio pers, de flesta amerikanska studenter men också en tjej från Indonesien som pluggade i Hongkong, en svensk tjej från Falun och en kille som är härifrån! Vi tog tunnelbanan ett par stationer och gick till Shanghais gamla stad, där vi först promenerade runt ett tag och tittade på balla byggnader.

   
 Sånt nästan stereotypisk kinesisk arkitektur.

Efter att ha ätit riktigt bra dumplings (och diverse annat) på en foodcourt gick vi sedan till en trädgård som heter Yuyuan Gardens. Trädgården var full av massa vackra 1600-talspaviljonger, och mellan dessa massa asballa stenformationer som formade labyrinter och märkliga gångar.

  
Från vänster: Alton, Susan, McKenzie, Andy, Jimmy, John, Rhea, nån tönt i hatt och Lindy.

 Jag vill också ha såna stenar i min trädgård!

När vi kände oss klara med trädgården promenerade vi runt lite mer på marknaderna i gamla stan, för att sedan bege oss till en annan marknad där de sålde fejkmärkesvaror. Jag köpte ingenting men det var ganska intressant att gå runt och kolla och försöka se vad det var som var fejk och sämre kvalitet. Hela stället var rätt skumt, det låg i ett varuhus som var ganska nedgånget och sunkigt trots att det låg i ett väldigt fräscht område. Det kändes liksom i atmosfären att hela kopiebranschen inte är helt laglig och lite småskum sådär. Men kul att ha sett!

Efter en najs middag (där jag bland annat prövade på kycklingfötter – inte så äckligt som man kan tro men heller inget jag kan rekommendera) promenerade vi sedan tillbaka till hostelet. Det ligger alltså ett stenkast från East Nanjing Road som är en jättestor gågata med massa butiker på, och vi gick hem längs denna. Väl tillbaka på hotellet förfestade vi lite och satt och pratade i ett par timmar innan vi gick ut igen för att gå till en karaokebar! Riktigt bra sätt att spendera en påskdag på om ni frågar mig, ylandes popdängor med sju personer som jag lärt känna samma dag.

  
Vi hyrde vårt eget rum, lagolmtacly atmosfär och sjukt kul!

När jag vaknade i förmiddags hade de flesta av mina vänner från gårdagen åkt, några skulle hem och några skulle vidare till andra ställen (easy come, not so easy go…). Har haft en ganska långsam och soft dag idag, åt en lång frukost och begav mig sedan ut för att shoppa lite kläder. Shanghai är betydligt kallare än vad Indien och Nepal var (det har varit typ 14-17 grader hittills) och min packning innehöll exakt en långärmad tröja, och en regnjacka som enda utanpåplagg. Eftersom jag ska vara i Kina i nästan en månad kändes det värt att utöka garderoben lite (även om det gör ryggsäcken tyngre), så köpte en skjorta, en jacka och en tunn kofta vilket borde räcka lagom! Det var dessutom rätt så schyssta grejer för ett med svenska mått billigt pris så blev väldigt nöjd med mina köp.

Gick sen tillbaka till hotellet och tog en dusch, och begav mig sedan ut på stan igen för att promenera längs The Bund i kvällsljuset. The Bund är Shanghais paradstråk längs floden, kantat på hitsidan av gamla byggnader från 20- och 30-talen och med en vidunderlig skyline på andra sidan vattnet. Shanghai har genomgått en otrolig boom de senaste 20 åren, och området med skyskrapor som heter Pudong har mer eller mindre byggts från scratch på den tiden. Riktigt ball arkitektur, mycket blinkande lampor och hela fasader som var reklamskärmar, helt galet och en rätt schysst promenad att gå fram och tillbaka. Hela stråket var smockfullt med mestadels inhemska kinesiska turister, och jag fick även återigen smaka på det här med att folk vill ta selfies med en.

   

(Hämnades genom att ta en selfie jag också.)

 Den höga byggnaden till höger är världens näst högsta, 635 meter hög!

  
  Ganska schysst vy över floden.

 När jag var mätt på skyskrapor gick jag tillbaka längs East Nanjing till hostelet, med ett stopp längs vägen för middag. Har sedan hängt i lobbyn resten av kvällen och utnyttjat wifiuppkopplingen för att prata med familjen hemma i Sverige. Mysigt att höra deras röster igen och få pejl på vad som händer där hemma, man blir ju oväntat nog lite bortkopplad när man är borta så länge… Pratade också med Adrian i Singapore för att smida planer för när jag ska dit i slutet av april, tanken är att vi ska hänga på hans campus i ett par dagar först och sen glassa på stranden på typ Borneo. Det känns avlägset med sol och bad nu, men det känns också bra att ha ett resesällskap att se fram emot om typ en månad!

Nu sitter jag i en nedsläckt lobby och tänkte strax avsluta det här inlägget, klockan har hunnit bli halv två på natten. Jag som hade tänkt gå upp tidigt imorrn och ta en joggingtur längs The Bund innan turistmassorna kommer… Kanske får bli någon annan dag. Tänkte annars gå på lite museum imorrn och ströva runt lite i den franska kvarteren från kolonialtiden som ska vara väldigt vackra! Ska också kolla på möjligheten att gå på opera här i Shanghai, de ska ha ett bra operahus med billiga biljetter och det vore ballt att få se kinesisk opera!

Blir i Shanghai fram till torsdag antagligen, sen tänker jag nog tvärtemot min orginalplan bege mig norrut och faktiskt åka till Beijing. Hade från början tänkt följa kusten härifrån ner till Hongkong, men det lutar åt att jag åker till Beijing och loopar runt genom inlandet, via Xi’an istället! Vi får se, har inte riktigt bestämt mig men borde nog sätta mig och smida lite konkreta planer imorrn typ.

Nu ska jag försöka smyga in till min säng utan att väcka mina rumskamrater, godnatt från Mittens rike!

Tills nästa gång.

Farväl till Nepal

Farväl till Nepal

Kuala Lumpur International AirPort, 07.20 lokal tid, 1,5 timme tills flyget går mot Shanghai.

En vilodag och en resdag senare befinner jag mig nu återigen på resande fot! Lyfte från Katmandu för snart 6 timmar sedan, och om ytterligare 6 timmar är jag i Kina och Shanghai! Äventyret går vidare, och jag lämnar Nepals lugn för Shanghais intensitet.

De två sista dagarna i Nepal flöt på i ett lugnt tempo, ett medvetet val då jag behövde vila upp mig efter trekken! I förrgår begav jag mig ut i Pokhara efter att ha bloggat klart och började med att äta en ordentlig biff för första gången sen jag lämnade Sverige. Har levt mycket vegetariskt under resan så här långt, men kände ett sug efter en rejäl köttbit och hittade en bra restaurang. Promenerade därefter en bit längs sjön och tog en båttur ut till det lilla templet i densamma. Templet såg väl inte jättemycket ut för världen, men var väldigt fridfullt och båtturen var trevlig!

   
 Sjön var oerhört vacker i eftermiddagsdiset!

Efter att ha plockat upp min tvätt (SÅ SKÖNT att ha alla kläder rena) slöt jag sedan upp med Cecilia, Liz och Veronika som jag träffat under vandringen. De hade skrivit tidigare under dagen om jag ville äta middag med dem och deras guider, och vi åt pizza tillsammans och gick sedan till en mysig liten bar.

På baren stod en kille som hette Sunny och spelade gitarr och sjöng, och efter mycket tjatande från de andra gick jag med på fråga honom om jag fick sjunga en sång med honom. Det fick jag, och kvällen slutade sen med att Sunny och jag (och de andra) jammade allehanda låtar, först på samma bar och sen när de stängde på ett annat ställe. Alltid kul att leka musik och underhålla rösten lite, men kände att min repertoar när det gäller poprepertoar med gitarr var tunnare än jag trodde… Sjukt bra kväll oavsett, och vandrade hem genom natten för att somna gott på hotellet.

  
Bra jam! (Bilden lånad av Cecilia.)

Igår morse var det upp i ottan som gällde, packa ihop ryggsäcken och skynda ut till taxin som tog mig till busstationen. Bussfärden till Katmandu var en 7,5 timme lång skumpig historia, och särskilt mycket att säga om den finns inte. Hade sedan 4-5 timmar på mig att upptäcka Katmandu innan jag skulle flyga iväg, och vandrade med väskan genom staden till Harati Devi-templet, även känt som Monkey Temple.

Det var som utlovat fullt av apor, men bjöd också på, en trappa som utmanade den upp till  Ulleri på trekkens första dag i lutning, och ovanför denna en fin helgedom med gudomlig (heh) utsikt över staden!

   
Ah, my old enemy: stairs!

 Apan poserade snällt framför utsikten.  

 Buddha ser dig.

Man kunde verkligen se sviterna av förra årets jordbävningar överallt i Katmandu, och templet var inget undantag. Värst var det nära stadskärnan dit jag tog en taxi efter tempelbesöket. Där kunde man se tempel och palats som numera var i stort sett en tegelhög, och många hus hade stöttor längs väggarna.

  
Promenerade en stund på turistgatan som kallas för “Freak street” (tydligen ett hippiemecka med statlig haschförsäljning en gång i tiden) och åt ganska dåliga dumplings på en skum takterrass. Nepal präglas fortfarande av strömavbrott sen jordbävningen, och när jag skulle gå upp till restaurangen var det helt kolsvart i trapphuset. Kändes lagom skumt men träffade folk på vägen upp som sa att jag hamnat rätt.

Hade velat se mer av Katmandu men var tvungen att bege mig till flygplatsen för att ha lite marginal. Det jag hann se av staden var lagom kaotiskt men också väldigt intressant, tror att jag gillar Pokhara mer men fick en bra känsla även av Katmandu. Flygplatsen var inte mycket att hänga i gran dock, liten och stökig utan särskilt mycket bekvämligheter.

Nu sitter jag alltså på KLIA efter att ha sovit mig igenom större delen av flighten hit. Ska strax borda planet till Shanghai och börjar få en härligt bubblig känsla i magen! Har ju egentligen inte planerat så mycket av min resa i Kina förutom att jag vet att jag börjar i Shanghai och slutar i Hongkong typ 3-4 veckor senare, så är öppen för alla äventyr! Köpte faktiskt en Lonely Planet-guidebok här på flygplatsen, det känns värt att ha då jag ska stanna så länge och internettillgången är lite tveksam.

  
För övrigt: malaysiska är världens bästa språk <3333

Det där med internet ja… Sånt som Facebook och Google är ju helt blockat i Kina, då kinesiska regeringen har full kontroll över internet. Förhoppningsvis kommer jag (med hjälp av min personliga hacker Buster) att skaffa en så kallad VPN för att kringgå detta, och kommer hursom kunna posta blogginlägg via post-by-mailfunktionen. Om någon av er som läser skulle behöva nå mig under de närmaste veckorna är det dock säkrast att ni skickar ett mail till filipafmalmborg@hotmail.com, då det kommer funka oavsett!

Nu börjar kön till boardingen växa sig lång och jag borde ställa mig i densamma. Postar ett inlägg från Shanghai sen, vi hörs från Mittens Rike!

Tills nästa gång.

P.S. Obligatorisk hattlåde-bild från säkerhetskontrollen:

  
Frågor på det?

Snöklädda bergstoppar, hagelstormar och välförtjänta varma källor!

Snöklädda bergstoppar, hagelstormar och välförtjänta varma källor!

Vilket äventyr de sista dagarna av trekken var! Kändes som både min utrustning, min ork och min vädertålighet först nu blev testade på allvar, och jag klarade av det med ett knippe fantastiska upplevelser som belöning! Sitter nu utvilad på taket till mitt hotell i Pokhara och tittar tillbaka på fyra dagar av vandring som flög förbi i väldig fart. Hade tänkt skriva ett inlägg både i förrgår och igår, men en kombination av dålig uppkoppling, urladdad telefon och att jag faktiskt varit för trött efter vandringen har fått fördröja det tills nu. Men här kommer slutligen en redogörelse för slutet av mitt trekkingäventyr!

Dag 6, Upper Deurali till Annapurna Base Camp!

Vi plockar upp berättelsen där vi avslutade den, nämligen en kylig morgon i Deurali, 3200 meter över havet. Vaknade utvilad efter en god natts sömn, fullt påklädd och under filtar och i sovsäck. Att krypa ut ur detta varma näste var ingen rolig upplevelse, för Deurali bjöd på en rå och fuktig kyla som letade sig in precis överallt.

Efter en stadig frukost gav vi oss av vid niotiden för en fyra timmars vandring upp till “ABC” (Annapurna Base Camp, alltså). Vi kom ganska snart över trädgränsen, och vägen följde samma flod som vi en gång vandrat bredvid ända nere vid Nayapul på trekkens första dag! Uppe över trädgränsen var naturen vild och karg men vidunderligt vacker, med höga kullar på båda sidor om oss och bergstoppar som tittade fram där bakom. Snart blev marken fläckad av snö, som ett förebådande av vad som komma skulle!   

 
Efter lite drygt två timmar av ständigt uppåtlutande vandring kom vi till Machhapuchre Base Camp (“MBC”), 3700 meter över havet. MBC ligger vid foten av Machhapuchre, ett heligt berg som aldrig har bestigits. Där åt vi lunch och klädde på oss mer kläder i förberedelse för vandringens allra sista etapp, och precis när vi lämnade restaurangen började det att snöa.

  

Första biten av vägen gick vi på resterna av lavinen som ni ser på bilden ovan, en lavin som tydligen hade skett bara kvällen innan! Bekvämt för oss då vi slapp gå på slingriga och leriga stigar, men också rätt så obehagligt att höra att såna snömassor hade rasat så nyligen. Ankit bedyrade dock att det var säkert att gå, och betryggande nog var det flera andra som vandrade iväg ungefär samtidigt som oss.

Efter ungefär två timmars vandring i allt mer tilltagande snöfall kom vi till slut till Annapurna Base Camp vid halv tre-tiden. Äntligen framme vid vandringens slutmål, 4130 meter över havet! Av de vackra vyerna såg vi inte direkt mycket på grund av snön, och resten av dagen och kvällen tillbringades hopkurad under filtar i gästhusets matsal, med typ alla kläder jag hade med mig på kroppen. (Två t-shirtar, tjocktröja, scarf och jacka på överkroppen, shorts under jeans och vindbyxor på underkroppen, dubbla strumpor på fötterna.) Hela eftermiddagen och kvällen fortsatte det att snöa allt mer, och sikten ut genom fönstret var inte många meter.

  
Här låg jag ordentligt nedkurad i många timmar! 

Somnade sen i samma mundering under dubbla filtar, och frös faktiskt inte alls under natten!

Dag 7, början av färden tillbaka. ABC till Bamboo.

Vaknade vid kvart över sex och möttes av 7 minusgrader på termometern och en klarblå himmel utan ett enda moln! Solen höll precis på att gå upp bakom Machhapuchre, och vi skyndade oss upp på trampade stigar till en bra utsiktsplats. Under gårdagen och natten hade det fallit säkert 30 centimeter snö, och det lilla vi sett av landskapet igår var nu helt förändrat och klätt i vitt!

  
Två dagar tidigare hade jag alltså gått i shorts och t-shirt och svettats…

Jag vet inte hur jag ska beskriva vyn från utsiktsplatsen, annat än att den var helt sagolik. Det man såg från Poon Hill var mäktigt på sitt sätt, med tiotalet toppar på halva horisonten, men ABC var liksom något annat. Vi befann oss i en form av gryta, helt och hållet omgivna av bergstoppar, och det gick liksom inte att se sig mätt. Ville inte gå därifrån, men kyla och hunger tvingade oss ner till gästhuset för frukost. Återvände dock efter det för att se topparna igen, denna gång helt solbelysta då solen kravlat sig över bergskammarna. Blir fortfarande helt salig när jag tänker tillbaka på det, och jag hoppas bilderna kan förmedla i alla fall lite av det jag kände!

  
Annapurna I, världens tionde högsta berg, 8061 meter högt!

 En vy att dö för!

   

    
    
 Annapurna South, 7200 m, syns till vänster.



Efter denna magiska morgon var det så dags att bege sig neråt igen, på samma stigar som vi tagit på vägen upp. Målet för dagen var Upper Sinuwa där vi sovit två nätter tidigare, ett ambitiöst men rimligt mål då det går snabbare att vandra neråt. Första biten av färden var närmast oigenkännlig då den nu var helt snötäckt, och vandringen ner till MBC var som en helt ny upplevelse.

  
Efter MBC började snön smälta av stigande temperaturer och solsken, och resten av dagen blev en vandring i slask. Märkte här begränsningen hos mina inte helt optimala skor, och när vi kom till Deurali var de helt genomblöta. 

  

Efter en kort lunch i Himalaya (2900 meter över havet, vi tog oss alltså 1200 meter ner på bara en förmiddag!) gick vi vidare trots hotfulla moln på himlen, och vi var knappast redo för vad som följde. Efter bara 10 minuter kom de första regndropparna, och vi hann knappt få på regnkläder och regnskydd för ryggsäcken innan det började ösa ner, ett ösregn som snart kompletterades av hagel! Min hatt som hittills klarat väta och fukt förvånansvärt bra var snart genomblöt, och statusen på mina skor ska vi inte ens tala om… Efter ett kort stopp i Doban verkade regnet lätta i alla fall lite, och vi fortsatte med ambitionen att i alla fall komma till Bamboo, ungefär en timmes vandring bort. Men vilken timme det blev! Snart började regnet igen med förnyad styrka, och mellan Doban och Bamboo hade det tidigare fallit som oerhörda mängder av blötsnö. Stigen fanns liksom knappt längre, men efter 15 minuter slutade jag bry mig om vad jag klev i då mina skor knappast kunde bli blötare. En helt galen upplevelse, men tack och lov höll både mina regnkläder och mitt regnskydd för väskan tätt! 

När vi kom till Bamboo var det ett oerhört lätt val att stanna, och eftermiddagen var sen en enda lång prövning i att försöka bli varm och torr igen. Det är småknepigt att genomföra detta då de enda skor och långbyxor man har är sjöblöta och man har exakt ett par torra strumpor kvar, men lyckades ändå bli hyfsat varm nedkrupen i sovsäcken med extra t-shirtar knutna runt underbenen! Till middagen hade de dessutom fått igång en liten gasolkamin under matsalsbordet, något som definitivt hjälpte! Kurade runt denna och pratade politik med två trevliga kanadensiskor som jag sett tidigare under vandring men aldrig pratat med, och sov sen varm under dubbla filtar. Om dagen innan var kylans dag så var det här definitivt den blöta dagen!

Dag 8, Bamboo till Jhinu

Vaknade efter ännu en god natts sömn och fann att mina skor fortfarande var blöta trots att de stått vid gasolkaminen hela kvällen… Det var ingen rolig upplevelse att sticka ner tårna i dessa kalla och blöta monster, men tack och lov så sken solen igen och de var i princip torra efter bara en timmes vandring! Efter de två senaste dagarnas tuffa utmaningar var den här dagen betydligt lättare, och vi följde våra egna fotspår hela vägen tillbaka till Chumrung! 

På vägen dit blev vi överfallna av två kvinnor som tyckte att vi skulle fira Holi, den hinduistiska färgfestivalen som inföll denna dag. Vanligtvis firar man Holi med att måla ett streck i pannan och på båda kinderna, men uppenbarligen tyckte de att vi skulle fira lite mer ordentligt, ty vi fick en färgmulning som hette duga!

  
Möttes av muntra “Happy Holi”-tillrop från alla vi mötte resten av dagen…

Efter lunch i Chumrung delade sig slutligen vår färdväg från den vi tagit på uppvägen, och vi gick ytterligare en timme brant neråt till en liten by som hette Jhinu. 

   
Jhinu var sådär gulligt som bara en liten by som klänger på bergssidan kan vara!

 Vägskälet!
Där i närheten fanns en naturlig varm källa, och innan middagen vandrade vi ner dit för ett MYCKET välförtjänt och avslappnande varmt bad! Källorna låg precis vid floden, vilket inbjöd till ett kallt dopp i en glaciärflod mellan de varma baden, precis lagom plågsamt och helt underbart!! Hade tyvärr inte med mig telefonen ner, men känns oavsett bra att kunna skryta om att jag badat i en glaciärflod i Himalaya :)))

Somnade sedan oerhört gott med en ljuvlig avslappnad känsla i kroppen, och inte så lite vemod inför trekkingens sista dag!
Dag 9, Jhinu till Siwai (och därefter till Pokhara med buss)

Sista dagen var inte särskilt händelserik, vi vandrade ungefär 4 timmar stadig neråt tills vi kom till Siwai där vi tog en skumpig buss tillbaka till Pokhara. Kastade ständigt blickar bakåt och fick några härliga sista vyer över bergen, kommer sakna de vidunderliga topparna som tusan!

  
Genom diset syns Annapurna South till vänster och Himchuli till höger.

Så nådde vi Siwai och slutet på hela trekken, en vandring som enligt Ankit var totalt drygt 100 km, och rätt så många höjdmeter uppåt och neråt därtill! Sa ett sista farväl till bergen och också till min trogna vandringsstav, som jag lämnade i Siwai i hopp om att någon annan ska få nytta av den!

   
Sjukt nöjd pojke efter avslutat äventyr!

 Farväl min trogna vän! ❤
Den här vandringen har verkligen varit ett minne för livet, och jag har sett och upplevt saker som jag bara har drömt om. Är oerhört nöjd både med trekkingrutten och vad jag själv har presterat, känns ballt att ha burit drygt nio kilo på ryggen i 5-6 timmars vandring varje dag. Gör ju den här resan både för att uppleva saker och för att testa mig själv, och trekking bjöd definitivt på båda sakerna!

Väl tillbaka i Pokhara plockade jag upp mina saker hemma hos Ankit, tog in på ett billigt vandrarhem och sa sedan farväl till Ankit som behövde åka till sin hemby samma dag och ta hand om sin sjuka mamma. Det kändes verkligen vemodigt att skiljas åt, Ankit har varit en helt fantastisk guide och vän under dessa nio dagar! Jag vill definitivt komma tillbaka till Nepal och vandra med honom igen, och vi lovade varandra att hålla kontakten.

Om ni någonsin kommer till Nepal eller vill ha ett riktigt bra semestermål så rekommenderar jag VERKLIGEN att ni trekkar med Ankit, han har som sagt varit en fantastisk guide: kunnig, professionell, trevlig och genomsnäll och dessutom väldigt billig, runt 20 dollar per dygn. Lämnar hans kontaktuppgifter här nedan, och skriv gärna till mig och fråga om ni vill veta mer!

Hemsida: www.ankittreks.com
Facebook: https://www.facebook.com/Ankit-treks-605024439640089/
E-post: adhikaridamodar954

Nu är då mitt trekkingäventyr slut, och jag har ett par dagar i Pokhara och Katmandu innan det bär av till Kina sent imorgon kväll. Ett kapitel av resan är snart avslutat och nu börjar ett nytt och spännande avsnitt! Kina ska bli väldigt kul, och jag är taggad! Skriver nog ett inlägg från flygplatsen om mina sista dagar i Nepal, men nu är det dags avsluta skrivandet för den här gången och gå ut och upptäcka Pokhara.

Tills nästa gång!

On top of the world!

Äntligen stabil internetuppkoppling! Har försmäktat i fyra dagar utan wifi fram tills idag, därav radiotystnaden här på bloggen. Det har krupit i mig att få dela med mig av allt jag sett och gjort, för oh my god har det varit awesome!

Varje dag av trekken har sett i stort sett likadan ut: vi har gått upp vid halv åtta-tiden, vandrat i ett par timmar, ätit lunch på ett teahouse, vandrat ett par timmar till och kommit fram till vår destination för dagen någon gång vid tre-fyra-tiden. Allting är väldigt standardiserat och reglerat här; på varje teahouse är menyn och priserna nästan exakt samma. Vi har passerat genom, ätit och sovit i ett tiotal byar varje främsta inkomstkälla är turismen, vid sidan av jordbruk på de branta bergssidorna.

Varje dag har bjudit på ganska unika vandringsupplevelser, dock, och här följer en kort redogörelse över de fyra dagar som gått sen jag postade senast!

Dag 2 av trekken, Ulleri till Goripani.

Andra dagen var betydligt mindre tuff än den första (med den långa trappan som jag berättade om i förra inlägget), och vandringen gick mestadels långsamt uppåt genom vidunderligt vackra skogar. Det är blomningstid för rhododendronträden, och de röda och rosa blommorna finns mest överallt.

Mot slutet bar det skarpt uppåt igen och de kära stentrapporna återvände för att ta oss hela vägen upp till Goripani, en ganska stor by som ligger på knappt 3000 meters höjd.

Dag 3, Poon Hill och Goripani till Talapani

Efter en soft kväll vid braskaminen på gästhuset och en kall natt (lärde mig efter detta att fråga efter dubbla filtar) gick vi upp klockan 5 för att fånga soluppgången från Poon Hill viewpoint, som låg på 3200 meters höjd och därför en trekvarts promenad bort. Där möttes vi av en fullständigt magnifik vy över inte mindre än 14 toppar, varav 3 är bland världens 10 högsta. Helt otroligt magiskt fantastiskt (superlativen räcker inte till!), har nog aldrig känt mig så bokstavligen “on top of the world” som jag gjorde där och då. Bilderna får tala för sig själva!

De första solstrålarna träffar Dhaolageri, världens sjunde högsta berg.

Panorama över hela vyn, med en glimt av gryningen till höger.

Bra groupie med Dhaolageri-massivet i bakgrunden.

Poon Hill-skylten med Annapurna och Annapurna South till höger.

Ståendes där förstod jag plötsligt på riktigt varför Himalaya kallas för “världens tak”, och det var med en mäktig och lycklig känsla i bröstet som jag återvände till Goripani för frukost. Efter detta stärkande mål väntande sedan en dagsmarsch som först bar uppåt men sedan neråt, neråt, neråt i oändlighet, längs med porlande bäckar och genom vackra skogar. Man skulle kunna tro att det är lättare att gå neråt, men det var nästan precis lika jobbigt fast på ett annat sätt, med andra muskler som ansträngs! Efter kanske 6 timmars vandring kom vi till slut till Talapani där vi spenderade natten på ännu ett trångt men mysigt gästhus.

På vägen passerade vi dessa märkliga stenstaplingar, enligt Ankit görs de av turister för att bringa god tur.

Dag 4, Talapani till Upper Sinuwa

Fjärde dagen bjöd på en berg- och dalbana av sällan skådat slag, då vi gick 700 meter ner två gånger och 700 meter upp två gånger! Vi började med att ta oss ner till en flod som rann till botten av en dal, för att sedan klättra lika långt upp på berget som låg på andra sidan. Där uppe åt vi lunch och gick flackt ett tag, innan det bar ner till en annan flod för att slutligen bära upp en sista gång till Upper Sinuwa. Floderna som rinner genom dalgångarna här är vilda och kastar sig ut i forsar och vattenfall, och man tackar sin lyckliga stjärna för stadiga hängbroar!

  

På väg ner till den första floden.

  

Det var LÅNGT ner, minst 20 meter!

I Upper Sinuwa möttes vi av ett gästhus med en kall dusch och ingen braskamin, men kvällen blev rätt angenäm ändå! På samma ställe bodde Samuel och Hanna, ett svensk/tyskt par som jag träffat i Goripani och sen stött på ett par gånger längs vägen. Vi satt och pratade länge och väl, och jag lyckades sälja in i alla fall Samuel på ett av mina medhavda brädspel!

Dag 5, Upper Sinuwa till Deurali

Idag var ännu en härlig dag! Fick sällskap av Samuel och Hanna på morgonen, och vi vandrade tillsammans fram tills att de ville äta en tidig lunch medan jag bestämde mig för att köra på till nästa by. Efter två kämpiga timmar genom bambuskogar kom Ankit och jag till byn Himalaya där vi åt en stadig lunch, och lagom tills vi var klara kom Samuel och Hanna ifatt oss igen. Vi slog följe ett tag till innan Ankit och jag bestämde oss för att köra vårt eget tempo och pressa på sista timmen.

 En bro-bild på mina trekkingvänner!

Sista biten gick bredvid ännu en vidunderligt vacker floddal, och mot slutet började ett allt mer tilltagande duggregn. Lagom tills att vi kom fram till Deurali (3200 meters höjd) började det regna riktigt ordentligt, och det har varit väldigt skönt att vara under tak hela kvällen!

  

Notera min fräcka vandringsstav som jag fick av en gumma på en av bondgårdarna vi passerade, den har varit guld värd!

  

Det är något så brutalt och vackert över den här naturen som vare sig går att beskriva eller riktigt fånga på bild!

Nu ligger jag nedbäddad i sovsäcken efter en trevlig men kall kväll på gästhuset. Samuel (som hamnade på ett annat gästhus) kom över ett tag och spelade brädspel igen, och efter middagen satt jag och sjöng tillsammans med tre tjejer som var från Tyskland, Frankrike och USA. Det regnar fortfarande ute och jag ber en stilla bön att vädret blir bättre tills imorrn, då vi ska vandra den sista biten upp till det slutgiltiga målet: Annapurna Base Camp! Planen är att nå dit imorgon, sova där en natt och sen se soluppgången som ska vara ännu bättre än Poon Hill. Är full av förväntan men också lite orolig att jag ska frysa, har på mig nästan alla kläder jag har med nu och är inte sådär supervarm… Men det kommer lösa sig!

Den här vandringen har verkligen varit en helt fantastisk upplevelse så här långt, och då har vi ändå det bästa kvar! Vill berätta så mycket mer och ladda upp ännu fler bilder, men tid, telefonbatteri, uppkoppling och kanske framför allt inläggets längd gör att jag bör sluta nu. Skriver mer efter Base Camp, så fort jag har uppkoppling, och tänkte kanske ladda upp ett inlägg med enbart bilder också!

Nu ska jag sova och drömma om vilda berg. Tills nästa gång från en bergtagen grabb!

1200 höjdmeter på 6 timmar

Vilken dag! Trekking är livet! Bergen är magnifika! Och knappt har det bara börjat!

Vaknade klockan 7 i morse efter en god natts sömn, packade ihop min bantade ryggsäck och mötte Ankit vid taxin vid halv åtta. Vi svängde förbi hans lilla lägenhet där jag snällt nog får förvara de saker som jag inte behöver för vandringen (har lyckats banta ryggsäcken från 13,5 till typ 8 kilo). Därifrån fortsatte vi med taxin till busstationen för att ta bussen till Nayapul, där vår vandring skulle börja. Bussen tog knappt två timmar och tog oss förbi Ankits hemby, och efter en second breakfast (släpp fram din inre hobbit) i Nayapul började vi sedan vandra!

Vy från krönet av bergspasset mellan Pokhara och Nayapul, långt där nere ser man sjön!

Början av färden gick ganska flackt på en dammig landsväg i kanske en timme, och vi fick snart byta till svalare kläder. Klimatet här är som svensk försommar ungefär, kallt på morgnar och kvällar men med solen på dagarna blir det riktigt varmt! Snart började det bära uppåt, och landskapet blev allt vackrare, med höga bergskammar vid sidorna om oss och en flod med forsar och vattenfall som följde vår färdväg.

Stadiga hängbroar uppskattas!

Efter en trevlig lunch på en liten restaurang längs vägen började det bära allt mer uppåt, och snart kom vi till den långa stentrappan som leder upp till Ulleri som var vårt mål för dagen. Jag vet inte hur många trappsteg det var, men i två och en halv timme var det inget annat än uppåt längs stentrappan. Vi pausade ibland för att vila och för att släppa förbi raderna av fullastade mulor som kom gående, och jag fick ständigt påminna mig själv att titta bakåt ibland för att njuta av utsikten.

Strax innan trappan träffade vi på en annan svensk kille med sin guide! Han hette Niklas och kom från Borås, och vi hade ett mycket trevligt samtal om våra olika resor och resplaner. Han kom till Nepal från Kina och ska sen vidare till Indien, och eftersom jag ska göra tvärtom så hade vi många tips att utbyta! Även kul att prata svenska igen förstås, trots att det ju inte var så länge sen sist. Ankit och jag höll jämna steg med Niklas och hans guide uppför trappan, med individuella pauser ibland som gjorde att vi ständigt gick om varandra.

Efter den långa kampen med trappan kom vi till slut till den lilla byn som heter Ulleri, och tog in på första guesthouse. Där belönades vi av denna helt fantastiska vy, och faktumet att vi vandrat 1200 meter upp sjönk plötsligt in.

Kvällen har sedan mestadels spenderats i det trevliga allrummet på guesthouset, där vi värmt oss runt kaminen, ätit middag och pratat med andra vandrare.

Vi startade alltså på ungefär 800 meters höjd i Nayapul, och slutade i Ullari på nästan 2000 meter. Sjukt nöjd över att ha mäktat med detta, men är lagom trött i ben och kropp nu! Som tur är ska vi bara gå typ 4 timmar imorgon till ett ställe som heter Goripani, så även om jag har träningsvärk bör det vara görbart!

Vandringens mål är som jag tror jag nämnt tidigare Annapurna Base Camp, som är där man utgår ifrån om man ska upp på Annapurna, världens tionde högsta berg på typ 8070 meter. Base Camp är “bara” på 4100 meter dock, men ska bjuda på fantastiska vyer och lagom svår vandring. Nedan är en ganska dålig bild på en karta; vi började alltså i Nayapul nere i mitten, är nu i Ullari i mitten till vänster och ska till Goripani imorrn för att fånga soluppgången från Poon Hill (längst till vänster) i övermorgon. Annapurna Base Camp är längst till höger i bilden, och det kommer ta oss typ 5 dagar att ta oss dit.

Ankit är verkligen grymt trevlig, och vi hade många intressanta samtal under dagens vandring, om allt ifrån nepalesisk politik till roliga anekdoter. Det känns verkligen som att vandra med en vän snarare än med en guide, och alla de andra guiderna som vi stött på verkar betydligt stelare och inte alls lika trevliga.

Groupies åt folket!

Är SÅ nöjd med dagens vandring; allting från utrustning till väder till sällskap har varit perfekt! Är också ganska stolt över mig själv att jag orkar bära ryggsäcken och vandra så långt. Fortsätter vandringen såhär kommer den bli ett verkligt minne för livet, och jag misstänker att vi har ganska vackra landskap kvar att se… Nu ligger jag nerkrupen under sovsäck och extrafiltar i mitt väldigt kalla rum, men är ordentligt påpälsad så tror inte att jag kommer frysa! Eftersom vi inte ska gå så långt imorgon tar vi sovmorgon till kl 8, och sen bär det vidare upp mot högre höjder! Kommer sova som en stock i natt, trött men lycklig!

Lovar att ta ännu fler bilder och ska försöka blogga så ofta som möjligt, hittills har wifi-tillgången varit riktigt bra!

Tills nästa gång!

Bussåkandets prövningar och trekkingförberedelser

Söndag, 18.45 Nepalesisk tid. En riktigt trång minibuss någonstans mellan Katmandu och Pokhara. 21 busstimmar and counting…

Well, senaste dygnet har inte varit lätt. Men låt oss börja med de roligare sakerna: hade en bra sista dag i Varanasi igår! Gick upp vid 6 för att ha yogalektion med vår värdinna i soluppgången, riktigt trevligt även om mina benmuskler kändes stelare än någonsin. Åt sen frukost på takterrassen och lekte med familjens fruktansvärt gullige 4-årige son, som var sådär söt som bara en totalt oblyg och fartfylld liten unge kan vara!

Jag och min nya kompiz

Vilade därefter en stund på rummet, tog en dusch och packade ihop för att checka ut. Under min vila hade Annie gått iväg, men jag slog henne en signal och vi promenerade tillsammans bort till Varanasis universitet som låg bara 10 minuter bort!

Campusområdet var fullständigt gigantiskt, grönt och fint men lite nergånget. Vi tittade på ett helt ok konstmuseum och på ett ganska häftigt tempel, och åt street food bland universitetsstudenterna. Annie skulle ta tåget någon gång på eftermiddagen så vi hämtade hennes väska på hotellet och promenerade sen längs floden in mot stan.

Varanasi bjöd denna dag på betydligt sämre väder, molnigt och en ganska stor regnskur. Hela staden kändes dessutom betydligt tystare än tidigare och lite melankolisk. Fick veta senare att det på söndagen skulle vara någon form av stor festlighet, så funderar på om tystnaden var i väntan på det?

Ganges, fortfarande vackert trots det gråa vädret.

Strandpromenaden var hursom ändå väldigt trevlig, och vi styrde återigen stegen mot Blue Lassi Shop för att få njuta av typ världens bästa lassi en gång till (valde en med vindruvor den här gången som var minst lika god som den förra). Träffade också där en göteborgare som hette Patrik som vi småpratade lite med. Kul att prata svenska igen, men läskigt ovant i munnen!

Efter en knapp timme på lassicafét behövde Annie gå för att hinna med sitt tåg. Det var definitivt vemodigt att säga hejdå till denna trevliga belgiska som jag mötte av en slump på perrongen i Agra och som kom att bli ett mycket uppskattat sällskap under min Varanasivistelse. “Easy come, not so easy go” som min käre far nu lärt mig att det heter! Satt sen kvar och språkade lite med Patrik innan jag letade mig fram genom staden till en rekommenderad restaurang för middag och därefter en sista promenad längs floden hem.

Packade ihop det sista av mina grejer, betalade det sista och njöt av några sista minuter wifi. Sa hejdå till de trevliga värdarna på Maruti Homestay och gick ut och tog ännu en riksha till busstationen. Bussen mot Katmandu gick kl 22.00 och skulle ta 16 timmar. Min plan var att sova mig igenom natten för att sen vakna lagom till gränskontrollen. Tyvärr blev det inte riktigt så, då min mage tydligen hade helt andra planer!

Hade börjat känna mig lite orolig i magen redan under hempromenaden till vandrarhemmet, men tänkte att det nog mest berodde på att jag ätit lite för mycket. Så var dock inte fallet, utan lagom tills att jag satte mig på bussen kändes magen riktigt risig… Resten av natten blev en kamp mot magsmärtor och illamående, men lyckades faktiskt klara mig utan några olyckor i endera ände av systemet! Var dock ett par gånger fullständigt beredd att öppna fönstret jag satt vid och spy ut på vägen. Men det gick alltså bra, även om jag knappt fick någon sömn alls.

Lagom till gryningen kom vi fram till gränskontrollen mellan Nepal och Indien. I skumrasket fick jag och de 3 andra icke-nepaleser/indier som satt på bussen skriva i vår visaansökan, växla lite pengar och gå över gränsen för att få våra visum. Hela processen tog kanske 45 minuter, och fick mitt visum utan problem! Mådde vid det här laget lite bättre i magen, även om den fortfarande var lite orolig.

Det står alltså “Welcome to Nepal”.

Efter gränskontrollen lyckades jag äntligen somna i kanske en timme och vaknade lagom tills vi kom fram till bergen. Nu följde 7 timmar av färd genom allt mer kuperade och vackrare landskap, krönt av en fantastisk serpentinvägsklättring upp till själva Katmandu! Den här delen av färden var definitivt den mest njutbara, även om luftkonditioneringen i bussen oförklarligen var avstängd långa perioder, när den varit påslagen hela natten och fått mig att frysa benen av mig…

Inte världens bästa bilder genom bussfönstret, men mäktigt var det!

Hursom, till slut rullade vi in i Katmandu och jag klev av, plockade upp min väldigt dammiga ryggsäck från bagageutrymmet och gick iväg för att hitta en buss till Pokhara, där jag skulle träffa min guide Ankit. Detta var betydligt lättare än jag trodde, då jag efter 5 minuters promenad befann mig på en väg full av minibussar som till stor del skulle till Pokhara! Blev hastigt och lustigt närmast inslängd i en buss och fick en oerhört trång plats i en fullknökad buss, och där har jag suttit sen dess.

En sliten och suddig selfie, som tyvärr inte riktigt visar trångt det var…

Killen i bussen har med jämna mellanrum försökt trycka in ännu fler personer, och ett tag verkade han seriöst inställd på att få in en familj på typ 7 personer när det fanns exakt ETT ledigt säte… Som tur var kom en polis och styrde upp situationen genom att skicka dem till en annan buss, för annars hade jag nog fått någon i knät typ… Om typ 2 timmar är vi framme i Pokhara, lägger upp detta då och skriver lite mer!

Fortsättning: måndag 20.30, ett hotellrum i Pokhara.

Holy fucking shit vad gårdagskvällen blev hemsk lagom tills att jag skrivit klart mitt inlägg. Lagom tills att jag avslutat skrivandet började min mage bråka igen, men denna gång genom fruktansvärt smärtfyllda kramper som inte. Gick. Över. Vet inte om det berodde på att jag ätit väldigt lite på 24 timmar kombinerat med vad som nu gjort magen upprörd tidigare, men det gjorde verkligen helt sjukt ont och ville inte sluta. En och en halv timme från Pokhara fick vi dessutom helt plötsligt byta buss, och jag fick ett ännu mindre bekvämt säte, något som inte direkt hjälpte… Den sista timmen på den nya bussen är nog en av de värsta jag upplevt, helt ärligt. Men jag överlevde! Klev av bussen i Pokhara, fick hjälp av en snäll man att hitta en taxi och åkte direkt till ett ganska schysst hotell. Ganska snart efter att jag lagt mig ner på sängen gick magsmärtorna över, och jag fick äntligen en god natts sömn (endast störd av funny business från magen två gånger om). Tror aldrig jag varit så glad över tryggheten i ett hotellrum och komforten i en säng!

Vaknade sen i morse och mådde bättre i magen, åt frukost, duschade och gick sen ut på stan för att träffa Ankit. Jag bor i ett område som kallas Lakeside, som är ett turistområde vid sjön, och vi stämde träff nere vid strandpromenaden. Ankit är sjukt trevlig och jag ser väldigt mycket fram emot att trekka med honom! Han började med att dra lite praktisk information inför trekkingen inför en kopp te, och sen gick vi längs sjön och bara småpratade ett tag. Har sen spenderat resten av dagen med att köpa/hyra lite utrustning inför vandringen, och handtvätta lite kläder på hotellrummet.

Är sjukt taggad på att vandra, det ska bli grymt kul och förhoppningsvis precis lagom jobbigt! Vi ska alltså gå till Annapurna Base Camp som ligger på ungefär 4200 meter, och sen ner igen tillbaka till Pokhara. Planen är att vandra 5-6 timmar per dag, och varje natt kommer vi sova på homestays i byarna vi kommer till! Enligt Ankit så ska det finnas wifi på de flesta ställen, så förhoppningsvis kommer jag kunna blogga lite också!

Känns så skönt att ha överlevt den hemska bussresan, och nu äntligen få bege sig upp i bergen. Har sett fram emot att bergsvandra i Nepal hur länge som helst, och även om uppladdningen kanske inte varit den bästa så tror jag definitivt det kommer bli bra!! Nu ska jag sortera min packning i sånt som jag ska ta med och sånt som får stanna i Pokhara (hemma hos Ankit), gå ut och äta middag och sen sova. Vi åker kl 7.30 imorgon och jag har definitivt sömn att ta igen så ska försöka somna tidigt…

Godnatt, tills nästa gång!

P.S. Jag provar att posta det här inlägget genom worpress post-by-mail-funktion, något som funkar bättre med dålig uppkoppling och som kommer vara ovärderligt i Kina! Säg till om något ser konstigt ut, vet inte riktigt hur det blir med formateringen. Puss!