På ett hostel i Lima, kl 21 på kvällen. Ensam! 

Så har till slut mina, Martins och Sofias resdagar tillsammans nått vägs ände! Mina kära kamrater åkte till flygplatsen tidigt som tusan i morse för att flyga hemåt, och jag är ensam kvar i Perus huvudstad. Det känns konstigt och ensamt (och oplanerat, fram hit hade vi en väldigt utstakad väg men nu har jag ännu inte bestämt mig vad jag ska göra), men också spännande! Ni kommer förstås få höra vidare om mina äventyr i ensamhet så småningom, men till och börja med måste jag ju berätta om det sista jag hann göra i sällskap med de andra: Titicacasjön, Cusco och framför allt Machu Picchu! 

Vi åkte alltså från La Paz med bussen tidigt på morgonen i tisdags förra veckan, och efter cirka fyra timmars färd var vi framme vid Titicacasjön! Denna sjö på typ 3400 meters höjd som är ungefär lika stor som Vänern (tror jag), och ligger omgiven av höga berg. Redan från bussen fick man riktigt schyssta vyer över sjön, och så småningom kom vi fram till ett ställe där man var tvungen att korsa sjön för att komma vidare:

Så himla coolt med en gigantisk sjö mitt bland bergen! 

Bussen fick åka sin egen flotte medan vi åkte båt! 

Från överfarten. Sjön sög verkligen tag i en! 

Efter att ha åkt över det lilla sundet kom vi strax fram till den lilla staden Copacabana (som alltså delar namn med Rios berömda strand). Här hade vi nu 6-7 timmar innan bussen vidare mot Cusco gick på kvällen. Dessa valde vi (efter visst krångel med en shady biljettförsäljare) att lägga på en båttur ut till en ö som hette Isla del Sol och låg typ mitt i sjön, en timmes färd från Copacabana. Vi gjorde två stopp på ön, det första på en del med trappor upp på ön som var väldigt brant, vilket innebar en fantastisk utsikt över sjön:

Långa trappor var det… 

…men belöningen var fantastiska vyer som denna! 

Efter drygt en timme på första stoppet åkte vi vidare en kort liten bit till en annan del av ön där det fanns inkaruiner. Titicacasjön tros vara där inkakulturen hade sitt ursprung (i inkafolkets legender kom den första inkahärskaren, Manco Capac, upp ur sjön och ledde folket på en vandring), och här var en gammal ruin som vi gick runt i. På den här delen av båtturen träffade vi också på en annan svensk: en tjej som hette Lina och var ute och backpackade själv i fyra månader. Alltid kul att träffa andra svenskar och kul att utbyta erfarenheter! 

Martin och Sofia fick förklara min klättermani för Lina. 

Därefter gick färden tillbaka till Copacabana, där vi sa adjö till Lina (som skulle stanna en natt till), köpte mat på en restaurang och sen satte vi oss på bussen till Cusco. Själva bussresan var i vanlig ordning inte så mycket att orda om (förutom att de peruanska gränsvakter var misstänksammast hittills mot Sofias provisoriska pass), och vid sextiden på morgonen kom vi fram till ett regnigt Cusco! Nu hade vi alltså gjort samma resa som Manco Capac en gång gjorde, och här nått inkarikets gamla huvudstad, full av historia och även en populär bas för utflykter till Perus överlägset mest populära turistmål: Machu Picchu! 

Vi tog taxi till det hostel som vi denna gång varit smarta nog att förboka, och efter att ha sovit ett par timmar begav vi oss ut på stan för att leta upp en resebyrå som anordnade en Machu Picchu-tur. Vi insåg rätt snart att den klassiska vandringen kring inkaleden nog inte var att tänka på: dels var det ganska tajt med platser eftersom vi inte hade bokat innan, men framför allt var det ohyggligt dyrt (450 dollar för fyra dagar!). Vi nöjde oss istället efter lite efterforskningar med något som de kallade “Inca jungle trail”, som kostade hälften så mycket men ändå innehöll en del vandring och lite annat kul som downhillcykling och zipline! 

Cusco var fint! 

Resten av dagen lades på lite trekkingförberedelser: köpa regnkläder och snacks, packa om väskorna (att bära på alla 13 kilo under trekken kändes inte så najs) och sedan en ganska tidig kväll i säng för att orka upp morgonen efter. 

Morgonen efter vaknade vi strax innan sju, hängde på låset till hotellfrukosten och blev upplockade av en minibuss från resebyrån vid typ halv åtta. Nu väntade en kanske tre timmar lång bussresa upp till ett bergspass på typ 3800 meters höjd. Högst upp i passet var bergen helt inneslutna i moln, och när vi klev ur bussen möttes vi av ett strilande duggregn. Varför klev vi av bussen mitt i det regniga bergspasset undrar ni? Jo, för att cykla mountainbike nerför berget förstås! 

Vi snörade på oss varsin cykelmundering som synes ovan, valde en cykel och sen bar det av nerför berget! Hela vägen var på asfalterade serpentinvägar så det var inte så galet som man skulle kunna tro, men kul som attan var det! Det var nerför hela tiden i stort sett två timmar så man behövde knappt trampa men fick ändå upp rätt bra fart! Dessutom hade man hela tiden fantastiskt bra utsikt över floddalen som vi så småningom skulle ner i:

Var ju tvungen att ta en utsiktsselfie. 

Ännu ett sagolandskap! 

Efter cirka två timmars cykling hade vi tagit oss drygt 2000 höjdmeter ner och var framme i den lilla byn Santa Maria, där vi skulle spendera natten. Trötta och blöta om fötterna (vägen vi cyklat på korsade vid upprepade tillfällen små floder och bäckar) åt vi lunch och tog sen en eftermiddagslur. Efter denna gick vi ut och utforskade den lilla byn, en promenad som slutade med en sån där härligt unik backpackingupplevelse: en barfotafotbollsmatch på en asfaltsplan med cirka alla byns barn! Vi spelade tills solen helt hade gått ner och det var för mörkt att fortsätta, fick blåsor under fötterna (jättesmart inför morgondagens vandring) och hade svinkul! Med oss och spelade var också två andra från vår vandringsgrupp på nio personer en amerikan vid namn Justin och en fransos som hette Olivier. De var trevliga, och framför allt Olivier lärde vi känna riktigt bra under trekken! 

Nästa dag vaknade vi i ottan, tejpade om våra trasiga fötter (Martin var klart värst däran med en jätteblåsa mitt i trampdynan) och fick sedan vid frukosten träffa vår guide för tre dagars vandring: en kort kille vid namn Gustavo som började varje mening med “it’s da”. Citat från morgonens briefing: “It’s da walk, eight hours! It’s da first 3 hours up, then it’s da lunch, then it’s da monkey house…” osv. Kanske elakt att göra sig lustig över någon annans engelska, men vi höll i alla fall god min, och hade väldigt trevligt med Gustavo hela trekken! 

Efter frukost började vi då dagens långa vandring! Som Gustavo berättat var den 8 timmar lång och mycket gick uppför, men först var det faktiskt ganska platt medan vi följde den vilt forsande Urubambafloden:

Lagom lerigt efter regn dagen innan. 

Det forsade verkligen helt galet! Fick senare höra av Gustavo att vattnet var brunt pga alla regnen i bergen som släpar med sig lera och grus. 

Snart började det dock bära uppåt, och vi kom efter någon timme till den “riktiga” inkaleden som snirklade sig upp på bergskedjan. Det här var alltså inkarikets motorvägar, där både transport av människor och varor samt kommunikation med löpare skedde. Häftigt att återigen då i inkornas fotspår! Vi klättrade ständigt uppåt, förbi både plantager med kokablad (helt lagligt i Peru) och små rastställen där vi fick smaka både choklad och inca tequila och hälsa på otroligt söta apor:

Riktigt brant ner på sidan! 

Fick en apkompis! Det här var en av de bättre behandlade aporna som ändå fick springa rätt fritt, en annan av de vi såg var helt hemskt fastkedjad och det hela kändes mycket olustigt.

Innan lunch kom vi till den allra högsta punkten på inkaleden, där floden plötsligt var 700 meter nedanför oss, med ett schysst stup rakt ner: 

Det här var bara en försmak. 

Squad goals förstås. 

Martin fick gratis terapi för sin höjdskräck! 

“Om jag hoppade nu skulle jag nog dö…”

Lite klättring med stup på båda sidor piggar alltid upp! 

Efter denna höjdpunkt (hehe) bar det återigen neråt hela vägen ner till Urubambafloden igen. Där åt vi lunch på en liten restaurang innan vi fortsatte gå, och snart kom vi fram till en hängbro där vi återigen behövde korsa floden:

Bron kändes i alla fall hyfsat säker, trots några saknade plankor här och där… 

Elliot, en australiensare som var i vår lilla grupp. 

Sofia slog nog rekord i balla ställen att stå på händer på! 

Väl över floden gick vi vidare en bit genom steniga landskap precis vid stranden (otroligt vackert), innan vi kom fram till nästa ställe där vi behövde korsa, den här gången med linbana! 

Man fick påminna sig själv ibland om att njuta av dessa otroliga landskap. 

Mina och Martins ben dinglar under den snabba överfarten! 

Gustavo hade en lagom kaxig position under färden. 

På andra sidan linbanan låg en tunnel genom berget, och denna gick vi genom för att sedan bara gå en kort bit till innan vi kom fram till dagens belöning, ett gäng varma källor att bada i. Där kopplade vi av i drygt en timme, och därefter kunde man välja att gå eller åka buss upp den sista lilla biten till Santa Teresa, byn där vi skulle tillbringa natten. Endast Olivier, Elliot och jag var galna nog att göra detta (att åka buss upp kändes som fusk tyckte vi!) och vi belönades med en cool vandring i nästan kolmörker som bara tog en halvtimme. 

I Santa Teresa åt vi middag och hade någon slags improviserad fest med bara vår lilla grupp på nio personer (som förutom oss tre och tidigare nämnda Olivier, Justin och Elliot bestod av två tyskar som hette Olli och Tim och en spanjor som kallades Fran). Gustavo var väldigt glad i att vi skulle dricka inca tequila, men M, S och jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på att mer vandring väntade dagen efter. Samma sak kan nog inte riktigt sägas om resten av vår grupp, som tydligen hade kommit in i vårt rum vid tvåtiden på natten och spelat musik (fick höra om detta dagen efter då jag sov igenom hela grejen?? Kanske inte är så konstigt att jag sover igenom mina alarm hemma…). 

Ett glatt gäng vid middagen! 

Morgonen efter åkte vi efter frukost iväg för att göra turens andra lilla extremsportsaktivitet: ziplining! Tvärs över flodravinen hade det spänts upp flera hundra meter långa vajrar, och fyra gånger fick vi flyga över floden i världens fart! Askul och sjukt hisnande i magen! Hade inte mobilen med mig så tog inga egna bilder, men här kommer några som jag fick skickade till mig från de andra:

Justin fick åka uppochner! 

Tvärs över dit åkte vi! 

Tim kommer farande. 

Efter ziplinen tog vi buss till en plats som hette Hidroelectrica där vi åt lunch innan vi påbörjade den sista biten av vandringen: längs tågspåren fram till staden Aguas Calientes som ligger precis under Machu Picchu. 

Här fick vi också vår första lilla glimt av inkaindianernas berömda stad, i form av en liten bit av en byggnad som syntes nerifrån dalen:

Ser ni den lilla byggnaden två små fönstren mitt i dalen mellan de två topparna? 

På spåret som vi vandrade vid kom det titt som tätt tåg åkande, och då fick man se upp och stiga åt sidan:

Trots detta var det en ganska angenäm vandring, och efter typ 2,5 timme kom vi fram till Aguas Calientes. Staden/byn var full av restauranger och hotell (världens turisthubb för Machu Picchu förstås) och låg väldigt häftigt precis vid floden. 

Lagom trötta efter två tuffa dagar. 

I Aguas Calientes tog vi in på hostel, åt farvälmiddag för Gustavo som inte skulle med upp till Machu Picchu, och gick sen och la oss tidigt då vi skulle klättra upp till Machu Picchu innan soluppgången följande dag. Det får ni dock läsa om i ett senare inlägg (kanske redan imorgon, har ju mycket tid nu när jag är ensam), för detta börjar bli väldigt långt och jag börjar bli väldigt trött… Så ni får ge er till tåls för berättelsen om inkastaden! 

På återbloggande :-*

Advertisements

One thought on “I inkans fotspår

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s