I saltöknens sagovärld

I saltöknens sagovärld

Samma hostel i Cusco, 5 dagar senare. 10.10 på morgonen, i väntan på två tröttisar. 

Tillbaka till Cusco och tillbaka till stabilt wifi! Ni ska få höra allt om vår Machu Picchu-resa snart, men först ska jag äntligen ladda upp följande inlägg om Bolivias saltöken:

När vi lämnade berättelsen så tillbringade vi en natt i den lilla staden Uyuni i södra Bolivia, efter två krävande men häftiga dagar på resa genom Atacamaöknen. Skönt med ett varmt hotellrum och en dito dusch, men särskilt länge fick vi inte sova då vi gick upp vid 4 på morgonen för att hinna till saltöknen innan soluppgången. 

Lagom sömndruckna satte vi oss återigen med vår jeep, och guiden började köra mot Salar de Uyuni, världens största saltöken. Ett område stort som Skåne ungefär, täckt av ett flera meter tjockt lager av salt. Det är också en av jordens plattaste platser, med en höjdskillnad på mindre än en meter över hela området (slut på faktaruta). 

Färden till öknen tog bara en dryg halvtimme, och precis när himlen började ljusna i öster körde vi ut över en del av saltöknen som var täckt av mellan 2 och 10 cm vatten. Detta tillsammans med det vita saltet skapade en helt otrolig spegeleffekt, och vi stannade mitt i ett drömlandskap av regnbågsfärgat gryningsljus:

Det här var vyn åt väster, alltså motsatt håll mot där solen snart skulle gå upp. Helt otroligt! 


Och så här såg det ut åt öster, med en allt mer orangegul himmel. 


Två gullisar i ett sagolandskap. 


Topp 5 selfiebakgrunder någonsin. 

Rädda för att bli blöta om fötterna stod vi först kvar i bildörrarna och tittade, men efter ett tag kunde vi inte hålla oss utan gick ut på det vattentäckta saltlagret för att se ännu bättre:

Och sen gick solen upp! Plötsligt bröt en liten liten skärva av ljus fram där himlen varit orange i nästan en halvtimme:

Fångade det första ögonblicket! 


Onni posade snyggt vid solljuset. 

Med soluppgången försvann också den magiska regnbågseffekten av gryningsljuset, och vi förflyttades från drömvärlden till verkligheten, som dock var nog så vacker den med. Men när kommer man se en sådan syn igen? Kanske aldrig. 

Vackert men ack för verkligt. 

Med solen uppgången klev vi strax in i jeeparna igen för att åka till en torrare del av saltöknen, där det var lättare att gå runt och få en bild av det gigantiska vita och platta landskapet. Vi blev släppta av guiden (som jag som ni kanske märkt tappat namnet på) på slätten en bit från en byggnad som var restaurang och salthotell, där vi åt frukost efter att ha gått runt ett tag. 

En promenad över det vita i morgonljuset. 

Kalla och frusna men ändå squad goals. 


Bredvid restaurangen fanns en samling flaggor (ingen svensk tyvärr) och Martin ville flaxa som dem! 

Självklart var både huset och inredningen gjorda av salt. 

Efter frukost tillbringade vi resten av dagen fram till lunch på olika platser i öknen, tagandes roliga bilder och filosoferandes över detta vita otroliga landskap utan slut. När man gick mot horisonten kändes det som att man skulle kunna fortsätta i all evighet utan att komma fram, och bara vara fast i detta oföränderliga landskap för alltid. 

Det tog liksom aldrig slut!! 

Självklart åkte selfiepinnen fram. 



Sofia stod på händer i öknen! 

Hoppbilder kunde man också roa sig med.

…och med roliga perspektivbilder. 

Words to live by osv. 

Onni: “Gör nånting roligt!” Vi: “Okej!” 

Platt.

En selfie med vår käre guide fick det också bli. 

Onni stod på huvudet! 

Hela gänget ovanpå jeepen! 

Efter att ha fyllt våra kameror med bilder (och väntat på dem i den andra bilen som troligen tog exakt alla möjliga roliga perspektivbilder som det över huvud taget går att ta) lämnade vi den vita omöjligheten och stannade lite kort vid ett ställe där vatten vällde upp från under marken och skapade en om möjligt ännu bättre spegeleffekt än den vi sett på morgonen:

Vattnet var lite djupare här så mina skor blev sjöblöta och saltiga, men det fick det vara värt! 

Till slut så lämnade vi då saltöknen, helt mätta på intryck. Efter kortare stopp på en marknad (M, S och jag köpte varsin stickad tröja!) och för lunch i Uyuni sa vi också farväl till vår guide och började planera för vår vidare färd i Bolivia. 

Tillsammans med Onni och de två tyskarna i den andra jeepen lyckades vi hitta en billig nattbuss till La Paz samma kväll, och vi hängde sedan runt i Uyuni resten av dagen i väntan på detta. Stan var ganska liten men hade flera restauranger och en riktigt bra marknad fylld med massa najs street food (jag provade lama, förvånansvärt gott!) och vi hade en angenäm eftermiddag innan bussen gick vid 20.30.

Ett fint klocktorn hade de också! 

Bussen tog bara drygt åtta timmar, så klockan fem på morgonen stod vi (tre svenskar, en finne och två tyskar) på en svinkall busstation i La Paz, utan att ha bokat något hostel och lagom trötta efter att ha sovit ganska dåligt på bussen. Som tur var räddade Lonely Planet dagen med ett hostel som låg bara 8 minuters promenad från stationen, och efter en frusen promenad genom en sovande stad kom vi fram och fick sova lite mer i ordentliga hostelsängar. 

Vid halv 10 gick vi upp och åt hostelfrukost, och i behov av att smida planer dröjde det enda till halv ett innan Sofia, Martin, Onni och jag lämnar hostelet (Julia och George, tyskarna, var morgonpiggare och gick lite tidigare). M, S och jag bestämde oss för att bara stanna en natt till i La Paz och ta bussen till Titicacasjön nästa morgon, så efter en kort anhalt på busstationen för att boka biljetter gick vi sen ut för att utforska stan tillsammans med Onni. 



Linslusen slog till igen. 

Efter lite promenerande och en billig lunch (typ 15 spänn för soppa och varmrätt!) bestämde vi oss för att det bästa sättet att uppleva La Paz nog var genom deras kollektivtrafik i form av ett linbanesystem! Staden är byggd i en dal med höga berg på alla sidor och har därför en svårbemästrat brant topografi som passar sig utmärkt för luftburen kollektivtrafik istället för spårburen, och från téleferricon (som den alltså hette) hade man utmärkt utsikt över staden! 

Det kändes som en skidlift typ! 

Fett vacker stad! 

C00lt gäng! B-) 

Vi åkte linbanan upp på berget, men där fanns inte så mycket att se så vi åkte raskt ner igen och gick förbi en vacker liten kyrkogård som låg vid en av mellanstationerna:

Det var massa små alkover med gravar, som nästan alla var fulla med gravgåvor och blommor. Sorgligt men fint! 

Därefter tog vi linbanan ner den sista biten och  gick tillbaka till hostelet, med en liten avstickare till ett museum på gatan bredvid som tyvärr var stängt. 

Gränden det låg i var fin i alla fall! 

Vår enda kväll i La Paz var sedan ganska lugn men trevlig: vi åt middag med Onni på en restaurang i närheten och drack sen öl och spelade biljard i hostelbaren som var tom sånär på oss. 

Stan var fin nattetid också! 

Vid elvatiden gick vi och la oss och sa hejdå till Onni, Julia och George, som ju varit våra kumpaner i nästan en vecka vid det här laget. Kul att kära känna lite andra backpackers rätt så bra, och tråkigt med avsked… “Easy come, not so easy go.”

Dagen efter åkte vi alltså buss till Titicacasjön, men det får ni höra om i ett senare litet inlägg för nu har Martin och Sofia äntligen kravlat sig upp ur sängen och vi ska gå och äta brunch! Vi hörs snart, förhoppningsvis kan jag komma ikapp i tid inom en inte alltför avlägsen framtid…

På återbloggande! 

Advertisements

Det fantastiska ökenäventyret, del 1.

Det fantastiska ökenäventyret, del 1.

Lobbyn på ett hostel i Cusco, Peru. 21.45 peruansk tid. 

Hej hallå bloggen! Jäklar i mig vad det hänt saker sen sist! Sen senaste inlägget slutade har vi varit i tre olika länder och upplevt en hel massa saker, men vi tar i vanlig ordning vid där vi slutade sist.

Tidigt på morgonen i torsdags förra veckan (den 16:e) alltså landade vi efter en kort flygresa följt av en timme buss i San Pedro de Atacama, en liten håla till turistort i norra Chile som i princip bara fungerar som avstampsplats för folk som ska på diverse äventyr i öknen, och så även för oss! Trots detta var San Pedro ganska charmigt i all sin turistighet, och vi hade en ganska angenäm och lugn dag som mest gick ut på att boka vår ökenfärd, köpa snacks och chilla på hostelet. 

Hostelrummet hade stråtak! 

Trots ett litet strömavbrott och ett ösregn lyckades vi laga egen middag, och gick och la oss nöjda, mätta och otroligt trötta. 

Dagen efter gick vi upp strax innan sju för att hinna äta egengjord frukost innan vi vid kvart i åtta blev upplockade av en minibuss som skulle ta oss den första biten på vårt äventyr in i Atacamaöknen. Det vi hade bokat var alltså en tur på tre dagar och två nätter genom natur som måste kvala in bland världens mest spektakulära, och första etappen gick med minibussen till den chilenska gränskontrollen. 

…där vi fick vänta i drygt 2 timmar pga att gränskontrollen av någon outgrundlig anledning var stängd. Vi hann i alla fall äta ordentlig frukost och bekanta oss med de andra i vår buss: en finne vid namn Onni, ett tyskt par som hette Julia och Georg samt två franska tjejer som hette Anastasia och Nathalie. Dessutom hade vi riktigt schysst utsikt över bergen som vi snart skulle åka över:

En vy av vad som komma skulle! 

Bortsett från en liten passpanik när gränskontrollen väl öppnade (Martins pass hade hamnat i hans hörlurspåse vilket tog oss läskigt länge att klura ut. Vi har haft nog med passproblem liksom!) så gick passagen bra, och vid typ halv elva-tiden åkte vi upp i bergen mot Bolivia! 

Vägen upp var fylld med vyer som dessa: höga knölar till berg som var helt snötäckta! 

Efter kanske en timmes färd kom vi då till den faktiska bolivianska gränsen! Denna låg på den nätta höjden av 5000 meter (höjdrekord för oss alla tre!)  och vi frös något väldigt i våra allt för tunna kläder! 

Martin, Sofia och vår finske vän Onni! 

Här bytte vi vår minibuss mot jeepar för att klara den tuffa terrängen, och vi hamnade i samma bil som Onni och de två fransyskorna. Vår förare var en glad boliviansk kille som knappt pratade ett ord engelska (jag som enda övriga spansktalande i bilen fick tolka så gott jag kunde i tre dagar) och loopade dålig latinamerikansk pop varje minut vi satt i bilen… Men trots detta tog han med oss på en helt vidunderlig tur genom nationalparkens helt sjukt mäktiga natur. Nu väntade tre dagar av den ena naturupplevelsen efter den andra, och så här i efterhand är det sjukt svårt att ens försöka sortera bland alla underbara minnen! Här följer i alla fall ett försök:

Resan såg i stort sett ut så att vi åkte jeep i runt en halvtimme, stannade i 15-45 minuter och tittade på något, och sedan vidare till nästa naturunder, med längre stopp för lunch och för middag och sömn på kvällen. 

Det första vi kom till efter gränsen var två laguner med grunt vatten på ~4800 meters höjd, med snöklädda toppar i bakgrunden.

Den första var den vita lagunen, som Martin beskådar här. 

Därefter var det den gröna lagunen, som jag nog tyckte var mer turkos,  men ändå ack så vacker. 

Vid båda dessa stannade vi i cirkus en halvtimme och beundrade samt tog mängder av bilder, och nöp oss i armen för att fatta att allt var på riktigt. Därefter fortsatte vi till en samling varma källor vid ännu en lagun, där vi badade i typ 38-gradigt vatten och sen åt lunch med utsikt över lagunen. 

A lunch with a view! 

Vid det här laget började man plötsligt känna av höjden ännu mer, vi befann oss oss fortfarande på 4500 meter och bara den lilla promenaden upp till lunchrestaurangen var plötsligt otroligt jobbig för konditionen. Sen är det där med höjdsjuka väldigt individuellt, och jag hade den äckliga turen att knappt bli påverkad alls förutom i konditionsväg, medan Martin och Sofia hade mycket större problem med huvudvärk och yrsel. För att lindra höjdsjukan kunde man tugga kokablad (faktiskt helt naturligt och lagligt!), något som faktiskt hjälpte och piggade upp. 

Efter lunchen gick färden vidare, först förbi några gejsrar och gasbubblande pölar. Här slog vi vårt höjdrekord igen, 5100 meter över havet! 

Man kanske ser på M och S att det var ganska kallt? Ångan där bakom är desto varmare!

Från gejsrarna åkte vi vidare till dagens kanske mäktigaste destination: La Laguna Colorada, den färgade lagunen, som uppifrån såg ut som en regnbåge: 

Avd. “saker som är svåra att fånga på bild”. 

Väl nere vid lagunen fick den en mer röd färg, och plötsligt såg vi att den dessutom var full av massvis av rosa små prickar, prickar som visade sig vara tusentals flamingos!! Där uppe på över 4000 meters höjd, mitt i ett i stort sett obevuxet ökenlandskap, levde alltså flera tusen flamingofåglar i en grund lagun som hade en färg som verkade höra hemma på en annan planet. Vare sig ord eller bild kan göra den upplevelsen rättvisa, men här kommer i alla fall några foton som försöker:

Ser ni fåglarna? 

Vi fick dem att flyga! 

Nog den bästa bilden jag fick på lagunens färg! 

Helt mätta i huvudet (och rejält frusna pga en bitande vind) satte vi oss sen i jeepen igen och åkte till dagens sista anhalt: den lilla byn Villa del Mar där vi skulle äta middag och sova, 3900 meter över havet. På hostelet samlades folk från flera jeepar som åkte genom nationalparken, och kvällen förflöt med god middag, fotboll på den lilla gårdsplanen med två små flickor från byn och stjärnskådning på en stjärnhimmel proppfull av stjärnor som jag aldrig sett förut (fast några bekantingar som Orion dök faktiskt upp!). Sen hade i alla fall jag en otroligt skön natts sömn trots kylan (Martin och Sofia vaknade med hjärtklappning pga höjdsjuka och sov tyvärr inte alls lika bra), innan vi vaknade nästa morgon till mer äventyr. 

Så här såg det lilla gästhuset ut. 

Dagen efter fortsatte som den förra slutat: den ena naturupplevelsen efter den andra. Första stoppet var en stenskog med vulkaniska stenformationer som bildade häftiga former och dessutom var väldigt klättervänliga:

Cool kille med cool bakgrund. 

Den här väggen fick klätterdjävulen att flyga i mig… 

…och efter en inte alltför svår klättring var jag uppe! 

Där uppe var det grym utsikt… 



…och där nere var de andra :))) 

Från dessa stenformationer åkte vi vidare till en annan formation som stod ensam mitt på slätten, och som dessutom var omgiven av massa lamor! 

Ni kanske har fattat vid det här laget att Martin är en linslus? 

…som sagt. 

Efter lamastenen väntade ytterligare stenlabyrinter, dessa med balla hål i:

Onni hittade en schysst viloplats. 

Stenen till höger visade sig vara sjukt klättervänlig… 

…så jag kunde förstås inte låta bli. Utsikten var najs! 

Efter detta åkte vi vidare via ännu en lagun där massa lamor betade:

De små var SÅ söta. 

Därefter kom vi till ännu en asball plats: La Laguna Negra, den svarta lagunen. För att komma dit var vi tvungna att gå bredvid någon form av flodutlopp som mitt i öknen kryllade av utstickande grönt liv:

Otroligt kontrast mot allt annat i öknen! 

Väl framme vid lagunen bjöds vi på en helt otrolig utsikt över dels lagunen själv men kanske framför allt över stenslätten bakom den:

Sofias tur att hitta en skön sittplats! 

Kolla på stenarna i bakgrunden! De är liksom så många och i såna många olika mönster att det nästan inte går att fästa blicken på dem. Helt sjukt. 

Ett grönt band mitt i allt det steniga. 

Efter den svarta lagunen åt vi lunch och kämpade mot solbränna och huvudvärk, innan vi åkte vidare mot dagens sista naturupplevelse: Anacondafloden i sin ravin. Någon gång i tiden måste den ha varit en ganska stor flod som karvade ut den kanske 2-300 meter djupa ravin den rann i, men nu var den ett betydligt mindre flöde som slingrade sig fram på ravinens botten: 

Inte alls läskigt att dingla med benen där! 

Fotocredd till vår tyska medresenär och kompis Julia!

Efter ravinen lämnade vi faktiskt nationalparken där vi upplevt allt detta, och efter 2 timmars bilfärd (med stopp i en liten gruvby) kom vi så till den lilla staden Uyuni där vi skulle tillbringa natten. En sista sak hann vi dock med innan vi åkte till hostelet inne i stan: att stanna i solnedgången och titta på tågkyrkogården som fanns precis utanför stan. Denna var en kvarleva från när gruvindustrin här var mycket större och Uyuni hade en tågfabrik. Tågen får fortfarande till Uyuni men inte alls i lika stor utsträckning, så utanför stan stod dessa rostiga och vackra gamla tågskelett. 


Selfiegudarna måste ju få sitt. 



Squad goals!

Maken till fotoljus får man leta länge efter. 

En balansgång ut i oändligheten. 

Vilket avslut på en magnifik dag! Från naturromantik till industridito, och det var med nöjda leenden som vi kom till Uyuni, åt middag, duschade och sen fick välbehövlig sömn på ett hostel i stan. 

Här måste jag faktiskt bryta i min berättelse och spara saltöknen till nästa inlägg, för det börjar i vanlig ordning bli ett väldigt långt inlägg och klockan har krupit över midnatt här i Cusco. Ska dessutom upp imorrn för vidare äventyr (närmare bestämt 4 dagars trek till Machu Picchu!!) så stannar här för både min och er skull. Lovar att skriva och dela bilder från saltöknen så snart jag kan, och förstås om alla våra senare äventyr! 

Tills dess, 

/Filip