Söndag kväll, tillbaka i Kuching. Återigen flying solo.

Vilken regnskogsupplevelse de senaste dagarna har varit! Adrian och jag lämnade Kuching tidigt i torsdags morse, i sällskap med ett härligt gäng på fyra norskor, två britter, två holländare och en belgiska som vi mestadels samlat ihop på hotellets takbar kvällen innan.


Obligatorisk bussgroupie på större delen av gänget. (Adrian råkade bli halv…)

Efter avslutad bussfärd köpte vi sedan våra inträdesbiljetter till Bako National Park (som förstås var vårt mål) och hoppade på en båt som tog oss ut till den halvö som parken ligger på.


Mera groupies åt folket!

När vi kom fram var klockan strax före 10 och tidvattnet var på sin nästan lägsta punkt. Fick höra senare att skillnaden mellan ebb och flod var sisådär en 4,5 meter, därav dessa gigantiska torrlagda sandområden som vi klev i land på:


Lite Robinson-känsla för ett ögonblick där!

Vi promenerade den korta biten till Park HQ, och efter att Adrian och jag (och de andra som skulle stanna över natten) hade ordnat med vårt boende gav vi oss av på en av Bakos många vandringsstigar. Just denna tog oss upp genom djungeln mellan gigantiska träd och mestadels över en slingrande matta av rötter. Efter denna tuffa stigning i värmen kom vi upp ovanpå en bergsrygg, och där gav regnskogen plötsligt vika för en typ av torrt busklandskap. Det var verkligen en abrupt och stor förändring, och hobbybiologen inom mig tänker att det berodde på att jorden på högplatån var betydligt sandigare än på sluttningarna.


Ganska stor skillnad mellan dessa landskap, eller hur?

Efter att ha grillats levande i busklandskapets avsaknad av skugga (fick höra sen att det var sisådär 38 grader varmt…) i ungefär en timme kom vi till slut fram till vandringens mål: en klippbrant med en oerhört vacker strand nedanför.


Adrian och jag lekte lite badass (det står alltså “Do not go beyond this point. Dangerous cliff.” på skylten. #YOLO).

Enligt parkguiderna på Park HQ var det mer eller mindre förbjudet att simma på grund av att man sett en krokodil i närheten av en av stränderna i september förra året. Vi sket dock blankt i detta (risken kändes så liten att vi var beredda att ta den) och tog ett myyycket välbehövt dopp i strandkanten. Det var helt sjukt skönt, och inga krokodiler syntes till!


Paradis!

Efter detta stärkande bad och en stunds vila i skuggan klättrade vi upp för klippan igen och gav oss av tillbaka mot Park HQ. Ungefär halvvägs dit upptäckte vi att Adrian och jag tagit med oss för lite vatten då det plötsligt var tomt i flaskan. De andra delade med sig broderligt och systerligt, men vi var rejält törstiga och nog en smula uttorkade när vi kom fram.

Vi åt lunch på parkens enda restaurang och checkade därefter in i vårt något ofräscht doftande hostelrum. Efter en välbehövlig dusch vilade vi sedan större delen av eftermiddagen, det kostar verkligen på att vandra i värmen! Vi delade hostelrum med Laura och Hester, som var från Belgien respektive Holland och var de enda förutom vi av de som vi lämnat Kuching med som skulle stanna över natten. De andra begav sig av tillbaka någon gång på eftermiddagen, men i alla fall norskorna kommer jag nog träffa igen då de också ska till Kuala Lumpur i slutet av nästa vecka!

Vid ungefär halv fem-tiden aktiverade Adrian och jag oss och gick på en kort sen eftermiddags-vandring, delvis med hoppet att få se näsapor! Bako är en av de bästa platserna i världen att få syn på dessa skygga och helknäppa djur, och enligt parkguiderna var det störst chans att se dem kring soluppgång och solnedgång. Vår eftermiddagsvandring ledde oss upp till en klippavsats med utsikt över stranden vid Park HQ, och på vägen ner såg vi faktiskt en näsapa sitta i ett träd, men på väääldigt långt avstånd… Fler chanser skulle dock komma!


Blev ingen bild på apan men så här såg utsikten ut!

Kvällen bjöd sedan på ännu en vandring: en nattlig promenad tillsammans med tre parkguider och ett gäng andra turister. Många av djuren som man kan se i Bako kommer fram framför allt på natten, och beväpnade med ficklampor gav vi oss därför av just som det började regna. Som tur är känner man inte av så mycket av regnet när man är i skydd av regnskogens täta vegetation, och trots att det regnade under hela den 1,5 timme långa promenaden så var det i stort sett bara axlarna som blev blöta. Hade inte med mig telefonen av rädsla för att den skulle bli dränkt (vill hemskt ogärna att den ska gå sönder med tanke på de drygt 2000 resebilder den nu innehåller), men här följer en uppräkning av de djur vi såg: spindlar i mängder, vandrande pinnar, kungsfiskare (en sjukt vacker liten fågel med en fjäderdräkt i lila, gult och orange), en orm (en liten smal rackare som plötsligt slingrade på spången), en flodsköldpadda, cikador, eldflugor och flera färgglada grodor. Skymtade också vid ett tillfälle ögonglimten av något som parkguiderna sa var en typ av medelstort däggdjur. Promenaden gick för det mesta på breda spänger (en spång, flera spänger. Bra plural.) av bräder, men ibland tog de slut och vi fick kliva försiktigt bland rötter och grenar. Sjukt ball upplevelse på det stora hela, önskar att jag hade kunnat ta bilder!

Morgonen efter gick vi (Laura, Hester, Adrian och jag) upp i solnedgången för att återigen försöka få syn på näsapor. Vi tog en ny stig som ledde till ett mangroveträsk, och efter att ha gått runt bland mangroverna ett tag såg vi plötsligt på vägen tillbaka hur träden en bit bort skakade. Vi försökte ta oss närmre för att få syn på vad som måste varit näsapor, men skogen var för tät för att man skulle se dem, trots att vi hörde dem ruska i träden helt nära. Jag hade dock ett oerhört flyt och fick återigen syn på en apa på långt avstånd, sittande i ett träd kanske 50 meter bort som jag såg i en öppning i trädkronorna. Den klättrade upp i trädet och måste plötsligt fått syn på mig, för den vände sig mot mig och mötte min blick i säkert 10 sekunder innan den skuttade vidare. Mäktigt!


Apan var återigen för långt bort för att fotografera, men hoppas att mangroveträsket är en liten tröst!

På eftermiddagen skulle Adrian flyga tillbaka hem till Sverige (och lämna mig ensam igen ;_;), så därför behövde han ta en båt redan vid 11 tillbaka till Kuching. Vi la våra sista resetimmar tillsammans (för den här gången) på att hänga i restaurangen, spela spel och prata politik (dvs vad vi lägger 95% av vår tid tillsammans på). Jag ämnade stanna en natt till i nationalparken, så vi kramades hejdå och skildes åt för i alla fall 10 dagar, då vi ju ses igen när jag kommer hem till Sverige. Laura och Hester tog samma båt som Adrian så plötsligt blev jag helt ensam igen, lite tomt men också familjärt på något sätt. Har vant mig vid att klara mig själv efter drygt 2 månader nu, och har blivit så bra på att träffa folk att det knappt kändes jobbigt att vara mol allena igen. Men tråkigt att säga hejdå till Adrian förstås, att resa med sin bästa kompis är verkligen något speciellt!

Nåväl, utnyttjade min nyfunna ensamhet till att gå på en vandring i helt mitt eget tempo under eftermiddagen. Gick en stig som var lite längre (8 km totalt) och som var i princip helt otrafikerad, mötte bara två andra vandrare på hela eftermiddagen. Stigen ledde till ett vattenfall långt inne i skogen, med en liten tjärn nedanför som hade underbart svalt och härligt vatten. Det gick också om man var lite äventyrlig att klättra upp bredvid vattenfallet, och trots diverse närkontakt med taggiga växter tog jag mig upp.


Väntade dock med att bada vid vattenfallet utan fortsatte förbi det och kom till en helt övergiven och enslig strand just som tidvattnet var på väg in. Tog ett nakendopp och njöt av den häftiga friheten att vara helt ensam mitt i Borneos djungler! Har nog aldrig känt mig så långt ifrån civilisationen och andra människor som där och då, en oerhört mäktig känsla.


Har nog sällan varit så långt ifrån någon annan människa.

Klättrade sedan upp tillbaka i djungeln och svalkade mig äntligen i vattenfallsdammen (vattnet på stranden var typ badkarsvarmt, inte mycket svalka där) i sällskap med ett belgiskt par som var de enda två jag mötte på hela stigen. Gick sedan tillbaka på samma stig som jag kommit på, där landskapet alternerade mellan regnskogen och bergsryggarnas busklandskap.


Tillbaka på Park HQ lyckades jag med min sedvanliga tur lösa sovplats för natten, vilket hade kunnat bli ett problem då alla hostelbäddar var bokade. Trodde ett tag att jag skulle behöva ta sista båten tillbaka, men som genom ett trollslag uppenbarade sig en belgare vid namn Tony som vi träffat på takbaren i Kuching och erbjöd mig en sovplats i den trebäddarslodge han bokat, till samma pris som en hostelbädd till råga på allt! Det lönar sig verkligen att bekanta sig med folk. Hade en lugn eftermiddag där jag mestadels vilade i lodgen, men tog också en promenad längs stranden i solnedgången och klättrade på lite klippor:

Skippade nattpromenaden och gick och la mig tidigt; sov sen typ 11 timmar vilket nog var välbehövligt efter 2 ganska tuffa dagar. Vandringarna jag gjort var egentligen inte så fysiskt krävande, men hettan och luftfuktigheten gör att man svettas hinkvis och blir utmattad på nolltid. Tydligen har Borneo träffats av en riktig värmebölja, det är nästan så att jag saknar det svenska vädret. (Men bara nästan.)

Hursom, hade en härligt slö morgon där jag mest satt och läste i cafeterian fram till lunch. Gick sen på en sista 1,5 timme lång promenad på en av de få stigar jag inte vandrat, även denna ledde genom ball djungel till en liten strand. 


#barbröstadselfie

Vid tre på eftermiddagen tog jag båten tillbaka mot Kuching, denna gång genom ett mycket annorlunda högvattenlandskap. Bako National Park var verkligen sjukt häftigt, det kändes mer som regnskog och djungel “på riktigt” än något annat jag sett tidigare. Just ja, jag lyckads till slut se en av de svårfångade näsaporna på riktigt nära håll, då en av dem plötsligt satt uppflugen i ett träd bakom lodgen som jag delade med Tony. Självklart bestämde sig min telefon för att strula precis just då, så har inget bildbevis. Men så här ser de små gynnarna ut i alla fall, för er som undrar:


En kran som förpliktigar! (Bild från Google.)

Kom igår kväll tillbaka till Kuching och har sedan dess gjort mycket lite. Har mest skrotat runt, ätit god mat, tittat på stan, läst bok och lyssnat på podd. Kanske borde klargöra en grej också: har ju tidigare nämnt att planen var att träffa min kompis Sebastian här på Borneo efter att Adrian åkt hem, och faktum är att Sebbe i skrivande stund är här på ön. Det är bara det lilla problemet att han på grund av en kommunikationsmiss som mestadels var mitt fel befinner sig på typ rakt motsatta sidan av ön, i Balikpapan på den indonesiska sidan. Inga problem, tänkte vi först, tills vi insåg att Borneo är en ganska stor ö (världens tredje största) med ganska dåliga (för att inte säga helt värdelösa) kommunikationer tvärs över ön. Jag letade som en galning men hittade ingen lösning som var både någorlunda praktisk och hyfsat billig, vare sig med flyg, båt, buss eller någon kommunikation av dessa. Sjukt tråkigt att vara i samma hörn av världen och inte kunna ses, särskilt när Sebbe och jag från början hade tänkt resa ett mycket längre tag tillsammans. På grund av diverse omständigheter har våra överlappande planer blivit kortare och kortare tills de till slut blev inget alls, precis som i sagan om Mäster Skräddare (det bidde ingenting!). Nåväl, det kommer fler tillfällen att resa tillsammans, och om du läser det här Sebastian så önskar jag dig en helt förträfflig resa!

Så satt vi här med ännu ett mastodontinlägg! Kan dock säga något kort om min kommande sista resevecka (herregud vad det gått fort) innan jag skonar era ögon för den här gången. Flyger till Kuala Lumpur på torsdag, och min ursprungliga plan var att tillbringa dagarna fram tills dess på någon billig strandresort här i närheten. Har dock haft lite problem med att hitta ställen som inte kostar skjortan, och har dessutom fått reda på att det ska ösregna de kommande tre dagarna, så de planerna är nu högst osäkra. Men vi får se, ämnar ta det som det kommer och har några museer och sånt att besöka här i Kuching oavsett, så det lär nog inte gå någon nöd på mig.

Uppdaterar här när jag gjort något skrivvärdigt, kanske blir det från Kuala Lumpur eller kanske tidigare! Avslutat detta inlägg med lite bilder på dagens helt vidunderliga solnedgång över Sarawakfloden: 


Vem satte eld på himlen?

På återraljerande! ❤

Advertisements

8 thoughts on “I regnskogen!

  1. Vilka vackra bilder!Tänk vad tiden gått fort och snart är du hemma i Svedala igen full av intryck och minnen för livet. Kram gudmor, familjen hälsar!!

    Like

  2. Åh vilka fina bilder igen❤️️ Regnskogen , häftigt! Njut av sista veckan nu, vi väntar på dig här hemma och vill höra och se mer av dina upplevelser när du kommit hem ❤️️ Puss kram mamma

    Like

  3. Hahaha, Mr. Rastapopolous, I presume!
    Hälsa KL, bodde på Travellers Moon Lodge dit vi återkom dit vid flera tillfällen, enkelt men mysigt guesthouse (då).
    C u soon ❤

    Like

    1. Haha precis vad jag tänkte :)))
      Alright, får kolla upp om det fortfarande finns och är najs! Tack! 🙂
      Yes, en vecka nu! 😱❤️

      Like

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s