La Grande Final. Slutet. The end. Termino. Schluss. Finito. (OCH HEMFÄRD!!!)

La Grande Final. Slutet. The end. Termino. Schluss. Finito. (OCH HEMFÄRD!!!)

En regnig flygbusstation i Kuala Lumpur. Liftoff status: T minus 3 h 15 min

Så har vi då kommit till slutet. Slutet på drygt 2,5 månaders irrande i världens största världsdel. Slutet på en resa som gett mig grymt många äventyr, upplevelser, vänner och minnen. Nu ska jag hem!

De här sista tre dagarna har jag ju som bekant tillbringat i Kuala Lumpur. Har tagit det ganska lugnt men ändå hunnit med att turista en del, och det har känts som ett bra avslut på resan!

Landade på KLIA vid sextiden i torsdags kväll, och tog bussen mot stan tillsammans med en trevlig holländare vid namn Oscar som jag träffat på terminalen. Vi bondade på det där härligt självklara backpackerviset som jag har lärt mig att verkligen uppskatta: man sätter sig bredvid en främling, frågar vart de är på väg, vart de kommer ifrån och vart de har varit på sin resa, och plötsligt är man vänner och litar på varandra!

Vi åkte till ett hostel som jag hade kollat upp och som Oscar gärna hakade på till (också klassiskt backpackerbeteende), och väl där visade sig det billigaste boendealternativet vara ett dubbelrum så vi tog in på ett sådant. Vi orkade sen inte göra så mycket mer än att äta middag på en närliggande restaurang och sen slagga, trötta av resande som vi var.

Dagen efter vaknade Oscar med feber och huvudvärk och var av förklarliga skäl inte så intresserad av att röra på sig. Jag fick utforska stan själv istället, och började dagen med att promenera lite i Chinatown som ligger nära hostelet vi bodde på.


Hittade ett hinduiskt tempel mitt i smeten.

Därefter gav jag mig i kast med utmaningen att ta mig till Lake Gardens och de museer som fanns där, något som var lättare sagt än gjort. Med undantag av Delhi så kan Kuala Lumpur vara den minst fotgängarvänliga stad jag någonsin varit i, och jag fann det oerhört frustrerande att leta mig fram till fots. Stan är full av motorvägar som går kors och tvärs och ont om övergångsställen är det gott om, plus att gatunätet är sjukt ologiskt och inte alls regelbundet. Att kartan jag fått på hostelet var sjukt dålig gjorde inte saken bättre det heller…

Nåväl, kom efter många om och men fram till parken och letade mig fram till Islamic Art Museum, som enligt guideboken skulle vara riktigt bra. Tyckte inte riktigt att det levde upp till hypen, men det var helt okej och framför allt arkitekturdelen var häftig!


En rätt så ball väggstruktur.

Gick runt på museet i drygt en timme och tog mig sedan in i parken till en restaurang som låg precis bredvid ett gigantiskt fågelterrarium, med verandan inuti själva inhägnaden. Inträdet till fågelparken var dyrt så jag skippade den, men fick i alla fall äta lunch i sånt här sällskap:


De blev riktigt närgångna ibland så jag fick en blomspruta av servitören att försvara min mat med!

Letade mig sedan ut ur parken igen och kom efter mycket tråcklande till tunnelbanestationen. Jag tog metron till KLCC, Kuala Lumpur Commercial Centre (tror det står för det iaf), som är området med shoppinggalleria och park kring de gigantiska skyskraporna Petronas Towers. Jag var ju som jag kanske nämnt i Kuala Lumpur för drygt 16 år sen, och när jag gick runt i KLCC park fick jag sjuka flashbacks från när jag och kusin Sofia skuttande runt i poolen och stod under vattenfallen. Roligt!


Där badade vi, kommer du ihåg Sofipropp?


Typ de bästa skyskraporna jag sett tror jag, diggar verkligen arkitekturen.


Selfiegudarna fick sitt de också.

Hängde i parken i ett par timmar för att se tornen i mörker också, och belönades med en ljusshow i fontänen strax innan jag vände hemåt för ännu en smått frustrerande men ändå helt ok promenad.


De var fina i mörker också!

Hittade Oscar sovandes i hotellrummet när jag kom tillbaka, och lyckades övertala honom att äta middag med mig på en närliggande street food-gata. Åt friterad bläckfisk som var najs men mycket dyrare än vad jag blivit van vid här borta, det var värsta chocken att betala typ 60 kr för en måltid! Kommer vara jobbigt att vänja mig när jag kommer hem…

Igår gjorde Oscar (som mådde marginellt bättre och var trött på hotellrummet) och jag en utflykt till Batu Caves under dagen, gigantiska kalkstensgrottor som ligger 45 min med pendeltåg från Kuala Lumpur. Grottorna vaktades av en gigantisk guldfärgad hinduisk skulptur, och man behövde knata 277 trappsteg upp för att komma till dem:


Rena rama barnleken om man har trekkat i Nepal, det vill säga.

Vi gick runt ett tag i grottorna som hyser hinduiska tempel, och jag fick ett till deja vu-moment när jag kände igen ett av templen helt sjukt mycket.


Helt knasigt vad lite erosion kan åstadkomma…

Efter att jag tagit en tur ner för trapporna för att gå på toa (kunde ingen tänkt på att bygga en där uppe???) gick vi sedan på en guidad tur i grottornas mörkare delar, som hyser ett grymt rikt djurliv och var fulla av stalaktiter, stalagmiter och andra kalkstensformationer. Turen tog 45 minuter och var inte särskilt äventyrlig, vi gick på betonggolv hela vägen och för det mesta sipprade dagsljus in någonstans, men stenformationerna var grymt häftiga och vi hade en väldigt bra guide så det var najs!


Oscar och jag fick smexiga hjälmar på oss.


En så kallad flowstone, kalkstensformation bildad av rinnande vatten.


Dagsljus!

När vi sen kom tillbaka till hotellet var Oscar för trött av dagens äventyr för att orka göra något mer, men jag träffade en annan holländare som ville med ut och ta en öl. Han hette Martin och visade sig vara fysiker, så vi hoppade mellan barer och satt och spekulerade i sånt kul som liv i rymden och fusionskraft över både öl och whisky. När vi kom tillbaka till hotellet vid ettiden satt ett gäng och pratade/jammade musik, och vi anslöt oss till dem och kom inte i säng förrän efter fyra. Definitivt en värdig sista kväll/natt på resan!

Idag gjorde jag ganska lite under dagen, det regnade en del och jag kände mig ganska färdig med Kuala Lumpur. När sen kvällen kom fick jag återigen med mig Martin ut för ett helt sjukt najs avslut på hela alltet: Heli Lounge Bar, en före detta helikopterplatta ovanpå en skyskrapa omgjord till en bar. Vi mötte upp mina norska vänner från Kuching, och vi drack öl och njöt av den vidunderliga 360 graders utsikten i solnedgången. Kunde man önska sig en bättre final?


#rooftopsquadgoals


Så. Jäkla. Najs.


KL Tower är också ganska fint i mörker.

Sa sen hejdå till norskorna (som jag kanske träffar på flygplatsen dock för de ska också hem idag) och till Martin som ville promenera till KLCC, och gick tillbaka till hostelet för att plocka upp min väska och bege mig till flygplatsen. I skrivande stund har jag äntligen kommit på flygbussen, och en 26 timmar lång resa hem till Sverige har nu inletts! Jag har haft blandade känslor senaste dagarna över tanken på att komma hem, längtar definitivt men har samtidigt insett att jag kommer sakna backpackerlivet när jag väl är hemma. Men kvällens takbarbesök kändes som sagt som ett väldigt bra avslut, och det är faktist med lite pirr i magen som jag rullar mot flygplatsen!

Flyger som jag nog nämnt tidigare över Beijing, och om allt går väl landar jag i Sverige 17.20 imorgon! Ska bli grymt kul att träffa er alla där hemma, och väldigt väldigt skönt att sova i sin egen säng, äta mat man är van vid och bara njuta av rutiner som man vet hur de funkar. Allting har en ände och mitt äventyr har nu nått sin, och jag vänder hemåt nöjd och glad och med huvudet fullt av lärdomar och upplevelser.

Ska försöka sammanfatta, summera och reflektera över resan lite mer här på bloggen, kanske börjar redan i Beijing med lite topplistor av något slag.

Sverige här kommer jag, på återSEENDE den här gången!!!!

Advertisements

Solbränna och kattmuseum!

(Alternativ titel: Konsten att göra så lite som möjligt.)

Någonstans över Malackasundet, på ett flyg mellan Kuching och Kuala Lumpur.

Så har jag nu lämnat Borneo efter 10 dagar på denna magiska ö! Sedan vi hördes senast har jag mestadels hängt i Kuching och försökt göra väldigt lite. Med en vecka kvar kändes det lämpligt att ha som mål att njuta av de sista dagarna av avkoppling, frihet och utan måsten! Hade dessutom mitt flyg till KL bokat från Kuching så utflykter kändes omständigt, och då jag dessutom börjat få ganska ont om pengar var det bekvämast även för plånboken att ta det lugnt i katternas stad. Har lyckats väldigt bra med detta low-key life om jag får säga det själv, och känner mig så här på sluttampen ganska mätt på äventyr och det ska trots allt bli ganska skönt att komma hem!

Har sen i lördags när jag kom tillbaka från Bako bott i ett vindsrum på ett hostel som heter Jewels of Borneo. Rummet var egentligen ett dorm med fem bäddar och hade med fem personer känts väldigt trångt, men jag var helt ensam hela tiden så hade gott om plats, världens lyx!


Muh crib under the roof.

Hotellet var litet och familjeägt och ganska spartanskt, men allt var rent och städat, personalen var trevlig och de hade helt otippat det snabbaste wifi jag haft sen jag lämnade Sverige! Seriöst, frånsett någon enstaka krasch var det stabilt och vindsnabbt, helt underbart! Vädret har dessutom sedan i söndags bjudit på en hel del regn så hade dessutom en rätt bra ursäkt att stanna inne och utnyttja denna plötsliga internettillgång 🙂

Särskilt i söndags blev det mycket hängande på hotellet och på The Museum Café, ett fik som blev mitt stammisställe tack vare sitt likaså stabila wifi och sin fantastiska äggröra-frukost. Förutom att det i söndags av och till regnade en hel del så var exakt alla museum och liknande stängda pga någon nationell helgdag. Ergo caféets utmärkta bananmilkshake, youtube och en god bok!


Betonar hur många timmar jag spenderade vid något av de här borden.

I måndags hade alla museerna öppnat igen och efter ännu en långfrukost på The Museum Café begav jag mig till institutionen varifrån det tagit sitt namn: The Sarawak Museum. Där fanns på bottenvåningen en stor utställning med allehanda djur som finns i Sarawak, från ormar och sköldpaddor till fåglar och orangutanger. Alltid lite obehagligt med uppstoppade djur, men också en mycket respektfull och välgjord utställning.

Tog inga bilder inne påmuseet för jag är sämst…

På övervåningen var en etnologisk utställning om Borneos urinvånare och deras typiska bostäder: långhus! Dessa var som namnet antyder långa byggnader som stod på höga pålar och hyste många familjer i små lägenheter, ibland hela byar. Utställningen var detaljerad och rätt så intressant, och jag ångrade lite att jag inte tog mig tid och pengar att göra en utflykt och bo i ett av dessa långhus som fortfarande finns kvar. Nåväl, man kan inte göra allt!


De hade lite balla träskulpturer också!

På måndagskvällen åt jag middag med en tysk tjej vid namn Enna som jag träffat på caféet tidigare under dagen. Vi åt sjukt god laksa (soppan med kokosmjölk och räkor som är typisk för malaysisk matkultur) och gick sen till takbaren på Singhasana Hostel som Adrian och jag hängt på veckan innan. Vi träffade samma brittiska grabbar som jag hängt med tidigare (de är i Kuching i drygt fyra veckor på läkarpraktik), och jag blev kvar till stängning och hade en riktigt trevlig kväll!

Tisdag var den enda dagen som enligt väderleksrapporten skulle bjuda på riktigt mycket sol, så jag tog därför tillfället i akt och gjorde en dagsutflykt till Damai Beach, 45 minuter från Kuching. Hamnade på en strandresort där jag var i stort sett ensam hela dagen, och solade, läste och badade i havet hela dagen. Glömde tyvärr smörja in benen och fötterna så fick där en rejäl solbränna, och trots ivrigt solkrämande var även ansiktet rött som en tomat när jag begav mig hemåt… Trots detta var det en riktigt najs beachdag, och hade sen också en trevlig kväll på baren bredvid hotellet med ägaren och en tjej från Filippinerna som hade kommit till Kuching samma morgon!

#beachlivet


Tack och lov gick brännan ner ganska fort, förutom på undersidan av armarna där jag fortfarande har ont av någon anledning…

Igår tillbringande jag ännu en förmiddag på The Museum Café (som sagt, stammis) och efter en sväng in på det kinesiska historiemuseet tog jag båten över floden för första gången (!) under den dryga vecka jag varit i Kuching. Där åt jag lunch och träffade en trevlig rysk kille vid namn Valerij. Jag berättade att jag ämnade mig till kattmuseet och han tyckte det lät spännande så vi gjorde sällskap dit. Det låg ganska långt från floden och vi hittade ingen taxi, men på ett sånt där oväntat och underbart vänligt sätt som jag bara upplevt här i Asien så stannade en kille med bilen full av barn och frågade om vi ville ha skjuts till kattmuseet. Hur han visste att vi ville det vet jag inte, han måste hört det från någon av de personer vi frågat om vägen. Inget betalt ville han ha heller, trots att färden tog 10 minuter och museet låg uppe på en kulle som knappast låg på vägen dit han skulle. Helt underbart vänligt, men också något jag insett är ganska vanligt i den här delen av världen: folk är beredda att gå väldigt långt för att hjälpa en av ren medmänsklighet!


Alla kidsen fick sitta i bakluckan ett tag.

Nu till kattmuseet! Kuching är som sagt katternas stad (det är oklart var exakt stadens namn kommer ifrån, men kucing betyder katt på malaysiska och de har anammat den kopplingen oavsett om den har att göra med ursprunget eller inte!), och då är det klart att man måste ha ett kattmuseum! Och vilket museum det var. De hade absolut ALLT som man kan tänka sig har att göra med katter: uppstoppade katter av alla de slag, kattfotografier, katter i film, musik och litteratur; katter i reklam, kattfrimärken, kattstatyetter i alla tänkbara material, kattordspråk, katthistoria, en lista över kända personer och deras relation till sina katter, kattens ursprung och biologiska släktträd, skötselråd och tillbehör för att ta hand om en katt, en sektion om KATTFISKAR, kattueringar, och så vidare, och så vidare, och så vidare!!! Helt knäppt och helt underbart, jag har aldrig sett något liknande och jag älskade det! Här följer lite bilder, och jag ska försöka ladda upp den långa hopklippta video som jag la upp på snapchat (snarare snapcat).


Videon råkade visst bli med mitt morgonrufs på köpet också. Det kommer katter i mängder sen, jag lovar!

Jag gick runt bland katterna i säkert två timmar, och sen tog Valerij (som snällt nog väntat på mig) och jag en taxi genom ösregnet tillbaka till stan. Valerij åkte till sitt hostel och jag tog återigen skydd på Museum Café från regnet. När det bedarrat tog jag återigen en sampan (de traditionella båtarna) över floden och tog en titt på de märklig övergivna och ganska balla byggnaderna längs flodstranden: Fort Margherita, Sarawaks parlamentshus och Astana, guvernörens slott.


Astana fick man inte gå in i, men det skymtas till höger på denna solnedgångsbild!

Dessa tre borde vara stora turistattraktioner, men vägarna jag gick på var halvt övervuxna och jag mötte ingen annan på hela min tvåtimmarspromenad. Här och var fanns det dessutom ingen väg, utan jag fick leta mig fram i regnvått gräs mellan vad som såg ut som kvarlevor efter någon slags byggnader. I sanning märkligt!


Här tog jag mig ner, utan att möta en kotte. Skumt.

Tog sen en båt tillbaka över floden och hade sedan en lugn sista kväll på hotellet (något ofrivilligt pga en småbråkande mage… Mår bättre idag dock!). Idag sov jag hyfsat länge, gjorde ett sista besök på Museum Café och sa hejdå till den trevliga personalen, tog en sista promenad längs floden och åkte sen till flygplatsen!


Sköna snubbar!

Nu väntar Kuala Lumpur för de sista 3,5 dagarna av detta nästan 3 månader långa äventyr! Känns väldigt konstigt, men ska samtidigt bli skönt att komma hem, har längtat lite ett tag nu! KL ska bli spännande, jag var här för drygt 16 år sedan vid den späda åldern av 5,5 år, så det ska bli kul att se om det jag får uppleva kommer matcha några av mina minnesbilder! Ämnar att sightseea, koppla av och backpackerhänga lite, det ska bli najs! Blir eventuellt någon utflykt till lite tempelgrottor också, något som jag tror att jag gjorde sist jag var här också (hjälp mig här mamma och pappa?)

Skriver nog ett sista resedagboksinlägg om dessa stadsäventyr innan jag lämnar KL, och ämnar skriva minst ett försök till resesummering strax därefter. Kanske något att roa mig med under de 7 timmars av transit-väntan som väntar mig på Beijings flygplats på vägen hem…

Slutet är nära, på återkrönikerande!

I regnskogen!

I regnskogen!

Söndag kväll, tillbaka i Kuching. Återigen flying solo.

Vilken regnskogsupplevelse de senaste dagarna har varit! Adrian och jag lämnade Kuching tidigt i torsdags morse, i sällskap med ett härligt gäng på fyra norskor, två britter, två holländare och en belgiska som vi mestadels samlat ihop på hotellets takbar kvällen innan.


Obligatorisk bussgroupie på större delen av gänget. (Adrian råkade bli halv…)

Efter avslutad bussfärd köpte vi sedan våra inträdesbiljetter till Bako National Park (som förstås var vårt mål) och hoppade på en båt som tog oss ut till den halvö som parken ligger på.


Mera groupies åt folket!

När vi kom fram var klockan strax före 10 och tidvattnet var på sin nästan lägsta punkt. Fick höra senare att skillnaden mellan ebb och flod var sisådär en 4,5 meter, därav dessa gigantiska torrlagda sandområden som vi klev i land på:


Lite Robinson-känsla för ett ögonblick där!

Vi promenerade den korta biten till Park HQ, och efter att Adrian och jag (och de andra som skulle stanna över natten) hade ordnat med vårt boende gav vi oss av på en av Bakos många vandringsstigar. Just denna tog oss upp genom djungeln mellan gigantiska träd och mestadels över en slingrande matta av rötter. Efter denna tuffa stigning i värmen kom vi upp ovanpå en bergsrygg, och där gav regnskogen plötsligt vika för en typ av torrt busklandskap. Det var verkligen en abrupt och stor förändring, och hobbybiologen inom mig tänker att det berodde på att jorden på högplatån var betydligt sandigare än på sluttningarna.


Ganska stor skillnad mellan dessa landskap, eller hur?

Efter att ha grillats levande i busklandskapets avsaknad av skugga (fick höra sen att det var sisådär 38 grader varmt…) i ungefär en timme kom vi till slut fram till vandringens mål: en klippbrant med en oerhört vacker strand nedanför.


Adrian och jag lekte lite badass (det står alltså “Do not go beyond this point. Dangerous cliff.” på skylten. #YOLO).

Enligt parkguiderna på Park HQ var det mer eller mindre förbjudet att simma på grund av att man sett en krokodil i närheten av en av stränderna i september förra året. Vi sket dock blankt i detta (risken kändes så liten att vi var beredda att ta den) och tog ett myyycket välbehövt dopp i strandkanten. Det var helt sjukt skönt, och inga krokodiler syntes till!


Paradis!

Efter detta stärkande bad och en stunds vila i skuggan klättrade vi upp för klippan igen och gav oss av tillbaka mot Park HQ. Ungefär halvvägs dit upptäckte vi att Adrian och jag tagit med oss för lite vatten då det plötsligt var tomt i flaskan. De andra delade med sig broderligt och systerligt, men vi var rejält törstiga och nog en smula uttorkade när vi kom fram.

Vi åt lunch på parkens enda restaurang och checkade därefter in i vårt något ofräscht doftande hostelrum. Efter en välbehövlig dusch vilade vi sedan större delen av eftermiddagen, det kostar verkligen på att vandra i värmen! Vi delade hostelrum med Laura och Hester, som var från Belgien respektive Holland och var de enda förutom vi av de som vi lämnat Kuching med som skulle stanna över natten. De andra begav sig av tillbaka någon gång på eftermiddagen, men i alla fall norskorna kommer jag nog träffa igen då de också ska till Kuala Lumpur i slutet av nästa vecka!

Vid ungefär halv fem-tiden aktiverade Adrian och jag oss och gick på en kort sen eftermiddags-vandring, delvis med hoppet att få se näsapor! Bako är en av de bästa platserna i världen att få syn på dessa skygga och helknäppa djur, och enligt parkguiderna var det störst chans att se dem kring soluppgång och solnedgång. Vår eftermiddagsvandring ledde oss upp till en klippavsats med utsikt över stranden vid Park HQ, och på vägen ner såg vi faktiskt en näsapa sitta i ett träd, men på väääldigt långt avstånd… Fler chanser skulle dock komma!


Blev ingen bild på apan men så här såg utsikten ut!

Kvällen bjöd sedan på ännu en vandring: en nattlig promenad tillsammans med tre parkguider och ett gäng andra turister. Många av djuren som man kan se i Bako kommer fram framför allt på natten, och beväpnade med ficklampor gav vi oss därför av just som det började regna. Som tur är känner man inte av så mycket av regnet när man är i skydd av regnskogens täta vegetation, och trots att det regnade under hela den 1,5 timme långa promenaden så var det i stort sett bara axlarna som blev blöta. Hade inte med mig telefonen av rädsla för att den skulle bli dränkt (vill hemskt ogärna att den ska gå sönder med tanke på de drygt 2000 resebilder den nu innehåller), men här följer en uppräkning av de djur vi såg: spindlar i mängder, vandrande pinnar, kungsfiskare (en sjukt vacker liten fågel med en fjäderdräkt i lila, gult och orange), en orm (en liten smal rackare som plötsligt slingrade på spången), en flodsköldpadda, cikador, eldflugor och flera färgglada grodor. Skymtade också vid ett tillfälle ögonglimten av något som parkguiderna sa var en typ av medelstort däggdjur. Promenaden gick för det mesta på breda spänger (en spång, flera spänger. Bra plural.) av bräder, men ibland tog de slut och vi fick kliva försiktigt bland rötter och grenar. Sjukt ball upplevelse på det stora hela, önskar att jag hade kunnat ta bilder!

Morgonen efter gick vi (Laura, Hester, Adrian och jag) upp i solnedgången för att återigen försöka få syn på näsapor. Vi tog en ny stig som ledde till ett mangroveträsk, och efter att ha gått runt bland mangroverna ett tag såg vi plötsligt på vägen tillbaka hur träden en bit bort skakade. Vi försökte ta oss närmre för att få syn på vad som måste varit näsapor, men skogen var för tät för att man skulle se dem, trots att vi hörde dem ruska i träden helt nära. Jag hade dock ett oerhört flyt och fick återigen syn på en apa på långt avstånd, sittande i ett träd kanske 50 meter bort som jag såg i en öppning i trädkronorna. Den klättrade upp i trädet och måste plötsligt fått syn på mig, för den vände sig mot mig och mötte min blick i säkert 10 sekunder innan den skuttade vidare. Mäktigt!


Apan var återigen för långt bort för att fotografera, men hoppas att mangroveträsket är en liten tröst!

På eftermiddagen skulle Adrian flyga tillbaka hem till Sverige (och lämna mig ensam igen ;_;), så därför behövde han ta en båt redan vid 11 tillbaka till Kuching. Vi la våra sista resetimmar tillsammans (för den här gången) på att hänga i restaurangen, spela spel och prata politik (dvs vad vi lägger 95% av vår tid tillsammans på). Jag ämnade stanna en natt till i nationalparken, så vi kramades hejdå och skildes åt för i alla fall 10 dagar, då vi ju ses igen när jag kommer hem till Sverige. Laura och Hester tog samma båt som Adrian så plötsligt blev jag helt ensam igen, lite tomt men också familjärt på något sätt. Har vant mig vid att klara mig själv efter drygt 2 månader nu, och har blivit så bra på att träffa folk att det knappt kändes jobbigt att vara mol allena igen. Men tråkigt att säga hejdå till Adrian förstås, att resa med sin bästa kompis är verkligen något speciellt!

Nåväl, utnyttjade min nyfunna ensamhet till att gå på en vandring i helt mitt eget tempo under eftermiddagen. Gick en stig som var lite längre (8 km totalt) och som var i princip helt otrafikerad, mötte bara två andra vandrare på hela eftermiddagen. Stigen ledde till ett vattenfall långt inne i skogen, med en liten tjärn nedanför som hade underbart svalt och härligt vatten. Det gick också om man var lite äventyrlig att klättra upp bredvid vattenfallet, och trots diverse närkontakt med taggiga växter tog jag mig upp.


Väntade dock med att bada vid vattenfallet utan fortsatte förbi det och kom till en helt övergiven och enslig strand just som tidvattnet var på väg in. Tog ett nakendopp och njöt av den häftiga friheten att vara helt ensam mitt i Borneos djungler! Har nog aldrig känt mig så långt ifrån civilisationen och andra människor som där och då, en oerhört mäktig känsla.


Har nog sällan varit så långt ifrån någon annan människa.

Klättrade sedan upp tillbaka i djungeln och svalkade mig äntligen i vattenfallsdammen (vattnet på stranden var typ badkarsvarmt, inte mycket svalka där) i sällskap med ett belgiskt par som var de enda två jag mötte på hela stigen. Gick sedan tillbaka på samma stig som jag kommit på, där landskapet alternerade mellan regnskogen och bergsryggarnas busklandskap.


Tillbaka på Park HQ lyckades jag med min sedvanliga tur lösa sovplats för natten, vilket hade kunnat bli ett problem då alla hostelbäddar var bokade. Trodde ett tag att jag skulle behöva ta sista båten tillbaka, men som genom ett trollslag uppenbarade sig en belgare vid namn Tony som vi träffat på takbaren i Kuching och erbjöd mig en sovplats i den trebäddarslodge han bokat, till samma pris som en hostelbädd till råga på allt! Det lönar sig verkligen att bekanta sig med folk. Hade en lugn eftermiddag där jag mestadels vilade i lodgen, men tog också en promenad längs stranden i solnedgången och klättrade på lite klippor:

Skippade nattpromenaden och gick och la mig tidigt; sov sen typ 11 timmar vilket nog var välbehövligt efter 2 ganska tuffa dagar. Vandringarna jag gjort var egentligen inte så fysiskt krävande, men hettan och luftfuktigheten gör att man svettas hinkvis och blir utmattad på nolltid. Tydligen har Borneo träffats av en riktig värmebölja, det är nästan så att jag saknar det svenska vädret. (Men bara nästan.)

Hursom, hade en härligt slö morgon där jag mest satt och läste i cafeterian fram till lunch. Gick sen på en sista 1,5 timme lång promenad på en av de få stigar jag inte vandrat, även denna ledde genom ball djungel till en liten strand. 


#barbröstadselfie

Vid tre på eftermiddagen tog jag båten tillbaka mot Kuching, denna gång genom ett mycket annorlunda högvattenlandskap. Bako National Park var verkligen sjukt häftigt, det kändes mer som regnskog och djungel “på riktigt” än något annat jag sett tidigare. Just ja, jag lyckads till slut se en av de svårfångade näsaporna på riktigt nära håll, då en av dem plötsligt satt uppflugen i ett träd bakom lodgen som jag delade med Tony. Självklart bestämde sig min telefon för att strula precis just då, så har inget bildbevis. Men så här ser de små gynnarna ut i alla fall, för er som undrar:


En kran som förpliktigar! (Bild från Google.)

Kom igår kväll tillbaka till Kuching och har sedan dess gjort mycket lite. Har mest skrotat runt, ätit god mat, tittat på stan, läst bok och lyssnat på podd. Kanske borde klargöra en grej också: har ju tidigare nämnt att planen var att träffa min kompis Sebastian här på Borneo efter att Adrian åkt hem, och faktum är att Sebbe i skrivande stund är här på ön. Det är bara det lilla problemet att han på grund av en kommunikationsmiss som mestadels var mitt fel befinner sig på typ rakt motsatta sidan av ön, i Balikpapan på den indonesiska sidan. Inga problem, tänkte vi först, tills vi insåg att Borneo är en ganska stor ö (världens tredje största) med ganska dåliga (för att inte säga helt värdelösa) kommunikationer tvärs över ön. Jag letade som en galning men hittade ingen lösning som var både någorlunda praktisk och hyfsat billig, vare sig med flyg, båt, buss eller någon kommunikation av dessa. Sjukt tråkigt att vara i samma hörn av världen och inte kunna ses, särskilt när Sebbe och jag från början hade tänkt resa ett mycket längre tag tillsammans. På grund av diverse omständigheter har våra överlappande planer blivit kortare och kortare tills de till slut blev inget alls, precis som i sagan om Mäster Skräddare (det bidde ingenting!). Nåväl, det kommer fler tillfällen att resa tillsammans, och om du läser det här Sebastian så önskar jag dig en helt förträfflig resa!

Så satt vi här med ännu ett mastodontinlägg! Kan dock säga något kort om min kommande sista resevecka (herregud vad det gått fort) innan jag skonar era ögon för den här gången. Flyger till Kuala Lumpur på torsdag, och min ursprungliga plan var att tillbringa dagarna fram tills dess på någon billig strandresort här i närheten. Har dock haft lite problem med att hitta ställen som inte kostar skjortan, och har dessutom fått reda på att det ska ösregna de kommande tre dagarna, så de planerna är nu högst osäkra. Men vi får se, ämnar ta det som det kommer och har några museer och sånt att besöka här i Kuching oavsett, så det lär nog inte gå någon nöd på mig.

Uppdaterar här när jag gjort något skrivvärdigt, kanske blir det från Kuala Lumpur eller kanske tidigare! Avslutat detta inlägg med lite bilder på dagens helt vidunderliga solnedgång över Sarawakfloden: 


Vem satte eld på himlen?

På återraljerande! ❤

Resesällskap!

Resesällskap!

Oj vad mycket svårare det var att hitta bloggtid när man reser tillsammans med någon! Det är sjukt najs att efter 2 månader ensam plötsligt vara med min bästa vän, det blir som en helt annan upplevelse!

Jag kom alltså fram till Singapore sent i torsdags kväll, och efter en lång tunnelbaneresa möttes jag kl 23 av Adrian vid stationen som ligger närmast hans college. Ett lika kärt återseende som alltid, vi ses ju sisådär en gång i halvåret men varje gång är det lika lätt att hitta tillbaka till samma kompisrutin!

Efter en kort promenad (som involverade en del klättrande över staket pga grindar som var stängda för natten…) kom vi fram till Yale-NUS och Adrians boende på 19:e våningen i en av skolans skyskrapor med studentrum.

I Adrians svit bodde två andra killar som hette David och Jon, och därtill fanns ett tomt rum som tidigare hade ockuperats av en utbytesstudent. Sjukt flyt för mig som fick sova i den bästa sängen jag sett på två månader! Knappt hade jag installerat mig i rummet innan det började rulla in diverse kompisar till Adrian, och helt oplanerat satt vi uppe till kl 2 och pratade politik och drog anekdoter. Enligt Adrian är detta ingen ovanlig företeelse, deras svit har blivit någon form av social hubb och det är ofta folk där och hänger.

Somnade sedan oerhört gott och sov till typ kl 11, definitivt en av de skönaste bäddar jag sovit i sen jag åkte hemifrån! Strax efter 12 mötte jag Adrian i matsalen och vi åt gratis (men väldigt bra) skollunch medan vi väntade ut ett ösregn som var typ det kraftigaste jag någonsin sett… Så är det att vara i tropikerna! När stormen bedarrat tog vi sedan tunnelbanan in till stan där vi promenerade runt lite i Chinatown och catchade upp på allt som hänt sen vi sågs sist, och jag påbörjade en reseberättelse som jag i skrivande stund ännu inte har avslutat… (Ni där hemma kan förbereda er på långdragna historier, alltså.) Så småningom kom vi fram till floden och Singapores väldigt nya och hippa hamnområde, krönt med denna vansinniga konstruktion till skyskrapa:


Är det en surfbräda? Är det en cricketgrind? Ingen vet?

Vi gick genom skyskrapan och kom fram till Gardens by the Bay, en stor trädgård med ett gäng gigantiska “artificiella träd” och dessutom två jättelika och tokhäftiga växthus.

“Träden” är alltså gigantiska stålkonstruktioner som håller på att täckas med klätterväxter.

Vi vandrade runt i växthusen ett tag och tittade på plantor från hela världen. Det första hade mestadels torrlevande växter från massvis av olika klimat, och det andra var en simulerad “cloud forest”, med luftfuktighet och syreinnehåll som efterliknade olika altituder. Sjukt ballt!!

Väl klara med växthusen vandrade vi tillbaka till Chinatown och åt traditionell singaporiansk mat på ett så kallat “hawker center”, vilket typ var som en matmarknad fast inomhus. Bland det vi åt märktes “carrot cake”, som vare sig var en kaka eller innehöll morötter, men var sjukt gott i alla fall!


Lovar att det var godare än det ser ut!

Efter middagen tog vi en taxi tillbaka till colleget och vilade upp oss lite innan vi mötte upp några av Adrians kompisar och gick ut på krogen. Sjukt bra kväll med sjukt trevlig människor, och vi var väl hemma sisådär halv fyra efter att ha hängt på två olika barer.

Dagen efter var vi av förklarliga skäl ganska sega, men lyckades ta oss in till stan vid tvåtiden för att gå på Singapores ArtScience Museum tillsammans med Adrians kompis Joan och en av hennes kompisar. Museet låg precis vid Marina Bay Sands (den knäppa jätteskyskrapan) och hade formen av en lotusblomma:


Som det hörs på namnet fokuserade museet på mötet mellan konst och vetenskap, och utställningen vi gick på bestod av en serie digitala installationer som nästan alla var interaktiva på något sätt och handlade om planeten, städer, natur och rymden. Många av installationerna riktade sig lika mycket till barn som till vuxna, och följaktligen delade vi vår tid på utställningen med ett gäng glada ungar. De två ballaste rummen var dels en oerhört vacker och obehaglig animation av ett stigande hav som långsamt svalde en grupp öar (för att illustrera den globala uppvärmningens effekter), och ett rum fyllt av 170 000 hängande LED-lampor som blinkade och lyste i mönster för att illustrera stjärnor, galaxer och planeter. Ascoolt!


Tänk er en gigantisk tredimensionell skärm som man kunde gå runt inuti.

Efter museet tog Adrian och jag en gratis hisstur upp till toppen av knasskyskrapan i solnedgången. Tyvärr var det väldigt disigt så man såg inte jättelångt, och jag glömde dessutom ta bilder… Men häftigt var det! Sen åt vi riktigt schyssta dumplings på en restaurang i skyskrapan, och åkte sedan tillbaka hem till skolan. Kvällen var Adrian sedan tvungen att lägga på att plugga, men jag hängde med hans kompisar på ett litet teparty på en balkong. Snällt nog kom han och hämtade mig när plugget var klart, jag hade aldrig hittat tillbaka annars… Under dagarna i Singapore kopplade jag liksom bort all form av planering och orientering, och njöt bara av att hänga med någon som hade koll och visste vad vi skulle göra!

Söndagen gick sedan mestadels åt till att packa, för Adrian skulle lämna sitt rum för sommaren och få ett nytt till nästa termin. Jag hjälpte till med det jag kunde och passade på att göra lite research inför våra dagar på Borneo. Packning är ju sånt där som alltid tar tre gånger så lång tid som man tror, så vi höll på långt in på natten och kom inte i säng förrän efter fyra… Men det var faktiskt skönt med en ganska lugn sista dag i Singapore!

I måndags morse gick vi sedan upp vid åttatiden efter alldeles för få timmars sömn och begav oss med våra väskor till flygplatsen. En kort och sömnig flygresa senare var vi i Kuching på malaysiska Borneo, för fem dagar på den mest tropiska av tropiska öar!

Kuching ligger på Borneos nordvästra spets och är huvudstad i Sarawak, en av de två malaysiska delstaterna på Borneo. Staden ligger vid Sarawakfloden och efter en tupplur på vandrarhemmet tog vi en promenad längs den riktigt schyssta strandpromenaden.


Efter en middag på färsk fisk och räkor (galet gott) och en öl på hotellets takbar gick vi sen och la oss tidigt för att ta igen lite sömn, mycket välbehövligt efter en tidig morgon och en lång resdag. Sov till kvart i tio och hann precis upp till hotellfrukosten, och därefter sov Adrian lite till och jag bokade mina biljetter till Kuala Lumpur nästa vecka.


Justeja, här var måndagens fiskmiddag!

Större delen av dagen lade vi sen på en av de kanske största anledningarna att besöka Borneo: titta på orangutanger! Bara 45 minuter från Kuching ligger ett reservat där omhändertagna orangutanger bor, och för det löjligt billiga priset av 50 ringgit (typ 100 kr) fick vi en skjuts dit och tillbaka samt inträde till parken. Och oj vad det var värt det!!

Orangutangerna lever halvvilda i reservatet, men två gånger om dagen får de mat på inpräglade matplatser, och vi kom dit precis lagom till en matutplacering. Man kunde komma som närmast kanske 30 meter ifrån orangutangerna, och vi tittade på dem en lång stund medan de åt och klättrade i rep och träd. Det var en helt fantastisk upplevelse att se dessa magnifika djur som är våra nära släktingar, bara sättet de klättrade helt fritt med både fötter och händer var helt trollbindande.


Totalt såg vi sex stycken apor, däribland en mamma med sin unge och dessutom Ritchie, parkens alfahanne som var groteskt stor och vägde nätta 140 kg:


Sicken akrobatik!

Man blir full av vördnad för naturen av att se dessa intelligenta och vackra djur, och för mig var det här verkligen en dröm som gick i uppfyllelse! Vi stannade i parken tills alla aporna hade ätit klart och försvann in i skogen igen, och åkte in mot stan igen lagom tills att parken stängde.

Igår kväll tog vi så en båttur på floden i solnedgången och åt typisk mat från Borneo på en mysig liten restaurang, innan vi gick upp till hotellets utmärkta takbar. Där träffade vi ett gäng norska tjejer och ett gäng brittiska killar som vi raskt socialiserade med (mina sociala backpackerinstinkter kickade in direkt), och vi hade en riktigt trevlig kväll som avslutades med klassisk nattmat på McDonalds :)))


Vad vore livet utan båtar?

Nu idag så håller Adrian i skrivande stund på med en sista distanstenta, och jag har i väntan på honom shoppat badbyxor och bloggat. Förhoppningsvis hinner vi med sista bussen i eftermiddag till Bako National Park, men annars blir det en kväll till i Kuching och första bussen dit imorgon. Adrian åker hem på fredag så tanken är att vi oavsett hur det blir hänger i nationalparken fram tills dess, och sen får jag se vad jag hittar på! Förhoppningsvis hittar jag wifi någonstans så att jag kan uppdatera mina kära bloggläsare om vad som händer.

På återknappande!