April april! (Och en lite försenad Machu Picchu-berättelse)

April april! (Och en lite försenad Machu Picchu-berättelse)

First things first: JAG ÄR HEMMA! Där blev ni allt lurade va? Jag är inte alls i Lima som jag skrev i mitt förra inlägg, utan kom hem redan i fredags med samma flyg som Sofia och Martin. Vad var då anledningen till denna lilla charad? Jo, så här var det:

Min kära mor fyllde 50 igår och i lördags hade hon sin stora 50-årsfest på Odinsborg i Uppsala, en fest som jag till min och (framförallt) hennes stora besvikelse skulle missa. När då idén att åka hem tidigare pga sinande pengar dök upp i mitt huvud för ett par veckor sedan (tror jag bestämde mig i San Pedro och bokade i Uyuni) så insåg jag att detta hemåkande skulle bli så mycket roligare om jag tajmade det så att jag hann hem till mammas 50-årsfest och då höll det hemligt så att jag kunde överraska henne ordentligt. Resultatet ser ni nedan:

Har aldrig sett mamma reagera så förut!

Det hade som ni förstår inte kunnat gå bättre! Mamma anade absolut ingenting, och blev superglad! Själva festen var sen väldigt lyckad, med god mat, bra liveband och fina tal (syskonen och jag hann till och med öva in ett litet musiknummer med text till mamma).

Snapchat-712201259

Kunde geotagga Stockholm i Uppsala??

Det är som vanligt både skönt och konstigt att vara hemma. Har hunnit gå på fotbollspremiär (tyvärr med tråkigt resultat men med trevligt sällskap i Martin och Lumpan x3) men annars mest tagit det lugnt, packat upp, mekat cykel och kontaktat gamla arbetsgivare om jobb under våren. Nu är det tillbaka till vardagslunken igen för ett par sista månader av “sabbatsår”, för i höst är det KTH som gäller! Även om denna resa blev lite kortare än tänkt (och jag vill absolut tillbaka till Sydamerika någon gång) så känner jag mig ändå lite smått klar med resande för denna period i mitt liv, och väldigt redo att börja högskolan!

Men nu ska jag inte tråka ut er mer med historier om mitt mundana hemmaliv, här kommer en liten krönika om de allra sista dagarna av resan innan vi åkte hem:

Tidigt som fasen på morgonen på trekkens fjärde och sista dag gick vi upp för att ta oss upp till Machu Picchu i gryningen. Martin och jag och de andra i vår grupp gick de typ 1400 trappstegen upp, men Sofia hade den otroliga oturen att få feber kvällen innan så för att inte äventyra sin hälsa mer än nödvändigt tog hon bussen upp (inget man gjorde frivilligt då den var orimligt dyr).

Martin och jag och de andra började med att gå tillbaka cirka 20 minuter i våra fotspår från gårdagen, tills vi kom till bron över Urubambafloden strax efter 5 när den öppnade:

IMG_20170326_050814

Kolmörkt var det!

På andra sidan började snart klättringen, och i ett tilltagande regn började vi klättra. Martin och jag höll ett rätt bra tempo, och snart hade vi lämnat de andra bakom oss (#skryt). Efter drygt 40 jobbiga minuter var vi uppe, nästan precis samtidigt som Sofia kom fram med bussen (hon vaknade samtidigt som oss men hade behövt köa lite till bussen). Vid det här laget var framför allt Martin som vägrat sätta på sig sin regnponcho pga varmt helt genomblöt, och regnet strilade ihärdigt. Efter att ha väntat några minuter på de andra blev vi uppsamlade av Jimmy (“it’s da Jimmy”) vår guide för dagen, och vid typ kvart över sex gick vi in på själva Machu Picchu-området!

Först väntade ännu en klättring i bara cirka 5 minuter, innan vi kom ut på en platå med utsikt över själva staden. Eller utsikt och utsikt, än så länge kunde vi bara skymta ruinerna mellan de molnridåer som låg här uppe på 2400 meters höjd. Men det var nog så magiskt!

IMG_20170326_062616

IMG_20170326_065759

Som en spökstad eller något ur en saga!

Uppe på höjden började Jimmy guidningen med att berätta lite om Machu Picchus (uttalat Machu Pixchu på Quecha, inkaindianernas språk) historia. Staden tros vara byggd i mitten av 1400-talet som ett semesterresidens för Pachacuti, inkan som gjorde inkaimperiet till det gigantiska rike det var. När spanjorerna kom och krossade inkariket med en kombination av överlägsna vapen, sjukdomar och en hel del tur så tog de sig till nästan alla inkastäder och förstörde dessa, men till Machu Picchu lyckades befolkningen spärra inkaleden så att spanjorerna aldrig kom dit. Staden övergavs sedan runt 1550 varpå den föll i glömska och täcktes av tät djungel. År 1911 “upptäcktes” den igen av en amerikansk arkeolog vid namn Hiram Bingham (med hjälp av folk från den närmaste som var fullt medvetna om att här fanns det en gammal ruin), och rensades på regnskog så att man återigen kan se och besöka denna fantastiska ruinstad som ligger uppe på en bergstopp omgiven av stup och ännu högre toppar. Sedan 1983 är staden med på UNESCO:s världsarvslista, och den räknas som ett av världens sju nya underverk. (Slut på historielektion.)

Efter historieföreläsningen tog Jimmy med oss genom regnet in i själva staden! Där vi pausade först var på terasserna i jordbruksdistriktet, men nu tog vi oss igenom stadsporten in i det urbana distriktet. Här gick vi runt i kanske en timme och fick se flera av stadens mest prominenta byggnader: soltemplet, inkapalatset och det stora torget.

IMG_20170326_072407

Soltemplet i förgrunden, stupet ner till dalen i bakgrunden.

Efter en dryg timme var guidningen slut, och trötta och blöta kurade vi ett bra tag under ett tak i förhoppning om att regnet skulle sluta eller i alla fall avta.

IMG_20170326_143935IMG_20170326_085925

Staden fortfarande dimhöljd, vädret fortfarande regnigt.

Vid kvart i tio insåg vi att vi inte kunde vänta längre, då vi hade biljetter för att klättra upp på Machu Picchu Mountain senast kl 10. Efter en tur förbi entrén för att gå på toa tog vi oss bort till berget och började klättra de 600 höjdmeterna upp (i sällskap med Fran, Olivier och Justin, de andra skulle ta bussen tillbaka redan kl halv två och behövde gå ner), men blev snart fundersamma på grund av vädret. Skulle det verkligen vara värt det att klättra typ 1500 trappsteg upp om berget ändå var helt insvept i moln (för det var det fortfarande, rena ärtsoppan)? För de andra blev svaret nej, men jag var i min galenskap villig att gambla och fortsatte därför uppåt ensam! Klättringen var kämpig men också ganska häftig, även om den hade varit nog så mycket häftigare med klart väder! Nu såg man mest stigen och trapporna framför sig och ett stup som försvann i dimma på ena sidan, och jag grämde mig en del över de vyer jag inte fick se.

Strax efter elva kom jag äntligen upp till toppen av berget och möttes där av en tjock vit dimma i alla riktningar. Bestämde mig dock för att stanna till 12 då bergstoppen stängde i hopp om att det skulle klarna, och hade sällskap i detta av bland annat ett gäng kanadensiskor som vi gått vår guidade tur med.

IMG_20170326_111621

En något besviken grabb.

Vi väntade otåligt och minuterna gick utan någon skönjbar förändring i sikten. Vid fem i tolv började vissa ge upp och gick ner, men jag och några till kände att vi lika gärna kunde stanna hela vägen. Och tro det eller ej, men en minut i tolv så hände det!! Molnslingorna drogs plötsligt isär och vi såg hela vägen ner till dalen med Urubambafloden, och bakom en stor molnslöja kunde man slutligen skönja själva Machu Picchu! Någon supervy fick vi inte och det var helt omöjligt att fånga på bild, men det var ändå en otrolig känsla att faktiskt få se en skymt av stan så långt ovanifrån!

IMG_20170326_120300

Bakom den dumma dumma molngrejen i mitten ligger Machu Picchu, och i verkligheten kunde man faktiskt se delar av stan. Men omöjligt på bild som sagt.

Ändå ganska nöjd med vad jag sett begav jag mig neråt igen, i sällskap med kanandensiskorna, och tillsammans sprang vi faktiskt hela vägen ner! Både snabbare och roligare så, även om mina vader fick betala för den språngmarschen de kommande dagarna…

IMG_20170326_123132

Man fick vara flink med fötterna för att inte halka!

Väl nere sa jag adjö till kanadensiskorna och begav mig mot själva staden igen, som bara var någon minuts promenad från ingången till vägen upp till berget. Vid det laget hade det klarnat rejält här nere, och när jag kom fram till terasserna där vi började vår guidning möttes jag av vyn som kanske främst var det vi hade kommit hit för och som jag drömt om länge att få se: Machu Picchu i all dess prakt!

IMG_20170326_131537

IMG_20170326_125651

Helt ofattbart magiskt var det att blicka ut över denna glömda inkastad med bergstoppen bakom och stupen på båda sidor. Att tänka sig att här fanns en civilisation som hade avancerade jordbrukstekniker och fantastisk arkitektur, och tänka hur de ens kunde ha byggt denna fantastiska stad på bergstoppen… obeskrivligt faktiskt!!

Snart hittade jag Martin och Sofia och de andra, kurandes under ett tak, och tog därifrån lite fler bilder i nya perspektiv:

IMG_20170326_130433

Titta vad söta de var i sina ponchos! Notera även diset som plötsligt drog in.

IMG_20170326_142241

Det liknade verkligen inget annat man tidigare sett.

De andra hade redan gått runt lite i staden och kände sig rätt klara, men innan de gick ner gick vi en kort promenad bort till Puente Inca, inkabron som är en del av inkaleden som Machu Picchus sista invånare enligt legenden flydde över. Bro över vadå, tänker ni? Jo, över ett gap i muren som de byggt längs den lodrätt stupande bergssidan:

IMG_20170326_133555

Helt knäppt! Tänk att vara den som byggde den muren. Man ser också inkaleden fortsätta iväg åt höger i bild.

Efter bron så gick de andra ner, trötta på regnet och på att inte ha ätit ordentligt, men jag valde att stanna en och en halv timme extra för att hinna utforska lite mer av staden. Gick runt i den urbana delen av staden i ruiner som vid det här laget (typ klockan tre på eftermiddagen) var helt tomma på folk. Kan också ha råkat ignorera lite avspärrningar och skyltar för att se ännu fler delar av staden som man egentligen inte fick vara i… Sjukt häftigt att vara ensam och gå runt i dessa 500 år gamla ruiner, en historieupplevelse som blöta fötter och ihållande regn inte kom i närheten av att förstöra! Förstås också väldigt svårt att förmedla i bilder, men här kommer lite snapshots av vad jag såg:

IMG_20170326_144656IMG_20170326_144848IMG_20170326_150822

Här ser man alla terasserna som de alltså använde för odling av olika grödor.

IMG_20170326_152836

En annan vy över staden som blev ganska häftig, lite mer nerifrån sådär.

Helst ville jag aldrig gå därifrån, men vid halv fyra började det bli bråttom för att hinna ner till Aguas Calientes och äta middag innan tåget gick tillbaka, och motvilligt begav jag mig neråt igen. Fick sällskap med en pratglad skotska på väg neråt, och när vi kom ner till floden igen hade skyarna förstås klarnat ovanför oss och vi såg blå himmel… Lite surt var det att ha så förbaskad otur med vädret (både dagen innan och efter hade strålande sol nästan hela dagen), men förutom den missade utsikten från berget så gjorde det faktiskt inte så mycket! Tvärtom så gav molnslöjorna faktiskt en extra magisk effekt, och vi fick våra fantastiska vyer över staden idag. Sammanfattningsvis så var både Sofia, Martin och jag otroligt nöjda, och efter en pizzamiddag satte vi oss på tåget tillbaka till Cuzco.

IMG_20170326_180848

Två tröttisar på ett tåg som faktiskt höll riktigt hög standard!

Kanske berättar om våra sista dagar i Cusco och Lima och om vår strapatsrika hemfärd i ett annat inlägg, men nu är det hög tid att avsluta detta! Vill nog sammanfatta resan lite också, så ett blogginlägg till blir det nog allt.

Tills dess!

 

Advertisements

I inkans fotspår

I inkans fotspår

På ett hostel i Lima, kl 21 på kvällen. Ensam! 

Så har till slut mina, Martins och Sofias resdagar tillsammans nått vägs ände! Mina kära kamrater åkte till flygplatsen tidigt som tusan i morse för att flyga hemåt, och jag är ensam kvar i Perus huvudstad. Det känns konstigt och ensamt (och oplanerat, fram hit hade vi en väldigt utstakad väg men nu har jag ännu inte bestämt mig vad jag ska göra), men också spännande! Ni kommer förstås få höra vidare om mina äventyr i ensamhet så småningom, men till och börja med måste jag ju berätta om det sista jag hann göra i sällskap med de andra: Titicacasjön, Cusco och framför allt Machu Picchu! 

Vi åkte alltså från La Paz med bussen tidigt på morgonen i tisdags förra veckan, och efter cirka fyra timmars färd var vi framme vid Titicacasjön! Denna sjö på typ 3400 meters höjd som är ungefär lika stor som Vänern (tror jag), och ligger omgiven av höga berg. Redan från bussen fick man riktigt schyssta vyer över sjön, och så småningom kom vi fram till ett ställe där man var tvungen att korsa sjön för att komma vidare:

Så himla coolt med en gigantisk sjö mitt bland bergen! 

Bussen fick åka sin egen flotte medan vi åkte båt! 

Från överfarten. Sjön sög verkligen tag i en! 

Efter att ha åkt över det lilla sundet kom vi strax fram till den lilla staden Copacabana (som alltså delar namn med Rios berömda strand). Här hade vi nu 6-7 timmar innan bussen vidare mot Cusco gick på kvällen. Dessa valde vi (efter visst krångel med en shady biljettförsäljare) att lägga på en båttur ut till en ö som hette Isla del Sol och låg typ mitt i sjön, en timmes färd från Copacabana. Vi gjorde två stopp på ön, det första på en del med trappor upp på ön som var väldigt brant, vilket innebar en fantastisk utsikt över sjön:

Långa trappor var det… 

…men belöningen var fantastiska vyer som denna! 

Efter drygt en timme på första stoppet åkte vi vidare en kort liten bit till en annan del av ön där det fanns inkaruiner. Titicacasjön tros vara där inkakulturen hade sitt ursprung (i inkafolkets legender kom den första inkahärskaren, Manco Capac, upp ur sjön och ledde folket på en vandring), och här var en gammal ruin som vi gick runt i. På den här delen av båtturen träffade vi också på en annan svensk: en tjej som hette Lina och var ute och backpackade själv i fyra månader. Alltid kul att träffa andra svenskar och kul att utbyta erfarenheter! 

Martin och Sofia fick förklara min klättermani för Lina. 

Därefter gick färden tillbaka till Copacabana, där vi sa adjö till Lina (som skulle stanna en natt till), köpte mat på en restaurang och sen satte vi oss på bussen till Cusco. Själva bussresan var i vanlig ordning inte så mycket att orda om (förutom att de peruanska gränsvakter var misstänksammast hittills mot Sofias provisoriska pass), och vid sextiden på morgonen kom vi fram till ett regnigt Cusco! Nu hade vi alltså gjort samma resa som Manco Capac en gång gjorde, och här nått inkarikets gamla huvudstad, full av historia och även en populär bas för utflykter till Perus överlägset mest populära turistmål: Machu Picchu! 

Vi tog taxi till det hostel som vi denna gång varit smarta nog att förboka, och efter att ha sovit ett par timmar begav vi oss ut på stan för att leta upp en resebyrå som anordnade en Machu Picchu-tur. Vi insåg rätt snart att den klassiska vandringen kring inkaleden nog inte var att tänka på: dels var det ganska tajt med platser eftersom vi inte hade bokat innan, men framför allt var det ohyggligt dyrt (450 dollar för fyra dagar!). Vi nöjde oss istället efter lite efterforskningar med något som de kallade “Inca jungle trail”, som kostade hälften så mycket men ändå innehöll en del vandring och lite annat kul som downhillcykling och zipline! 

Cusco var fint! 

Resten av dagen lades på lite trekkingförberedelser: köpa regnkläder och snacks, packa om väskorna (att bära på alla 13 kilo under trekken kändes inte så najs) och sedan en ganska tidig kväll i säng för att orka upp morgonen efter. 

Morgonen efter vaknade vi strax innan sju, hängde på låset till hotellfrukosten och blev upplockade av en minibuss från resebyrån vid typ halv åtta. Nu väntade en kanske tre timmar lång bussresa upp till ett bergspass på typ 3800 meters höjd. Högst upp i passet var bergen helt inneslutna i moln, och när vi klev ur bussen möttes vi av ett strilande duggregn. Varför klev vi av bussen mitt i det regniga bergspasset undrar ni? Jo, för att cykla mountainbike nerför berget förstås! 

Vi snörade på oss varsin cykelmundering som synes ovan, valde en cykel och sen bar det av nerför berget! Hela vägen var på asfalterade serpentinvägar så det var inte så galet som man skulle kunna tro, men kul som attan var det! Det var nerför hela tiden i stort sett två timmar så man behövde knappt trampa men fick ändå upp rätt bra fart! Dessutom hade man hela tiden fantastiskt bra utsikt över floddalen som vi så småningom skulle ner i:

Var ju tvungen att ta en utsiktsselfie. 

Ännu ett sagolandskap! 

Efter cirka två timmars cykling hade vi tagit oss drygt 2000 höjdmeter ner och var framme i den lilla byn Santa Maria, där vi skulle spendera natten. Trötta och blöta om fötterna (vägen vi cyklat på korsade vid upprepade tillfällen små floder och bäckar) åt vi lunch och tog sen en eftermiddagslur. Efter denna gick vi ut och utforskade den lilla byn, en promenad som slutade med en sån där härligt unik backpackingupplevelse: en barfotafotbollsmatch på en asfaltsplan med cirka alla byns barn! Vi spelade tills solen helt hade gått ner och det var för mörkt att fortsätta, fick blåsor under fötterna (jättesmart inför morgondagens vandring) och hade svinkul! Med oss och spelade var också två andra från vår vandringsgrupp på nio personer en amerikan vid namn Justin och en fransos som hette Olivier. De var trevliga, och framför allt Olivier lärde vi känna riktigt bra under trekken! 

Nästa dag vaknade vi i ottan, tejpade om våra trasiga fötter (Martin var klart värst däran med en jätteblåsa mitt i trampdynan) och fick sedan vid frukosten träffa vår guide för tre dagars vandring: en kort kille vid namn Gustavo som började varje mening med “it’s da”. Citat från morgonens briefing: “It’s da walk, eight hours! It’s da first 3 hours up, then it’s da lunch, then it’s da monkey house…” osv. Kanske elakt att göra sig lustig över någon annans engelska, men vi höll i alla fall god min, och hade väldigt trevligt med Gustavo hela trekken! 

Efter frukost började vi då dagens långa vandring! Som Gustavo berättat var den 8 timmar lång och mycket gick uppför, men först var det faktiskt ganska platt medan vi följde den vilt forsande Urubambafloden:

Lagom lerigt efter regn dagen innan. 

Det forsade verkligen helt galet! Fick senare höra av Gustavo att vattnet var brunt pga alla regnen i bergen som släpar med sig lera och grus. 

Snart började det dock bära uppåt, och vi kom efter någon timme till den “riktiga” inkaleden som snirklade sig upp på bergskedjan. Det här var alltså inkarikets motorvägar, där både transport av människor och varor samt kommunikation med löpare skedde. Häftigt att återigen då i inkornas fotspår! Vi klättrade ständigt uppåt, förbi både plantager med kokablad (helt lagligt i Peru) och små rastställen där vi fick smaka både choklad och inca tequila och hälsa på otroligt söta apor:

Riktigt brant ner på sidan! 

Fick en apkompis! Det här var en av de bättre behandlade aporna som ändå fick springa rätt fritt, en annan av de vi såg var helt hemskt fastkedjad och det hela kändes mycket olustigt.

Innan lunch kom vi till den allra högsta punkten på inkaleden, där floden plötsligt var 700 meter nedanför oss, med ett schysst stup rakt ner: 

Det här var bara en försmak. 

Squad goals förstås. 

Martin fick gratis terapi för sin höjdskräck! 

“Om jag hoppade nu skulle jag nog dö…”

Lite klättring med stup på båda sidor piggar alltid upp! 

Efter denna höjdpunkt (hehe) bar det återigen neråt hela vägen ner till Urubambafloden igen. Där åt vi lunch på en liten restaurang innan vi fortsatte gå, och snart kom vi fram till en hängbro där vi återigen behövde korsa floden:

Bron kändes i alla fall hyfsat säker, trots några saknade plankor här och där… 

Elliot, en australiensare som var i vår lilla grupp. 

Sofia slog nog rekord i balla ställen att stå på händer på! 

Väl över floden gick vi vidare en bit genom steniga landskap precis vid stranden (otroligt vackert), innan vi kom fram till nästa ställe där vi behövde korsa, den här gången med linbana! 

Man fick påminna sig själv ibland om att njuta av dessa otroliga landskap. 

Mina och Martins ben dinglar under den snabba överfarten! 

Gustavo hade en lagom kaxig position under färden. 

På andra sidan linbanan låg en tunnel genom berget, och denna gick vi genom för att sedan bara gå en kort bit till innan vi kom fram till dagens belöning, ett gäng varma källor att bada i. Där kopplade vi av i drygt en timme, och därefter kunde man välja att gå eller åka buss upp den sista lilla biten till Santa Teresa, byn där vi skulle tillbringa natten. Endast Olivier, Elliot och jag var galna nog att göra detta (att åka buss upp kändes som fusk tyckte vi!) och vi belönades med en cool vandring i nästan kolmörker som bara tog en halvtimme. 

I Santa Teresa åt vi middag och hade någon slags improviserad fest med bara vår lilla grupp på nio personer (som förutom oss tre och tidigare nämnda Olivier, Justin och Elliot bestod av två tyskar som hette Olli och Tim och en spanjor som kallades Fran). Gustavo var väldigt glad i att vi skulle dricka inca tequila, men M, S och jag tog det ändå ganska lugnt med tanke på att mer vandring väntade dagen efter. Samma sak kan nog inte riktigt sägas om resten av vår grupp, som tydligen hade kommit in i vårt rum vid tvåtiden på natten och spelat musik (fick höra om detta dagen efter då jag sov igenom hela grejen?? Kanske inte är så konstigt att jag sover igenom mina alarm hemma…). 

Ett glatt gäng vid middagen! 

Morgonen efter åkte vi efter frukost iväg för att göra turens andra lilla extremsportsaktivitet: ziplining! Tvärs över flodravinen hade det spänts upp flera hundra meter långa vajrar, och fyra gånger fick vi flyga över floden i världens fart! Askul och sjukt hisnande i magen! Hade inte mobilen med mig så tog inga egna bilder, men här kommer några som jag fick skickade till mig från de andra:

Justin fick åka uppochner! 

Tvärs över dit åkte vi! 

Tim kommer farande. 

Efter ziplinen tog vi buss till en plats som hette Hidroelectrica där vi åt lunch innan vi påbörjade den sista biten av vandringen: längs tågspåren fram till staden Aguas Calientes som ligger precis under Machu Picchu. 

Här fick vi också vår första lilla glimt av inkaindianernas berömda stad, i form av en liten bit av en byggnad som syntes nerifrån dalen:

Ser ni den lilla byggnaden två små fönstren mitt i dalen mellan de två topparna? 

På spåret som vi vandrade vid kom det titt som tätt tåg åkande, och då fick man se upp och stiga åt sidan:

Trots detta var det en ganska angenäm vandring, och efter typ 2,5 timme kom vi fram till Aguas Calientes. Staden/byn var full av restauranger och hotell (världens turisthubb för Machu Picchu förstås) och låg väldigt häftigt precis vid floden. 

Lagom trötta efter två tuffa dagar. 

I Aguas Calientes tog vi in på hostel, åt farvälmiddag för Gustavo som inte skulle med upp till Machu Picchu, och gick sen och la oss tidigt då vi skulle klättra upp till Machu Picchu innan soluppgången följande dag. Det får ni dock läsa om i ett senare inlägg (kanske redan imorgon, har ju mycket tid nu när jag är ensam), för detta börjar bli väldigt långt och jag börjar bli väldigt trött… Så ni får ge er till tåls för berättelsen om inkastaden! 

På återbloggande :-*