Samma hostel i Cusco, 5 dagar senare. 10.10 på morgonen, i väntan på två tröttisar. 

Tillbaka till Cusco och tillbaka till stabilt wifi! Ni ska få höra allt om vår Machu Picchu-resa snart, men först ska jag äntligen ladda upp följande inlägg om Bolivias saltöken:

När vi lämnade berättelsen så tillbringade vi en natt i den lilla staden Uyuni i södra Bolivia, efter två krävande men häftiga dagar på resa genom Atacamaöknen. Skönt med ett varmt hotellrum och en dito dusch, men särskilt länge fick vi inte sova då vi gick upp vid 4 på morgonen för att hinna till saltöknen innan soluppgången. 

Lagom sömndruckna satte vi oss återigen med vår jeep, och guiden började köra mot Salar de Uyuni, världens största saltöken. Ett område stort som Skåne ungefär, täckt av ett flera meter tjockt lager av salt. Det är också en av jordens plattaste platser, med en höjdskillnad på mindre än en meter över hela området (slut på faktaruta). 

Färden till öknen tog bara en dryg halvtimme, och precis när himlen började ljusna i öster körde vi ut över en del av saltöknen som var täckt av mellan 2 och 10 cm vatten. Detta tillsammans med det vita saltet skapade en helt otrolig spegeleffekt, och vi stannade mitt i ett drömlandskap av regnbågsfärgat gryningsljus:

Det här var vyn åt väster, alltså motsatt håll mot där solen snart skulle gå upp. Helt otroligt! 


Och så här såg det ut åt öster, med en allt mer orangegul himmel. 


Två gullisar i ett sagolandskap. 


Topp 5 selfiebakgrunder någonsin. 

Rädda för att bli blöta om fötterna stod vi först kvar i bildörrarna och tittade, men efter ett tag kunde vi inte hålla oss utan gick ut på det vattentäckta saltlagret för att se ännu bättre:

Och sen gick solen upp! Plötsligt bröt en liten liten skärva av ljus fram där himlen varit orange i nästan en halvtimme:

Fångade det första ögonblicket! 


Onni posade snyggt vid solljuset. 

Med soluppgången försvann också den magiska regnbågseffekten av gryningsljuset, och vi förflyttades från drömvärlden till verkligheten, som dock var nog så vacker den med. Men när kommer man se en sådan syn igen? Kanske aldrig. 

Vackert men ack för verkligt. 

Med solen uppgången klev vi strax in i jeeparna igen för att åka till en torrare del av saltöknen, där det var lättare att gå runt och få en bild av det gigantiska vita och platta landskapet. Vi blev släppta av guiden (som jag som ni kanske märkt tappat namnet på) på slätten en bit från en byggnad som var restaurang och salthotell, där vi åt frukost efter att ha gått runt ett tag. 

En promenad över det vita i morgonljuset. 

Kalla och frusna men ändå squad goals. 


Bredvid restaurangen fanns en samling flaggor (ingen svensk tyvärr) och Martin ville flaxa som dem! 

Självklart var både huset och inredningen gjorda av salt. 

Efter frukost tillbringade vi resten av dagen fram till lunch på olika platser i öknen, tagandes roliga bilder och filosoferandes över detta vita otroliga landskap utan slut. När man gick mot horisonten kändes det som att man skulle kunna fortsätta i all evighet utan att komma fram, och bara vara fast i detta oföränderliga landskap för alltid. 

Det tog liksom aldrig slut!! 

Självklart åkte selfiepinnen fram. 



Sofia stod på händer i öknen! 

Hoppbilder kunde man också roa sig med.

…och med roliga perspektivbilder. 

Words to live by osv. 

Onni: “Gör nånting roligt!” Vi: “Okej!” 

Platt.

En selfie med vår käre guide fick det också bli. 

Onni stod på huvudet! 

Hela gänget ovanpå jeepen! 

Efter att ha fyllt våra kameror med bilder (och väntat på dem i den andra bilen som troligen tog exakt alla möjliga roliga perspektivbilder som det över huvud taget går att ta) lämnade vi den vita omöjligheten och stannade lite kort vid ett ställe där vatten vällde upp från under marken och skapade en om möjligt ännu bättre spegeleffekt än den vi sett på morgonen:

Vattnet var lite djupare här så mina skor blev sjöblöta och saltiga, men det fick det vara värt! 

Till slut så lämnade vi då saltöknen, helt mätta på intryck. Efter kortare stopp på en marknad (M, S och jag köpte varsin stickad tröja!) och för lunch i Uyuni sa vi också farväl till vår guide och började planera för vår vidare färd i Bolivia. 

Tillsammans med Onni och de två tyskarna i den andra jeepen lyckades vi hitta en billig nattbuss till La Paz samma kväll, och vi hängde sedan runt i Uyuni resten av dagen i väntan på detta. Stan var ganska liten men hade flera restauranger och en riktigt bra marknad fylld med massa najs street food (jag provade lama, förvånansvärt gott!) och vi hade en angenäm eftermiddag innan bussen gick vid 20.30.

Ett fint klocktorn hade de också! 

Bussen tog bara drygt åtta timmar, så klockan fem på morgonen stod vi (tre svenskar, en finne och två tyskar) på en svinkall busstation i La Paz, utan att ha bokat något hostel och lagom trötta efter att ha sovit ganska dåligt på bussen. Som tur var räddade Lonely Planet dagen med ett hostel som låg bara 8 minuters promenad från stationen, och efter en frusen promenad genom en sovande stad kom vi fram och fick sova lite mer i ordentliga hostelsängar. 

Vid halv 10 gick vi upp och åt hostelfrukost, och i behov av att smida planer dröjde det enda till halv ett innan Sofia, Martin, Onni och jag lämnar hostelet (Julia och George, tyskarna, var morgonpiggare och gick lite tidigare). M, S och jag bestämde oss för att bara stanna en natt till i La Paz och ta bussen till Titicacasjön nästa morgon, så efter en kort anhalt på busstationen för att boka biljetter gick vi sen ut för att utforska stan tillsammans med Onni. 



Linslusen slog till igen. 

Efter lite promenerande och en billig lunch (typ 15 spänn för soppa och varmrätt!) bestämde vi oss för att det bästa sättet att uppleva La Paz nog var genom deras kollektivtrafik i form av ett linbanesystem! Staden är byggd i en dal med höga berg på alla sidor och har därför en svårbemästrat brant topografi som passar sig utmärkt för luftburen kollektivtrafik istället för spårburen, och från téleferricon (som den alltså hette) hade man utmärkt utsikt över staden! 

Det kändes som en skidlift typ! 

Fett vacker stad! 

C00lt gäng! B-) 

Vi åkte linbanan upp på berget, men där fanns inte så mycket att se så vi åkte raskt ner igen och gick förbi en vacker liten kyrkogård som låg vid en av mellanstationerna:

Det var massa små alkover med gravar, som nästan alla var fulla med gravgåvor och blommor. Sorgligt men fint! 

Därefter tog vi linbanan ner den sista biten och  gick tillbaka till hostelet, med en liten avstickare till ett museum på gatan bredvid som tyvärr var stängt. 

Gränden det låg i var fin i alla fall! 

Vår enda kväll i La Paz var sedan ganska lugn men trevlig: vi åt middag med Onni på en restaurang i närheten och drack sen öl och spelade biljard i hostelbaren som var tom sånär på oss. 

Stan var fin nattetid också! 

Vid elvatiden gick vi och la oss och sa hejdå till Onni, Julia och George, som ju varit våra kumpaner i nästan en vecka vid det här laget. Kul att kära känna lite andra backpackers rätt så bra, och tråkigt med avsked… “Easy come, not so easy go.”

Dagen efter åkte vi alltså buss till Titicacasjön, men det får ni höra om i ett senare litet inlägg för nu har Martin och Sofia äntligen kravlat sig upp ur sängen och vi ska gå och äta brunch! Vi hörs snart, förhoppningsvis kan jag komma ikapp i tid inom en inte alltför avlägsen framtid…

På återbloggande! 

Advertisements

One thought on “I saltöknens sagovärld

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s