Det fantastiska ökenäventyret, del 1.

Det fantastiska ökenäventyret, del 1.

Lobbyn på ett hostel i Cusco, Peru. 21.45 peruansk tid. 

Hej hallå bloggen! Jäklar i mig vad det hänt saker sen sist! Sen senaste inlägget slutade har vi varit i tre olika länder och upplevt en hel massa saker, men vi tar i vanlig ordning vid där vi slutade sist.

Tidigt på morgonen i torsdags förra veckan (den 16:e) alltså landade vi efter en kort flygresa följt av en timme buss i San Pedro de Atacama, en liten håla till turistort i norra Chile som i princip bara fungerar som avstampsplats för folk som ska på diverse äventyr i öknen, och så även för oss! Trots detta var San Pedro ganska charmigt i all sin turistighet, och vi hade en ganska angenäm och lugn dag som mest gick ut på att boka vår ökenfärd, köpa snacks och chilla på hostelet. 

Hostelrummet hade stråtak! 

Trots ett litet strömavbrott och ett ösregn lyckades vi laga egen middag, och gick och la oss nöjda, mätta och otroligt trötta. 

Dagen efter gick vi upp strax innan sju för att hinna äta egengjord frukost innan vi vid kvart i åtta blev upplockade av en minibuss som skulle ta oss den första biten på vårt äventyr in i Atacamaöknen. Det vi hade bokat var alltså en tur på tre dagar och två nätter genom natur som måste kvala in bland världens mest spektakulära, och första etappen gick med minibussen till den chilenska gränskontrollen. 

…där vi fick vänta i drygt 2 timmar pga att gränskontrollen av någon outgrundlig anledning var stängd. Vi hann i alla fall äta ordentlig frukost och bekanta oss med de andra i vår buss: en finne vid namn Onni, ett tyskt par som hette Julia och Georg samt två franska tjejer som hette Anastasia och Nathalie. Dessutom hade vi riktigt schysst utsikt över bergen som vi snart skulle åka över:

En vy av vad som komma skulle! 

Bortsett från en liten passpanik när gränskontrollen väl öppnade (Martins pass hade hamnat i hans hörlurspåse vilket tog oss läskigt länge att klura ut. Vi har haft nog med passproblem liksom!) så gick passagen bra, och vid typ halv elva-tiden åkte vi upp i bergen mot Bolivia! 

Vägen upp var fylld med vyer som dessa: höga knölar till berg som var helt snötäckta! 

Efter kanske en timmes färd kom vi då till den faktiska bolivianska gränsen! Denna låg på den nätta höjden av 5000 meter (höjdrekord för oss alla tre!)  och vi frös något väldigt i våra allt för tunna kläder! 

Martin, Sofia och vår finske vän Onni! 

Här bytte vi vår minibuss mot jeepar för att klara den tuffa terrängen, och vi hamnade i samma bil som Onni och de två fransyskorna. Vår förare var en glad boliviansk kille som knappt pratade ett ord engelska (jag som enda övriga spansktalande i bilen fick tolka så gott jag kunde i tre dagar) och loopade dålig latinamerikansk pop varje minut vi satt i bilen… Men trots detta tog han med oss på en helt vidunderlig tur genom nationalparkens helt sjukt mäktiga natur. Nu väntade tre dagar av den ena naturupplevelsen efter den andra, och så här i efterhand är det sjukt svårt att ens försöka sortera bland alla underbara minnen! Här följer i alla fall ett försök:

Resan såg i stort sett ut så att vi åkte jeep i runt en halvtimme, stannade i 15-45 minuter och tittade på något, och sedan vidare till nästa naturunder, med längre stopp för lunch och för middag och sömn på kvällen. 

Det första vi kom till efter gränsen var två laguner med grunt vatten på ~4800 meters höjd, med snöklädda toppar i bakgrunden.

Den första var den vita lagunen, som Martin beskådar här. 

Därefter var det den gröna lagunen, som jag nog tyckte var mer turkos,  men ändå ack så vacker. 

Vid båda dessa stannade vi i cirkus en halvtimme och beundrade samt tog mängder av bilder, och nöp oss i armen för att fatta att allt var på riktigt. Därefter fortsatte vi till en samling varma källor vid ännu en lagun, där vi badade i typ 38-gradigt vatten och sen åt lunch med utsikt över lagunen. 

A lunch with a view! 

Vid det här laget började man plötsligt känna av höjden ännu mer, vi befann oss oss fortfarande på 4500 meter och bara den lilla promenaden upp till lunchrestaurangen var plötsligt otroligt jobbig för konditionen. Sen är det där med höjdsjuka väldigt individuellt, och jag hade den äckliga turen att knappt bli påverkad alls förutom i konditionsväg, medan Martin och Sofia hade mycket större problem med huvudvärk och yrsel. För att lindra höjdsjukan kunde man tugga kokablad (faktiskt helt naturligt och lagligt!), något som faktiskt hjälpte och piggade upp. 

Efter lunchen gick färden vidare, först förbi några gejsrar och gasbubblande pölar. Här slog vi vårt höjdrekord igen, 5100 meter över havet! 

Man kanske ser på M och S att det var ganska kallt? Ångan där bakom är desto varmare!

Från gejsrarna åkte vi vidare till dagens kanske mäktigaste destination: La Laguna Colorada, den färgade lagunen, som uppifrån såg ut som en regnbåge: 

Avd. “saker som är svåra att fånga på bild”. 

Väl nere vid lagunen fick den en mer röd färg, och plötsligt såg vi att den dessutom var full av massvis av rosa små prickar, prickar som visade sig vara tusentals flamingos!! Där uppe på över 4000 meters höjd, mitt i ett i stort sett obevuxet ökenlandskap, levde alltså flera tusen flamingofåglar i en grund lagun som hade en färg som verkade höra hemma på en annan planet. Vare sig ord eller bild kan göra den upplevelsen rättvisa, men här kommer i alla fall några foton som försöker:

Ser ni fåglarna? 

Vi fick dem att flyga! 

Nog den bästa bilden jag fick på lagunens färg! 

Helt mätta i huvudet (och rejält frusna pga en bitande vind) satte vi oss sen i jeepen igen och åkte till dagens sista anhalt: den lilla byn Villa del Mar där vi skulle äta middag och sova, 3900 meter över havet. På hostelet samlades folk från flera jeepar som åkte genom nationalparken, och kvällen förflöt med god middag, fotboll på den lilla gårdsplanen med två små flickor från byn och stjärnskådning på en stjärnhimmel proppfull av stjärnor som jag aldrig sett förut (fast några bekantingar som Orion dök faktiskt upp!). Sen hade i alla fall jag en otroligt skön natts sömn trots kylan (Martin och Sofia vaknade med hjärtklappning pga höjdsjuka och sov tyvärr inte alls lika bra), innan vi vaknade nästa morgon till mer äventyr. 

Så här såg det lilla gästhuset ut. 

Dagen efter fortsatte som den förra slutat: den ena naturupplevelsen efter den andra. Första stoppet var en stenskog med vulkaniska stenformationer som bildade häftiga former och dessutom var väldigt klättervänliga:

Cool kille med cool bakgrund. 

Den här väggen fick klätterdjävulen att flyga i mig… 

…och efter en inte alltför svår klättring var jag uppe! 

Där uppe var det grym utsikt… 



…och där nere var de andra :))) 

Från dessa stenformationer åkte vi vidare till en annan formation som stod ensam mitt på slätten, och som dessutom var omgiven av massa lamor! 

Ni kanske har fattat vid det här laget att Martin är en linslus? 

…som sagt. 

Efter lamastenen väntade ytterligare stenlabyrinter, dessa med balla hål i:

Onni hittade en schysst viloplats. 

Stenen till höger visade sig vara sjukt klättervänlig… 

…så jag kunde förstås inte låta bli. Utsikten var najs! 

Efter detta åkte vi vidare via ännu en lagun där massa lamor betade:

De små var SÅ söta. 

Därefter kom vi till ännu en asball plats: La Laguna Negra, den svarta lagunen. För att komma dit var vi tvungna att gå bredvid någon form av flodutlopp som mitt i öknen kryllade av utstickande grönt liv:

Otroligt kontrast mot allt annat i öknen! 

Väl framme vid lagunen bjöds vi på en helt otrolig utsikt över dels lagunen själv men kanske framför allt över stenslätten bakom den:

Sofias tur att hitta en skön sittplats! 

Kolla på stenarna i bakgrunden! De är liksom så många och i såna många olika mönster att det nästan inte går att fästa blicken på dem. Helt sjukt. 

Ett grönt band mitt i allt det steniga. 

Efter den svarta lagunen åt vi lunch och kämpade mot solbränna och huvudvärk, innan vi åkte vidare mot dagens sista naturupplevelse: Anacondafloden i sin ravin. Någon gång i tiden måste den ha varit en ganska stor flod som karvade ut den kanske 2-300 meter djupa ravin den rann i, men nu var den ett betydligt mindre flöde som slingrade sig fram på ravinens botten: 

Inte alls läskigt att dingla med benen där! 

Fotocredd till vår tyska medresenär och kompis Julia!

Efter ravinen lämnade vi faktiskt nationalparken där vi upplevt allt detta, och efter 2 timmars bilfärd (med stopp i en liten gruvby) kom vi så till den lilla staden Uyuni där vi skulle tillbringa natten. En sista sak hann vi dock med innan vi åkte till hostelet inne i stan: att stanna i solnedgången och titta på tågkyrkogården som fanns precis utanför stan. Denna var en kvarleva från när gruvindustrin här var mycket större och Uyuni hade en tågfabrik. Tågen får fortfarande till Uyuni men inte alls i lika stor utsträckning, så utanför stan stod dessa rostiga och vackra gamla tågskelett. 


Selfiegudarna måste ju få sitt. 



Squad goals!

Maken till fotoljus får man leta länge efter. 

En balansgång ut i oändligheten. 

Vilket avslut på en magnifik dag! Från naturromantik till industridito, och det var med nöjda leenden som vi kom till Uyuni, åt middag, duschade och sen fick välbehövlig sömn på ett hostel i stan. 

Här måste jag faktiskt bryta i min berättelse och spara saltöknen till nästa inlägg, för det börjar i vanlig ordning bli ett väldigt långt inlägg och klockan har krupit över midnatt här i Cusco. Ska dessutom upp imorrn för vidare äventyr (närmare bestämt 4 dagars trek till Machu Picchu!!) så stannar här för både min och er skull. Lovar att skriva och dela bilder från saltöknen så snart jag kan, och förstås om alla våra senare äventyr! 

Tills dess, 

/Filip

Advertisements

Vals i Valparaiso 

Vals i Valparaiso 

Hej igen! Här kommer ett sent omsider uppladdat inlägg om våra äventyr i Valparaiso och Santiago! 

Vi kom till Valparaiso med bussen från Mendoza i lördags (alltså den 11:e), och möttes av en pittoresk, backig och för dagen väldigt blåsig stad. Men otroligt vackert och mysigt! Valparaiso började som bara en hamn till Santiago men som alltid när det påbörjas handel och aktivitet på en plats så växer det upp ett samhälle runtomkring, och i Valparaiso har detta blivit till en oordnad, kaotisk, punkig och oerhört vacker stad som klättrar på kullarna och hyser 300 000 människor och 100 000 (!) gatuhundar. 

En gullis och en fin stad i bakgrunden. (Notera också Martins tacky tröja som han köpte för att ersätta den som försvann med väskan!) 

Så himla fint! 

Vi la vår första dag i Valpo på att äta god mat nere vid stranden, ta ovanstående snygga bilder i solnedgången och sen klättra upp för trappan igen till kullen där vårt hostel låg för att där äta barbecuemiddag. Trevligt samkväm på innergården som sedan utmynnade i världens party på gatan utanför hostelet då de inhyrda konstnärerna precis hade blivit klara med den väggmålning som nu prydde hostelets yttervägg! 

En av konstnärerna lägger sista handen vid målningen. 

Så här snygg var målningen i sin helhet! 

Valparaiso är ett av gatukonstens absoluta meckan, med dels graffiti men framför allt assnygga väggmålningar överallt i hela stan. Men mer om detta senare! Världens drag på gatan var det hursomhelst, med otroligt bra livemusik i form av ett litet band bestående av litet trumset, gitarr, sopransax och trumpet! Asnajs och supertrevligt häng med massa andra backpackers. 

Dagen efter gick vi upp hyfsat tidigt för att gå en gratis guidad tur genom stan! Vi hade en supergullig guide som hette Álvaro och han tog oss upp och ner för stadens kullar, dels med trappor men också med jättefina gamla hissar, vissa över 100 år gamla! 

Álvaro till vänster, hissen till höger. 

Turens höjdpunkter inkluderade förstås många av Valparaisos otroligt mysiga barrios (stadsdelar) och deras vackra gränder, många schysta vyer över stan och förstås mycket snygg street art:

Även tsunami-utrymningsskyltar fanns! 

Vacker stad!

Me ‘n street art

Där ser man den numera ganska lilla hamnen (mindre än tex Göteborgs hamn). 

Guideturen slutade nere i hamnen, så då passade vi på att ta en liten båttur för att se staden från vattnet och dessutom spana på lite sjölejon! 

Den som inte har flytväst måste vara korkad! 

Här ser man bra hur staden är byggd på olika kullar! 

Varför säger man stolt som en tupp när det borde heta stolt som ett sjölejon? 

Efter båtturen promenerade vi upp i stan igen med målet att hitta en restaurang med schysst utsikt där vi kunde käka lunch. Dessa förhoppningar kom dock på skam på grund av ett strömavbrott i hela stan förorsakat av en gigantisk skogsbrand! 

Helt vansinnig rökplym. 

Istället fick vi söka oss ner igen och hittade som tur var ett ställe vi gått förbi tidigare som sålde empanadas (fyllda och friterade brödknyten) och som lagade dessa med gasspis. Mätta och glada vände vi därefter hem till hostelet för att vila, innan vi gick ut och åt en riktigt najs och inte fasligt dyr middag på en mysig restaurang. 

Fett god tonfisk/biff/stenbit! 

Dagen efter var vår sista i Valparaiso, och vi utnyttjade den genom att vara uppe med tuppen och äta mysig frukost på ett café vi gått förbi dagen innan. Man blir lite trött efter ett tag på den klassiska hostelfrukosten som här består av vitt bröd, smör, sylt och kolakräm, så det var najs med omväxling! 

Efter vår lilla frukost gick vi ner till samma torg där vi påbörjade stadsturen dagen innan för att nu göra ytterligare en gratistur, men denna gång med fokus på gatukonsten! Vår guide denna gång var en ganska irriterande kille som hette Diego, som pratade en skrikig amerikansk engelska och var väldigt övertygad om hur bra han själv var, men han kunde i alla fall mycket om gatukonsten! Han berättade om hur den hade växt fram i Valparaiso, hur reglerna för var man fick måla såg ut och förstås en massa om de grupper och kollektiv som hade målat de saker vi såg. Här följer ett litet axplock:

Mycket Van Gogh-inspiration i denna. 

Gruppen som hade målat den här hette “Un Color Distinto” och var enligt Diego bland de hetaste grupperna just nu, vilket märktes för deras målningar var överallt! 

Den här var målad med asball prickteknik a la impressionismen. 

En av de ballaste muralerna tyckte jag! 

Efter avslutad gatukonsttur åt vi lunch på ett mysigt litet café och strövade sedan runt i staden innan vi klättrade upp för trappan till hostelet en sista gång, hämtade väskorna och tog sen en taxi till busstationen. Det smärtade lite att säga adjö till Valparaiso, definitivt en av de häftigaste städer jag varit i och ett sånt där ställe där man bara kan stanna hur länge som helst! Men Santiago och vårt småtajta schema kallade, så vidare blev det! 

Bussen till Santiago tog bara 1,5 timme, och nu väntade 2,5 softa dagar i Chiles huvudstad. Efter alla intryck i Valparaiso fick Santiago bli en lite lugnare episod, med välbehövlig vila och lite fix med allt möjligt.

Vårt hostel låg mitt i Bella Vista som är Santiagos mest bar- och restaurangtäta område, så det blev flera bra middagar och ett par najs utekvällar. 

Gullig Sofia med våra najsiga middagsutsikt första kvällen. 

Förutom att äta och dricka gott så hann vi med att tvätta kläder, shoppa lite nödvändigheter och förstås sightseea lite! Santiago var ganska mysigt men inte alls lika unikt och häftigt som Valparaiso. Men mysiga promenader var det ändå! 


Lagom stor flagga. 

Presidentpalatset, där den socialistiska presidenten Salvador Allende en gång tog sitt liv precis innan de kuppande militärerna stormade in. Vila i frid! 

Sist eftermiddagen/kvällen åkte vi bergbana upp på Cerro San Cristobal, en kulle i närheten av där vi bodde med en Mariastaty på toppen och sjukt bra utsikt över hela staden. Det är något visst med att se städer ovanifrån!! 

Drömmigt vackert! 

Selfiegudarna fick förstås sitt! 

Asnajs bergbana! 

Med detta och en sista middag tog vi sedan farväl till Santiago! Vi återvände till hostelet för att sova ett par timmar innan vi tog en taxi till flygplatsen för att flyga till San Pedro i norra Chile. Där var startpunkten på vårt ökenäventyr som vi i skrivande stund är mitt uppe i, men det får ni höra mer om (och se massa bilder på) en annan gång! 

På ökenbloggande, 

/Filip