Farväl till Nepal

Farväl till Nepal

Kuala Lumpur International AirPort, 07.20 lokal tid, 1,5 timme tills flyget går mot Shanghai.

En vilodag och en resdag senare befinner jag mig nu återigen på resande fot! Lyfte från Katmandu för snart 6 timmar sedan, och om ytterligare 6 timmar är jag i Kina och Shanghai! Äventyret går vidare, och jag lämnar Nepals lugn för Shanghais intensitet.

De två sista dagarna i Nepal flöt på i ett lugnt tempo, ett medvetet val då jag behövde vila upp mig efter trekken! I förrgår begav jag mig ut i Pokhara efter att ha bloggat klart och började med att äta en ordentlig biff för första gången sen jag lämnade Sverige. Har levt mycket vegetariskt under resan så här långt, men kände ett sug efter en rejäl köttbit och hittade en bra restaurang. Promenerade därefter en bit längs sjön och tog en båttur ut till det lilla templet i densamma. Templet såg väl inte jättemycket ut för världen, men var väldigt fridfullt och båtturen var trevlig!

   
 Sjön var oerhört vacker i eftermiddagsdiset!

Efter att ha plockat upp min tvätt (SÅ SKÖNT att ha alla kläder rena) slöt jag sedan upp med Cecilia, Liz och Veronika som jag träffat under vandringen. De hade skrivit tidigare under dagen om jag ville äta middag med dem och deras guider, och vi åt pizza tillsammans och gick sedan till en mysig liten bar.

På baren stod en kille som hette Sunny och spelade gitarr och sjöng, och efter mycket tjatande från de andra gick jag med på fråga honom om jag fick sjunga en sång med honom. Det fick jag, och kvällen slutade sen med att Sunny och jag (och de andra) jammade allehanda låtar, först på samma bar och sen när de stängde på ett annat ställe. Alltid kul att leka musik och underhålla rösten lite, men kände att min repertoar när det gäller poprepertoar med gitarr var tunnare än jag trodde… Sjukt bra kväll oavsett, och vandrade hem genom natten för att somna gott på hotellet.

  
Bra jam! (Bilden lånad av Cecilia.)

Igår morse var det upp i ottan som gällde, packa ihop ryggsäcken och skynda ut till taxin som tog mig till busstationen. Bussfärden till Katmandu var en 7,5 timme lång skumpig historia, och särskilt mycket att säga om den finns inte. Hade sedan 4-5 timmar på mig att upptäcka Katmandu innan jag skulle flyga iväg, och vandrade med väskan genom staden till Harati Devi-templet, även känt som Monkey Temple.

Det var som utlovat fullt av apor, men bjöd också på, en trappa som utmanade den upp till  Ulleri på trekkens första dag i lutning, och ovanför denna en fin helgedom med gudomlig (heh) utsikt över staden!

   
Ah, my old enemy: stairs!

 Apan poserade snällt framför utsikten.  

 Buddha ser dig.

Man kunde verkligen se sviterna av förra årets jordbävningar överallt i Katmandu, och templet var inget undantag. Värst var det nära stadskärnan dit jag tog en taxi efter tempelbesöket. Där kunde man se tempel och palats som numera var i stort sett en tegelhög, och många hus hade stöttor längs väggarna.

  
Promenerade en stund på turistgatan som kallas för “Freak street” (tydligen ett hippiemecka med statlig haschförsäljning en gång i tiden) och åt ganska dåliga dumplings på en skum takterrass. Nepal präglas fortfarande av strömavbrott sen jordbävningen, och när jag skulle gå upp till restaurangen var det helt kolsvart i trapphuset. Kändes lagom skumt men träffade folk på vägen upp som sa att jag hamnat rätt.

Hade velat se mer av Katmandu men var tvungen att bege mig till flygplatsen för att ha lite marginal. Det jag hann se av staden var lagom kaotiskt men också väldigt intressant, tror att jag gillar Pokhara mer men fick en bra känsla även av Katmandu. Flygplatsen var inte mycket att hänga i gran dock, liten och stökig utan särskilt mycket bekvämligheter.

Nu sitter jag alltså på KLIA efter att ha sovit mig igenom större delen av flighten hit. Ska strax borda planet till Shanghai och börjar få en härligt bubblig känsla i magen! Har ju egentligen inte planerat så mycket av min resa i Kina förutom att jag vet att jag börjar i Shanghai och slutar i Hongkong typ 3-4 veckor senare, så är öppen för alla äventyr! Köpte faktiskt en Lonely Planet-guidebok här på flygplatsen, det känns värt att ha då jag ska stanna så länge och internettillgången är lite tveksam.

  
För övrigt: malaysiska är världens bästa språk <3333

Det där med internet ja… Sånt som Facebook och Google är ju helt blockat i Kina, då kinesiska regeringen har full kontroll över internet. Förhoppningsvis kommer jag (med hjälp av min personliga hacker Buster) att skaffa en så kallad VPN för att kringgå detta, och kommer hursom kunna posta blogginlägg via post-by-mailfunktionen. Om någon av er som läser skulle behöva nå mig under de närmaste veckorna är det dock säkrast att ni skickar ett mail till filipafmalmborg@hotmail.com, då det kommer funka oavsett!

Nu börjar kön till boardingen växa sig lång och jag borde ställa mig i densamma. Postar ett inlägg från Shanghai sen, vi hörs från Mittens Rike!

Tills nästa gång.

P.S. Obligatorisk hattlåde-bild från säkerhetskontrollen:

  
Frågor på det?

Advertisements

Snöklädda bergstoppar, hagelstormar och välförtjänta varma källor!

Snöklädda bergstoppar, hagelstormar och välförtjänta varma källor!

Vilket äventyr de sista dagarna av trekken var! Kändes som både min utrustning, min ork och min vädertålighet först nu blev testade på allvar, och jag klarade av det med ett knippe fantastiska upplevelser som belöning! Sitter nu utvilad på taket till mitt hotell i Pokhara och tittar tillbaka på fyra dagar av vandring som flög förbi i väldig fart. Hade tänkt skriva ett inlägg både i förrgår och igår, men en kombination av dålig uppkoppling, urladdad telefon och att jag faktiskt varit för trött efter vandringen har fått fördröja det tills nu. Men här kommer slutligen en redogörelse för slutet av mitt trekkingäventyr!

Dag 6, Upper Deurali till Annapurna Base Camp!

Vi plockar upp berättelsen där vi avslutade den, nämligen en kylig morgon i Deurali, 3200 meter över havet. Vaknade utvilad efter en god natts sömn, fullt påklädd och under filtar och i sovsäck. Att krypa ut ur detta varma näste var ingen rolig upplevelse, för Deurali bjöd på en rå och fuktig kyla som letade sig in precis överallt.

Efter en stadig frukost gav vi oss av vid niotiden för en fyra timmars vandring upp till “ABC” (Annapurna Base Camp, alltså). Vi kom ganska snart över trädgränsen, och vägen följde samma flod som vi en gång vandrat bredvid ända nere vid Nayapul på trekkens första dag! Uppe över trädgränsen var naturen vild och karg men vidunderligt vacker, med höga kullar på båda sidor om oss och bergstoppar som tittade fram där bakom. Snart blev marken fläckad av snö, som ett förebådande av vad som komma skulle!   

 
Efter lite drygt två timmar av ständigt uppåtlutande vandring kom vi till Machhapuchre Base Camp (“MBC”), 3700 meter över havet. MBC ligger vid foten av Machhapuchre, ett heligt berg som aldrig har bestigits. Där åt vi lunch och klädde på oss mer kläder i förberedelse för vandringens allra sista etapp, och precis när vi lämnade restaurangen började det att snöa.

  

Första biten av vägen gick vi på resterna av lavinen som ni ser på bilden ovan, en lavin som tydligen hade skett bara kvällen innan! Bekvämt för oss då vi slapp gå på slingriga och leriga stigar, men också rätt så obehagligt att höra att såna snömassor hade rasat så nyligen. Ankit bedyrade dock att det var säkert att gå, och betryggande nog var det flera andra som vandrade iväg ungefär samtidigt som oss.

Efter ungefär två timmars vandring i allt mer tilltagande snöfall kom vi till slut till Annapurna Base Camp vid halv tre-tiden. Äntligen framme vid vandringens slutmål, 4130 meter över havet! Av de vackra vyerna såg vi inte direkt mycket på grund av snön, och resten av dagen och kvällen tillbringades hopkurad under filtar i gästhusets matsal, med typ alla kläder jag hade med mig på kroppen. (Två t-shirtar, tjocktröja, scarf och jacka på överkroppen, shorts under jeans och vindbyxor på underkroppen, dubbla strumpor på fötterna.) Hela eftermiddagen och kvällen fortsatte det att snöa allt mer, och sikten ut genom fönstret var inte många meter.

  
Här låg jag ordentligt nedkurad i många timmar! 

Somnade sen i samma mundering under dubbla filtar, och frös faktiskt inte alls under natten!

Dag 7, början av färden tillbaka. ABC till Bamboo.

Vaknade vid kvart över sex och möttes av 7 minusgrader på termometern och en klarblå himmel utan ett enda moln! Solen höll precis på att gå upp bakom Machhapuchre, och vi skyndade oss upp på trampade stigar till en bra utsiktsplats. Under gårdagen och natten hade det fallit säkert 30 centimeter snö, och det lilla vi sett av landskapet igår var nu helt förändrat och klätt i vitt!

  
Två dagar tidigare hade jag alltså gått i shorts och t-shirt och svettats…

Jag vet inte hur jag ska beskriva vyn från utsiktsplatsen, annat än att den var helt sagolik. Det man såg från Poon Hill var mäktigt på sitt sätt, med tiotalet toppar på halva horisonten, men ABC var liksom något annat. Vi befann oss i en form av gryta, helt och hållet omgivna av bergstoppar, och det gick liksom inte att se sig mätt. Ville inte gå därifrån, men kyla och hunger tvingade oss ner till gästhuset för frukost. Återvände dock efter det för att se topparna igen, denna gång helt solbelysta då solen kravlat sig över bergskammarna. Blir fortfarande helt salig när jag tänker tillbaka på det, och jag hoppas bilderna kan förmedla i alla fall lite av det jag kände!

  
Annapurna I, världens tionde högsta berg, 8061 meter högt!

 En vy att dö för!

   

    
    
 Annapurna South, 7200 m, syns till vänster.



Efter denna magiska morgon var det så dags att bege sig neråt igen, på samma stigar som vi tagit på vägen upp. Målet för dagen var Upper Sinuwa där vi sovit två nätter tidigare, ett ambitiöst men rimligt mål då det går snabbare att vandra neråt. Första biten av färden var närmast oigenkännlig då den nu var helt snötäckt, och vandringen ner till MBC var som en helt ny upplevelse.

  
Efter MBC började snön smälta av stigande temperaturer och solsken, och resten av dagen blev en vandring i slask. Märkte här begränsningen hos mina inte helt optimala skor, och när vi kom till Deurali var de helt genomblöta. 

  

Efter en kort lunch i Himalaya (2900 meter över havet, vi tog oss alltså 1200 meter ner på bara en förmiddag!) gick vi vidare trots hotfulla moln på himlen, och vi var knappast redo för vad som följde. Efter bara 10 minuter kom de första regndropparna, och vi hann knappt få på regnkläder och regnskydd för ryggsäcken innan det började ösa ner, ett ösregn som snart kompletterades av hagel! Min hatt som hittills klarat väta och fukt förvånansvärt bra var snart genomblöt, och statusen på mina skor ska vi inte ens tala om… Efter ett kort stopp i Doban verkade regnet lätta i alla fall lite, och vi fortsatte med ambitionen att i alla fall komma till Bamboo, ungefär en timmes vandring bort. Men vilken timme det blev! Snart började regnet igen med förnyad styrka, och mellan Doban och Bamboo hade det tidigare fallit som oerhörda mängder av blötsnö. Stigen fanns liksom knappt längre, men efter 15 minuter slutade jag bry mig om vad jag klev i då mina skor knappast kunde bli blötare. En helt galen upplevelse, men tack och lov höll både mina regnkläder och mitt regnskydd för väskan tätt! 

När vi kom till Bamboo var det ett oerhört lätt val att stanna, och eftermiddagen var sen en enda lång prövning i att försöka bli varm och torr igen. Det är småknepigt att genomföra detta då de enda skor och långbyxor man har är sjöblöta och man har exakt ett par torra strumpor kvar, men lyckades ändå bli hyfsat varm nedkrupen i sovsäcken med extra t-shirtar knutna runt underbenen! Till middagen hade de dessutom fått igång en liten gasolkamin under matsalsbordet, något som definitivt hjälpte! Kurade runt denna och pratade politik med två trevliga kanadensiskor som jag sett tidigare under vandring men aldrig pratat med, och sov sen varm under dubbla filtar. Om dagen innan var kylans dag så var det här definitivt den blöta dagen!

Dag 8, Bamboo till Jhinu

Vaknade efter ännu en god natts sömn och fann att mina skor fortfarande var blöta trots att de stått vid gasolkaminen hela kvällen… Det var ingen rolig upplevelse att sticka ner tårna i dessa kalla och blöta monster, men tack och lov så sken solen igen och de var i princip torra efter bara en timmes vandring! Efter de två senaste dagarnas tuffa utmaningar var den här dagen betydligt lättare, och vi följde våra egna fotspår hela vägen tillbaka till Chumrung! 

På vägen dit blev vi överfallna av två kvinnor som tyckte att vi skulle fira Holi, den hinduistiska färgfestivalen som inföll denna dag. Vanligtvis firar man Holi med att måla ett streck i pannan och på båda kinderna, men uppenbarligen tyckte de att vi skulle fira lite mer ordentligt, ty vi fick en färgmulning som hette duga!

  
Möttes av muntra “Happy Holi”-tillrop från alla vi mötte resten av dagen…

Efter lunch i Chumrung delade sig slutligen vår färdväg från den vi tagit på uppvägen, och vi gick ytterligare en timme brant neråt till en liten by som hette Jhinu. 

   
Jhinu var sådär gulligt som bara en liten by som klänger på bergssidan kan vara!

 Vägskälet!
Där i närheten fanns en naturlig varm källa, och innan middagen vandrade vi ner dit för ett MYCKET välförtjänt och avslappnande varmt bad! Källorna låg precis vid floden, vilket inbjöd till ett kallt dopp i en glaciärflod mellan de varma baden, precis lagom plågsamt och helt underbart!! Hade tyvärr inte med mig telefonen ner, men känns oavsett bra att kunna skryta om att jag badat i en glaciärflod i Himalaya :)))

Somnade sedan oerhört gott med en ljuvlig avslappnad känsla i kroppen, och inte så lite vemod inför trekkingens sista dag!
Dag 9, Jhinu till Siwai (och därefter till Pokhara med buss)

Sista dagen var inte särskilt händelserik, vi vandrade ungefär 4 timmar stadig neråt tills vi kom till Siwai där vi tog en skumpig buss tillbaka till Pokhara. Kastade ständigt blickar bakåt och fick några härliga sista vyer över bergen, kommer sakna de vidunderliga topparna som tusan!

  
Genom diset syns Annapurna South till vänster och Himchuli till höger.

Så nådde vi Siwai och slutet på hela trekken, en vandring som enligt Ankit var totalt drygt 100 km, och rätt så många höjdmeter uppåt och neråt därtill! Sa ett sista farväl till bergen och också till min trogna vandringsstav, som jag lämnade i Siwai i hopp om att någon annan ska få nytta av den!

   
Sjukt nöjd pojke efter avslutat äventyr!

 Farväl min trogna vän! ❤
Den här vandringen har verkligen varit ett minne för livet, och jag har sett och upplevt saker som jag bara har drömt om. Är oerhört nöjd både med trekkingrutten och vad jag själv har presterat, känns ballt att ha burit drygt nio kilo på ryggen i 5-6 timmars vandring varje dag. Gör ju den här resan både för att uppleva saker och för att testa mig själv, och trekking bjöd definitivt på båda sakerna!

Väl tillbaka i Pokhara plockade jag upp mina saker hemma hos Ankit, tog in på ett billigt vandrarhem och sa sedan farväl till Ankit som behövde åka till sin hemby samma dag och ta hand om sin sjuka mamma. Det kändes verkligen vemodigt att skiljas åt, Ankit har varit en helt fantastisk guide och vän under dessa nio dagar! Jag vill definitivt komma tillbaka till Nepal och vandra med honom igen, och vi lovade varandra att hålla kontakten.

Om ni någonsin kommer till Nepal eller vill ha ett riktigt bra semestermål så rekommenderar jag VERKLIGEN att ni trekkar med Ankit, han har som sagt varit en fantastisk guide: kunnig, professionell, trevlig och genomsnäll och dessutom väldigt billig, runt 20 dollar per dygn. Lämnar hans kontaktuppgifter här nedan, och skriv gärna till mig och fråga om ni vill veta mer!

Hemsida: www.ankittreks.com
Facebook: https://www.facebook.com/Ankit-treks-605024439640089/
E-post: adhikaridamodar954

Nu är då mitt trekkingäventyr slut, och jag har ett par dagar i Pokhara och Katmandu innan det bär av till Kina sent imorgon kväll. Ett kapitel av resan är snart avslutat och nu börjar ett nytt och spännande avsnitt! Kina ska bli väldigt kul, och jag är taggad! Skriver nog ett inlägg från flygplatsen om mina sista dagar i Nepal, men nu är det dags avsluta skrivandet för den här gången och gå ut och upptäcka Pokhara.

Tills nästa gång!

On top of the world!

Äntligen stabil internetuppkoppling! Har försmäktat i fyra dagar utan wifi fram tills idag, därav radiotystnaden här på bloggen. Det har krupit i mig att få dela med mig av allt jag sett och gjort, för oh my god har det varit awesome!

Varje dag av trekken har sett i stort sett likadan ut: vi har gått upp vid halv åtta-tiden, vandrat i ett par timmar, ätit lunch på ett teahouse, vandrat ett par timmar till och kommit fram till vår destination för dagen någon gång vid tre-fyra-tiden. Allting är väldigt standardiserat och reglerat här; på varje teahouse är menyn och priserna nästan exakt samma. Vi har passerat genom, ätit och sovit i ett tiotal byar varje främsta inkomstkälla är turismen, vid sidan av jordbruk på de branta bergssidorna.

Varje dag har bjudit på ganska unika vandringsupplevelser, dock, och här följer en kort redogörelse över de fyra dagar som gått sen jag postade senast!

Dag 2 av trekken, Ulleri till Goripani.

Andra dagen var betydligt mindre tuff än den första (med den långa trappan som jag berättade om i förra inlägget), och vandringen gick mestadels långsamt uppåt genom vidunderligt vackra skogar. Det är blomningstid för rhododendronträden, och de röda och rosa blommorna finns mest överallt.

Mot slutet bar det skarpt uppåt igen och de kära stentrapporna återvände för att ta oss hela vägen upp till Goripani, en ganska stor by som ligger på knappt 3000 meters höjd.

Dag 3, Poon Hill och Goripani till Talapani

Efter en soft kväll vid braskaminen på gästhuset och en kall natt (lärde mig efter detta att fråga efter dubbla filtar) gick vi upp klockan 5 för att fånga soluppgången från Poon Hill viewpoint, som låg på 3200 meters höjd och därför en trekvarts promenad bort. Där möttes vi av en fullständigt magnifik vy över inte mindre än 14 toppar, varav 3 är bland världens 10 högsta. Helt otroligt magiskt fantastiskt (superlativen räcker inte till!), har nog aldrig känt mig så bokstavligen “on top of the world” som jag gjorde där och då. Bilderna får tala för sig själva!

De första solstrålarna träffar Dhaolageri, världens sjunde högsta berg.

Panorama över hela vyn, med en glimt av gryningen till höger.

Bra groupie med Dhaolageri-massivet i bakgrunden.

Poon Hill-skylten med Annapurna och Annapurna South till höger.

Ståendes där förstod jag plötsligt på riktigt varför Himalaya kallas för “världens tak”, och det var med en mäktig och lycklig känsla i bröstet som jag återvände till Goripani för frukost. Efter detta stärkande mål väntande sedan en dagsmarsch som först bar uppåt men sedan neråt, neråt, neråt i oändlighet, längs med porlande bäckar och genom vackra skogar. Man skulle kunna tro att det är lättare att gå neråt, men det var nästan precis lika jobbigt fast på ett annat sätt, med andra muskler som ansträngs! Efter kanske 6 timmars vandring kom vi till slut till Talapani där vi spenderade natten på ännu ett trångt men mysigt gästhus.

På vägen passerade vi dessa märkliga stenstaplingar, enligt Ankit görs de av turister för att bringa god tur.

Dag 4, Talapani till Upper Sinuwa

Fjärde dagen bjöd på en berg- och dalbana av sällan skådat slag, då vi gick 700 meter ner två gånger och 700 meter upp två gånger! Vi började med att ta oss ner till en flod som rann till botten av en dal, för att sedan klättra lika långt upp på berget som låg på andra sidan. Där uppe åt vi lunch och gick flackt ett tag, innan det bar ner till en annan flod för att slutligen bära upp en sista gång till Upper Sinuwa. Floderna som rinner genom dalgångarna här är vilda och kastar sig ut i forsar och vattenfall, och man tackar sin lyckliga stjärna för stadiga hängbroar!

  

På väg ner till den första floden.

  

Det var LÅNGT ner, minst 20 meter!

I Upper Sinuwa möttes vi av ett gästhus med en kall dusch och ingen braskamin, men kvällen blev rätt angenäm ändå! På samma ställe bodde Samuel och Hanna, ett svensk/tyskt par som jag träffat i Goripani och sen stött på ett par gånger längs vägen. Vi satt och pratade länge och väl, och jag lyckades sälja in i alla fall Samuel på ett av mina medhavda brädspel!

Dag 5, Upper Sinuwa till Deurali

Idag var ännu en härlig dag! Fick sällskap av Samuel och Hanna på morgonen, och vi vandrade tillsammans fram tills att de ville äta en tidig lunch medan jag bestämde mig för att köra på till nästa by. Efter två kämpiga timmar genom bambuskogar kom Ankit och jag till byn Himalaya där vi åt en stadig lunch, och lagom tills vi var klara kom Samuel och Hanna ifatt oss igen. Vi slog följe ett tag till innan Ankit och jag bestämde oss för att köra vårt eget tempo och pressa på sista timmen.

 En bro-bild på mina trekkingvänner!

Sista biten gick bredvid ännu en vidunderligt vacker floddal, och mot slutet började ett allt mer tilltagande duggregn. Lagom tills att vi kom fram till Deurali (3200 meters höjd) började det regna riktigt ordentligt, och det har varit väldigt skönt att vara under tak hela kvällen!

  

Notera min fräcka vandringsstav som jag fick av en gumma på en av bondgårdarna vi passerade, den har varit guld värd!

  

Det är något så brutalt och vackert över den här naturen som vare sig går att beskriva eller riktigt fånga på bild!

Nu ligger jag nedbäddad i sovsäcken efter en trevlig men kall kväll på gästhuset. Samuel (som hamnade på ett annat gästhus) kom över ett tag och spelade brädspel igen, och efter middagen satt jag och sjöng tillsammans med tre tjejer som var från Tyskland, Frankrike och USA. Det regnar fortfarande ute och jag ber en stilla bön att vädret blir bättre tills imorrn, då vi ska vandra den sista biten upp till det slutgiltiga målet: Annapurna Base Camp! Planen är att nå dit imorgon, sova där en natt och sen se soluppgången som ska vara ännu bättre än Poon Hill. Är full av förväntan men också lite orolig att jag ska frysa, har på mig nästan alla kläder jag har med nu och är inte sådär supervarm… Men det kommer lösa sig!

Den här vandringen har verkligen varit en helt fantastisk upplevelse så här långt, och då har vi ändå det bästa kvar! Vill berätta så mycket mer och ladda upp ännu fler bilder, men tid, telefonbatteri, uppkoppling och kanske framför allt inläggets längd gör att jag bör sluta nu. Skriver mer efter Base Camp, så fort jag har uppkoppling, och tänkte kanske ladda upp ett inlägg med enbart bilder också!

Nu ska jag sova och drömma om vilda berg. Tills nästa gång från en bergtagen grabb!